Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 9 september 1950 - Nordiska forskningsresultat inom kemin, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
790
TEKNISK TIDSKRIFT
5 000 glykosrester. Det synes emellertid osannolikt, att en
så lång kedja byggs upp av enstaka molekyler. Rimligare
är antagandet, att miceller först bildas och att dessa
sedan byggs ihop till strängar och fibrer. Härvid bildas
säkerligen tvärbindningar mellan micellerna, ty det är
svårt att på annat sätt förklara den fasthet, varmed
fibersträngarna hänger ihop sinsemellan i fibrerna.
Jörgensen framhåller, att tidigare undersökningar av
naturliga fibrer vanligen utförts med bomullsfibrer eller
vedfibrer behandlade med alkali och ingen väsentlig
skillnad mellan dessa fiberslag har då kunnat konstateras. Vid
jämförelse av renade nativa fibrers beteende vid hydrolys
har ban emellertid funnit påtagliga olikheter. Behandling
av fibern med alkali, dvs. mercerisering, medför en
svallning, som till en början icke påverkar micellerna. När även
dessa börjar svälla, är merceriseringen fullständig. Den
omfattning, i vilken denna sker, bestäms av den använda
lutens koncentration.
Bomullsfibrers hydrolyshastighet liar visat sig oberoende
av en föregående, ofullständig mercerisering, under det
att vedfibrers växer kontinuerligt med använd
lutkoncen-tration, dvs. med merceriseringsgraden. Vidare
mercerise-ras bomullsfibrer fullständigt av 10 % alkali men vedfibrer
redan vid 8 %. Vid bestämning av kedjelängdsfördelningen
för de senares hydrolysprodukter har man funnit en
ganska stor mängd molekyler med mycket hög
polymeri-seringsgrad, vilket visar, att stora delar av fibern undgår
hydrolytisk spaltning. Merceriserar man före hydrolysen,
försvinner dessa högpolymera brottstycken så småningom
med växande lutkoncentration utan någon väsentlig
förändring av det övriga fördelningsdiagrammet.
De båda fiberslagens olikhet kommer även till synes vid
bestämning av svällnings- och absorptionsvärmen. Dessa
är nämligen betydligt högre för ved- än för
bomullsfibrer. Enligt Jörgensen ligger det närmast till hands att
söka förklaringen till dessa skillnader i fundamentala
olikheter i cellulosamolekylernas anordning i micellerna.
Rånby anser emellertid, att intet tyder på att dessa är
olika hos ved och bomull, utan att de av Jörgensen
påvisade skillnaderna i fibrernas beteende bör hänföras till
olikheter i fibrernas uppbyggnad. Hos vedcellulosa finns
det kanske flera tvärbindningar mellan micellerna än hos
bomullscellulosa, varigenom mercerisering behövs för att
lösa dem i den förra (B Rånby & Leif Jörgensen).
Monumolekylüra ytskikt au hartssyror
Breder man ut en hartssyra på vatten och komprimerar
ytskiktet så småningom, blir molekylerna slutligen tätt
packade och bildar ett sammanhängande ytskikt. Vid
ytterligare kompression uppstår ett yttryck. När detta nått en
viss storlek, bryter det monomolekylära skiktet samman.
Uttrycket har mätts med Wilhelmy—Dervichian-ytvåg för
monomolekylära skikt av abietinsyra, dehydro-, dihydro-,
tetrahydroabietinsyra och isodextropimarsyra.
De erhållna tryck-ytkurvorna blev av samma typ för
alla dessa syror, men den plats på ytan, som varje
molekyl behöver, är olika för dem. Detsamma gäller delvis
för det maximala yttryck, vid vilket det monomolekylära
skiktet bryter samman. Tetrahydroabietinsyra, som
saknar dubbelbindningar, upptar största ytan per molekyl,
och ytanspråken faller med växande antal
dubbelbindningar i molekylen.
Monoskiktens egenskaper vid olika pH hos
vattenlösningen har undersökts. Härvid har det visat sig, att den
första dissociationen av hartssyran i monoskiktet uppträder
vid något olika pH för olika syror. Detta sammanhänger
med syrornas olika styrka; dehydroabietinsyra, som har
de flesta dubbelbindningarna, är starkast och börjar
dissocieras vid lägsta pH-värdet. Binära blandningar av de
ovan nämnda hartssyrorna har även undersökts, och det
synes tänkbart, att ett studium av monomolekylära ytskikt
kan användas för att karakterisera talloljehartser (H
Bruun) .
Talloljehartstvålens egenskaper
Renade natriumsalter av hartssyror ur tallolja har i
vattenlösning egenskaper, som mycket liknar anjoniska
asso-ciationskolloiders (Tekn. T. 1944 s. 565). Genom mätningar
har visats, att ledningsförmågan hos vattenlösningar av
sådana hartstvålar snabbt avtar med stigande
tvålkoncentration, när denna nått ett visst "kritiskt" värde.
Förhållandet antyder, att hartssyrans anjoner bildar miceller, och
dessa har liksom andra associalionskolloider förmåga att
lösa vissa vattenlösliga ämnen, t.ex. xylen. Micellbildningen
liknar mycket fettvålarnas men sker långsammare.
Lösningsförmågan börjar just vid den för ledningsförmågan
kritiska koncentrationen, som är ca 0,02 mol/1. Ju fler
dubbelbindningar hartssyran innehåller, ju lägre är
tvålens kritiska koncentration.
Talloljetvålar hydrolyseras tämligen starkt i
vattenlösningar. Vid låg koncentration avskiljs härvid fri hartssyra,
något före den kritiska koncentrationen börjar en sur tvål,
CjoH^OoNa • 2 CaoHapOa, bildas tillsammans med fri syra och
över den kritiska koncentrationen erhålles blott surt salt.
De amerikanska, dehydrerade och hydrerade
hartstvålarnas egenskaper har jämförts med talloljetvålens, varvid
bl.a. konstaterades, att de förra icke ger sura tvålar som
fasta hydrolysprodukter (O Harv a).
Redoxpotentialen i högre växter
Vitamin C, askorbinsyra, har visat sig ha stor betydelse
för växters utveckling. Den bildas, när ett frö gror och
samlas till största delen i groddplantans hjärtblad. Vid
försök att utreda askorbinsyrans biologiska funktion har
man därför vid Biokemiska Institutet i Helsingfors arbetat
med plantor, som berövats sina hjärtblad efter att ha
grott blott i fyra dagar. De har sedan odlats i en
näringslösning innehållande nitratkväve. Härvid erhölls ingen
eller blott obetydlig tillväxt. Om näringslösningen
dessutom försattes med askorbinsyra, växte groddarna nästan
normalt. Vid användning av ammoniumsulfat som
kvävekälla erhölls normal tillväxt även utan tillsats av denna
syra.
Härav drogs slutsatsen, att askorbinsyra kanske blott
reglerar redoxpotentialen och alltså icke har specifik
verkan. Man mätte därför redoxpotentialen i växtens stam
genom införande av nålformiga elektroder och en kapillär
agarbrygga. Härvid konstaterades, att en tillsats av
askorbinsyra eller andra reducerande ämnen nästan genast
medförde en betydande sänkning av redoxpotentialen.
Reglering av denna tycks vara nödvändig, för att växter skall
förmå utnyttja nitrat som kvävekälla. Om normala växter
ges stora doser nitrat, utvecklas de icke bra utan vissnar
så småningom. Orsaken härtill torde vara, att den naturligt
förekommande askorbinsyran ej räcker till för reglering
av redoxpotentialen, varigenom giftigt nitrit bildas i
växten. Försätts näringslösningen med askorbinsyra, sker
nämligen dess utveckling normalt trots närvaro av stora
mängder nitrat.
I normala jordar finns kvävenäringen huvudsakligen i
form av nitrat, ty ammoniak, som kan utnyttjas utan
närvaro av askorbinsyra eller andra reducerande ämnen,
oxideras mycket snabbt. I goda jordar finns tillräcklig
kvantitet sådana ämnen ehuru naturligtvis icke
askorbinsyra. Magra jordar, särskilt sandjordar, kan
emellertid vara så fattiga på reducerande ämnen, att växterna
icke kan utvecklas normalt. För sådana fall blir
uppenbarligen de utförda undersökningarna av praktisk
betydelse.
Mycket intressanta är de försök, vid vilka bondbönor
ympade med den kvävefixerande Bacterium radicicola
berövats sina hjärtblad. Knölar utvecklades på rötterna
som vanligt, men bönorna led dock av kvävebrist. Denna
kunde emellertid hävas genom tillsats av askorbinsyra till
näringslösningen, och det synes därför sannolikt, att
sal-petersyrlighet och ej ammoniak är första steget vid
kväveassimileringen (S Saubeirt-von Hausen & A J Vtrtainen) .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
