- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 80. 1950 /
916

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 14 oktober 1950 - Kolfluoridkemin — en ny utvecklingslinje inom plastområdet, av Kåre Hannerz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

916

TEKNISK TIDSKRIFT

Fig. 2. Schematisk modell
av rak kolfluoridkedja.

väte än klor, är antimonhalogenerna mindre
effektiva som katalysatorer beroende på
HC1-avspaltning och bildning av t j är artade
produkter. Här kan i stället kvicksilverdifluorid
användas. Den är i synnerhet effektiv i nascerande
tillstånd, erhållet genom inledande av HF i en
uppslamning av HgO i den produkt, som skall
fluoreras13.

Vid fluorering med fluorväte och
antimonhalo-gener avmättas oftast ej dubbelbindningar i
klorkolvätemolekylen. Försöker man använda
fri fluor, sker i allmänhet total nedbrytning av
molekylen. Man kan emellertid införa två
atomer fluor på ett elegant sätt genom behandling
av en uppslamning av blydioxid i den omättade
föreningen med fluorväte. Härvid bildas
intermediärt PbF4, som avger halva sitt
fluorinnehåll under bildning av mättad förening och
PbF214,15.

Med de nämnda metoderna kan man således i
allmänhet införa högst två fluoratomer per
kolatom. Om man emellertid utsätter de erhållna
klor-fluorföreningarna för inverkan av starka
Friedel—Crafts-reagens, i synnerhet A1C13, sker
i allmänhet en intramolekylär omlagring.
Härvid syns bildningen av CF3-grupper vara
favoriserad16. Man kan sedan införa mera fluor i resten
av molekylen. Genom kombination av dessa
metoder kan man komma fram till
totalhalo-generade mättade föreningar med två
klor-atomer i 1—2-ställning, resten fluor. Genom
inverkan av zink i absolut alkohol kan dessa
kloratomer selektivt avlägsnas, och man
erhåller en totalfluorerad olefin. På detta sätt har
man t.ex. framställt perfluorpropylen och
per-fluor-2-buten17. Dessa olefiner har använts för
framställning av högpolymerer.

För att erhålla mättade kolfluorider är man
tydligen i allmänhet tvungen att tillgripa direkt
fluorering med CoF3 eller fri fluor som sista steg.
Om mellanprodukten innehåller något klor,
kommer denna att delvis kvarstanna, och man
erhåller en klorhaltig kolfluorid. Denna är
visserligen ej fullt så resistent som den rena
kol-fluoriden, men genom fluorens stabiliserande
inverkan är kloren så fast bunden, att molekylen

är synnerligen stabil mot kemiska angrepp.
Sådana föreningar kan därför i många fall ersätta
motsvarande kolfluorider.

På sistone har en helt ny, originell
syntesmetod framkommit18. Ämnen innehållande kväve
eller syre förhåller sig som baser i flytande
vattenfritt fluorväte, som är en ytterst stark syra.
Lösningar av dessa ämnen i fluorväte blir därför
elektriskt ledande. Om man nu leder en
elektrisk ström genom lösningen, bildas väte vid
katoden och en blandning av kolfluorider vid
anoden. Huvudparten utgörs av en kolfluorid
med samma kolskelett som den elektrolyserade
föreningen. Processen kan användas med en
mängd olika utgångsmaterial, t.ex. aminer,
alkoholer, ketoner och karboxylsyror. Genom att
tillsätta små mängder av ett ämne, som ger
lösningen ledningsförmåga, kan även kolväten
användas som utgångsmaterial. På detta sätt kan
man t.ex. erhålla ett gott utbye av
perfluor-pentan CgF^ ur pyridin. Genom att processen är
mycket enkel att genomföra och leder direkt
fram till slutprodukten, bör den ha mycket stora
tekniska fördelar.

De lågmolekylära kolfluoriderna har hittills
endast fått rätt sparsam användning, t.ex. i
hydrauliska system för marinartilleri och
flygplan, som eldsläckningsmedel och
värmeöverföringsmedel för höga temperaturer. På grund
av deras unika stabilitet och oblandbarhet med
de flesta andra vätskor bör de dock ha stora
förutsättningar på många områden, blott
teknikerna får ögonen öppna för de möjligheter,
som här erbjuder sig.

Oljor

Viskositeten hos medlemmarna i en homolog
serie ökar ju regelbundet med stigande molvikt.
Man förutsåg därför på ett tidigt stadium
möjligheten att få fram kolfluoridprodukter med en
för smörjoljor lämplig viskositet. Tre olika
syntesmetoder har undersökts, nämligen direkt
omsättning av ett lämpligt kolväte med fluor eller
kobolttrifluorid, polymerisation av fluorhaltiga
olefiner och pyrolys av högpolymerer.

Enligt den första metoden framställdes en
produkt med den approximativa formeln CaF«
genom reaktion mellan en smörjolja på
kolvätebasis och koboltfluorid. Processen kan
genomföras i gasfas, varvid oljan förångas i en
kväv-gasström och leds över en bädd av
kobolttrifluorid19. På grund av nödvändigheten att hålla
höga temperaturer (375—400°C) i reaktorn för
undvikande av kondensationer sker emellertid
en avsevärd krackning, så att utbytet av
kolfluorid med oförändrat kolskelett blir betydligt
mindre än vid lägre kolväten. Man har därför i
stor utsträckning övergått till att arbeta i
vätskefas med högkokande perfluorkolväten som
utspädningsmedel20. Denna typ av perfluorolja

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:35:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1950/0930.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free