Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 7 oktober 1950 - Internationell TV-standard i sikte, av sah - Optar — en optisk radar, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 oktober 1950
895
Internationell TV-standard i sikte. Internationella
rådgivande radiokommitténs (CCIR) studiegrupp för
televisionsstandard har vid möten i Zürich 1949 och London
samt Genève 1950 kommit en bra bit på väg mot en
internationell TV-standard.
I frågan om linjetal och bildfrekvens, vilken är den som
i den allmänna diskussionen har tilldragit sig den största
uppmärksamheten, har man i varje fall kunnat enas om
en amerikansk och en europeisk standard. För den
amerikanska kontinenten finns det redan en standard,
nämligen 525 linjer och 60 bildfält per sekund; denna
till-lämpas nu i USA, Kanada, Mexiko, Cuba och Brasilien.
För kontinentala Europa har man i stort sett kunnat enas
om en standard på 625 linjer och 50 bildfält per sekund.
De länder som biträder denna standard är Belgien,
Danmark, Italien, Nederländerna, Sverige, Schweiz och
Österrike, samt förmodligen även Ryssland, Tjeckoslovakiet,
Tyskland och Ungern. Undantagen är Storbritannien samt
Frankrike och Nordafrika.
I England måste man under lång tid framåt fortsätta
med den nuvarande standarden, 405 linjer och 50 bildfält
per sekund, på grund av utfästelser som tidigare har gjorts
till TV-abonnenterna. I Frankrike fasthåller man
hårdnackat vid en "högkvalitetsstandard" med 819 linjer och
50 bildfält. Frågan är nu, om fransmännen kommer att
ge sig inför den enträgna, samlade vädjan att ansluta sig
till 625-linjers standarden, som har riktats till dem av
övriga i konferensen deltagande europeiska nationer.
Skillnaden mellan den amerikanska 525-linjers och den
europeiska 625-linjers standarden är icke särskilt stor;
redan nu kan en mottagare, byggd för endera av dessa
standarder, med relativt små ändringar anpassas till den
andra. Denna likhet beror huvudsakligen på, att det antal
linjer, som per sekund sveper över bildfältet, är praktiskt
taget lika i de båda systemen. I det amerikanska är det
nämligen 525 X 60i= 15 750 linjer och i det europeiska
625 X 50 = 15 625 linjer per sekund; skillnaden är som
synes endast 0,8 %.
Vid London-konferensen framlade holländaren van der
Pol ett förslag, att linjefrekvensen i de båda systemen
skulle fastställas till ett kompromissvärde, nämligen 15 700
linjer per sekund, med en tolerans av ± 1 linje per
sekund, dvs. den noggrannhet som vanlig kristallstyrning
kan ge. Om detta förslag kan genomföras, vilket icke synes
otroligt ined hänsyn till den amerikanska delegationens
välvilliga inställning, skulle därmed en världsstandard för
television vara uppnådd.
En förutsättning för van der Pols förslag är emellertid,
att synkroniseringen i TV-systemen görs oberoende av
frekvensen i de elektriska kraftnäten (som bekant 60 p/s i
Amerika och 50 p/s i Europa). Denna synkronisering har
i USA visat sig medföra en hel del nackdelar; i de fall då
kraftnäten på sändarens resp. mottagarens
uppställningsorter icke exakt håller samma frekvens, medför
frekvenssvävningen en besvärlig bilddistortion i form av vandrande
linjer o.d. Så mycket svårare måste givetvis dessa
olägenheter bli vid byte av program över landsgränser.
Undersökningar, som har utförts av RCA och Philips, har visat
att en ändring från synkroniserad till osynkroniserad drift
är både enkel och billig att genomföra. Kostnaden på
sändarsidan ligger under 2 % av anskaffningskostnaden för
kamerasystemet, och för mottagaren håller den sig vid
0,5—2 % av inköpspriset. Med ledning härav beslöt
Londonkonferensen enhälligt att anta osynkroniserad drift
som världsstandard.
En kvalitetsskillnad mellan det amerikanska och det
europeiska systemet har visat sig bestå i, att TV-bildens
dagerpartier kan ha flera gånger större ljushet utan att
flimmer uppstår, vid sändning med 60 än vid 50 bildfält
per sekund. Emellertid hade Philips, under de
demonstrationer som föregick konferensen, visat att samma resultat
kunde nås med hjälp av ett nytt lysämne för beläggning
av mottagarskärmen. Denna fosfor har två komponenter,
av vilka den ena alstrar blått ljus, som på 0,1 ms minskar
till 63 % av sin ursprungliga intensitet, och den andra är
en gul komponent med 10 ms efterlystid. Den resulterande
optiska effekten är ett blåvitt ljus, som avklingar till 6 %
av sin ursprungliga intensitet inom 1/8B s, dvs. inom en bild.
Den förbättring i tillåtet dagervärde som denna fosfor
medför är omkring sju gånger, jämfört med sex gånger vid
övergång från 50 till 60 bildfält per sekund. Dessa resultat
medförde, att den tvekan som vissa länder tidigare hyste
mot att anta 50 bildfält per sekund som standard gav med
sig, och att detta värde nu blev antaget av alla europeiska
länder.
I Ziirich hade man tidigare enhälligt antagit som standard
ett förhållande mellan bildbredd och bildhöjd av 4:3,
och vidare ett rad språng av 2:1. Linjesvepet skall gå från
vänster till höger samt uppifrån och ned. I rasterfrågan
gav en amerikansk rapport vid handen, att en övergång
från linjeraster till punktraster, utan andra ändringar i
systemet, skulle ge en kvalitetsförbättring, som för
625-linjers systemet skulle bli så stort som att motsvara ett
800-linjers system med linjeraster. Denna upptäckt var
givetvis av stort intresse för den franska delegationen, som
genom den fick ett argument för att eventuellt avstå från
sitt 819-linjers system till förmån för den europeiska
standarden.
En annan karakteristik, som berör TV-standarden, är
modulationspolariteten. De två länder, där televisionen
hittills har hunnit längst, nämligen USA och Storbritannien,
använder olika modulationspolaritet för bilden. Dessa
länder, och även andra som har undersökt förhållandet, har
kommit till olika resultat om de båda systemens företräden
ur störningssynpunkt. Emellertid behöver polariteten icke
nödvändigtvis fixeras vid en standardöverenskommelse;
vid London-konferensen, liksom tidigare i Ziirich, beslöt
man därför lämna fria händer åt varje land att välja
positiv eller negativ polaritet, alltefter vilkendera som lokalt
ger största störningsfrihet. I Genève har man emellertid
enats om att ge företräde åt negativ modulering.
Som moduleringssystem för ljudet har man enats om
frekvensmodulering utom — givetvis — Storbritannien
och Frankrike, vilka använder amplitudmodulering. För
bilden skall användas amplitudmodulering med undertryckt
nedre sidband. Bandbredden skall vara 7 Mp/s (det franska
819-linjers-systemet kräver den dubbla bandbredden).
En komplett och detaljerad specifikation för den
europeiska 625-linjers standarden håller på att slutbearbetas av
en underkommission. Inom den närmaste tiden skall även
en preliminär plan upprättas för fördelningen av de
europeiska televisionsfrekvenserna. De till förfogande stående
frekvensbanden är 41—68 och 174—216 Mp/s. I det första
bandet finns plats för tre kanaler, i det andra för sex; man
skall försöka få plats med en kanal till i det lägre bandet,
eller inom något annat, som är gynnsammare beläget (D
Fink i Electronics aug. 1950; G Bruun i Dansk Radio Ind.
sept. 1950). sah
Optar — en optisk radar. Huvudsakligen till hjälp för
blinda har utvecklats en avståndsmätare, vilken
kombinerar optiska och elektroniska principer. Apparaten, som
kallats Optar ("opfical automatic ranging"), spanar i
rymden efter belysta föremål på samma sätt som radar
reagerar för reflekterande objekt. Den reagerar även för
skillnader i ljusintensitet i olika punkter av ett långsträckt
föremål. Optar kan användas på avstånd från några
centimeter till något hundratal meter, och täcker därmed ett
område där radar icke kan användas. Utom till ledning
för blinda kan apparaten därför användas för
radarsökning med infraröd strålning på korta avstånd, som
avståndsmätare för film- och televisionskameror m.m.
Apparaten utsänder en ljusstråle, som moduleras genom
en intermittent bländare, vilken hackar sönder strålen så
att parallella mörka fält utsändes i rymden. Då ett sådant
mörkfält sammanfaller med planet för den virtuella bild,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
