Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 2 september 1950 - Debatt om debatten, av Rolf Steenhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
764
TEKNISK TIDSKRIFT
Debatt om debatten
Någon har påvisat, att en ingenjör aldrig
förekommer som huvudfigur hos anglosaxiska
klassiker, medan kyrkoherdar, läkare och
familjejurister är rikligt representerade. Med undantag
för Pontoppidans, Boj ers och Sjöbergs trenne
tekniker torde det knappast heller förekomma
någon ingenjör i en skandinavisk roman. Kan
detta bero på, att ingenjörerna är ointressanta ur
icke-teknikerns synvinkel och att de genom sin
siffermässiga skolning gått miste om den träning
till kontakt med medmännskor, som har varit ett
privilegium för de andra tre yrkesgrupperna?
Avspeglar sig detta senare förhållande också i
den tekniska debatten?
Söker jag genom minnesbilder få en
uppfattning om den tekniska debattens volym och
kvalitet vid de många föreningssammanträden som
jag har hunnit besöka under mer än ett kvarts
sekel, blir resultatet långt ifrån så nedslående,
som man av ovanstående frågeställning kunde
frestas att tro. Jag erinrar mig flera lysande
exempel på teknisk debattkonst och
sammanträdesteknik. Från de senaste åren vill jag
sålunda nämna den väl förberedda och dramatiska
debatten kring "Staden växer", den livliga
knivkastningen om "Ingenjörerna inom försvaret"
och den intensiva, både psykologiskt och etiskt
intressanta diskussionen om "Arbetsfilosofin". I
många fall är sådana lyckade kvällar att
tillskriva goda föredragshållare och drivna
debattörer, men ibland är de också frukten av en
avdelningsordförandes eller sekreterares förmåga
att skaka fram aktuella föredrag och att
stimulera till opposition mot föredragshållaren.
Nu kan man göra gällande, att de tekniskt
givande och intressanta, eller t.o.m. enbart roande
diskussionskvällarna är bördiga oaser i ett för
övrigt sterilt ökenlandskap. Antagandet skulle
emellertid innebära, att ingenjörerna i allmänhet
vore mindre stimulerande och mindre skickliga
debattörer än andra akademiker. Är det så, och
i så fall, kan något göras däråt?
Det är inte bara Sjöberg, som hos oss har gjort
en av våra kolleger till en löjlig figur. I sin lilla
eleganta monografi "Mitt fönster i Paris" har
Sven Aurén nyligen låtit en svensk ingenjör
ofrivilligt demonstrera brott mot de tre
fundamentala reglerna för en stimulerande
konversation. Scenen är ett kultiverat franskt hem.
Ingenjören, som naturligtvis är grundligt
hemmastadd i sitt fack och talar en hygglig skolfranska,
sitter först tyst under en stor del av middagen,
tills någon av ren barmhärtighet skjuter av en
fråga till honom. Initierad av denna
uppmärksamhet och accelererad av allt vetande inom sitt
fack presterar den stackars ingenjören då en
monolog, där grundligheten endast överträffas av
långrandigheten. Innan föreläsningen är över,
har han härjämte hunnit falla i flera av det
franska språkets förargligaste fallgropar.
Kan nu detta exempel generaliseras till att gälla
om vår tekniska föreningsdebatt? Otvivelaktigt
föreligger hos ingenjörerna en stark obenägenhet
att uppträda offentligt — detta må nu bottna i
en exklusiv specialisering, ett kritiskt sinnelag
eller en bristande talteknik. Denna brist har man
också försökt avhjälpa, t.ex. genom STF:s
kursverksamhet eller SIN:s propaganda för ökad
kommunalpolitisk aktivitet från ingenjörernas
sida. Icke heller står vi främmande för, att
diskussionen efter ett föredrag emellanåt domineras
av någon av de få specialister, som inom vårt lilla
land sysslar med just den fråga, föredraget
berört och som period efter period ger auditoriet
del av sitt kunnande och sin avvikande mening,
medan åhörarna är fullt nöjda med vad de redan
har fått inom ett område, som endast intresserar
dem allmäntekniskt.
Efter den kritik, som på senaste tiden har
riktats mot vår tekniska debatt, kan man måhända
förvänta ökad livaktighet i föreningslivet genom
i första hand mönstergilla inlägg av kritikerna
själva, inlägg som genom sin saklighet och frihet
från invektiv visar, att vår tekniska utbildning
och vår rationella verksamhet kommit oss att
motsvara högt ställda krav på affektfri
slutledningskonst.
Till denna ökade debattlust skulle STF:s
avdelningsstyrelser kunna bidra genom följande
åtgärder:
inriktning av diskussionen genom i förväg
iordningställda enstaka frågor om bestämda
detaljer i föredragshållarens påståenden eller
slutsatser;
ökad tillämpning av systemet att låta ett antal
ledamöter i förväg ta del av det planerade
föredraget och förbereda egna kritiska inlägg på
högst tio minuter.
Enligt min erfarenhet kan dessutom en i sig
själv banal fråga bryta den tystnad, som icke
alltför sällan föranleder klubbmästaren att
tidigare än beräknat lägga om växeln från den
andliga spisen till den lekamliga.
Rolf Stéenhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
