Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 38. 21 oktober 1950 - Moderna högtrycksångpannor, av Kurt Heinrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
950
TEKNISK TIDSKRIFT
långa stigrör och då fallrören är tillräckligt
dimensionerade och rätt fördelade.
Benson-pannorna enligt fig. 4 har 38 mm rör med 50 mm
delning". Förhållandet mellan delning och diameter
är alltså 1,32 och är med beaktande av den lilla
diametern mycket gynnsamt.
Ett kort röravstånd gör det även lättare att göra
murningen i lätt utförande såsom i fig. 7.
Eldningsmetoder
För små och medelstora pannor är kedjerosten
den förhärskande. Någon principiell ändring i
dess konstruktion har inte förekommit under de
senare åren, varför jag inte närmare skall gå in
på den. I Amerika och England har man dock
på senaste tiden utfört kedjeroster, där rostytan
icke som vanligt rör sig framifrån bakåt utan
tvärtom, bakifrån framåt. De beskickas genom
en på frontväggen framtill belägen kastapparat.
Rosterna arbetar utan zonindelning. De blir
väsentligt lättare och därmed naturligtvis
billigare i utförande än normala kedjeroster med
zonindelning. Sättet för beskickningen förutsätter en
jämn kornstorlek hos bränslet.
Anordningarna för pulvereldning av mindre och
medelstora pannor utförs mest som
frontaleld-ning med direkt inblåsning.
Inblåsningshastig-heten för pulver-luftblandningen får ej
understiga 4—5 m/s, emedan det i annat fall blir svårt
att styra flamman i eldstaden. Å andra sidan bör
hastigheten icke heller väsentligt överstiga
10—12 m/s. Vid för hög hastighet uppstår
nämligen fara för att flamman, särskilt om pulvret
plötsligt blir grövre, slår emot bakre väggen och
där ger upphov till askkakor.
Denna fara är mycket mindre vid hörneldning,
vilken därför är den mest använda vid högre
panneffekter. Vid icke alltför gasfattiga kol
väljes en inblåsningshastighet av 15—20 m/s,
och sekundärluften inblåses med 40—60 m/s.
Denna höga hastighet är nödvändig för att inleda
virvelbildningen i flamman och för att — vad
som är mycket viktigare, men även svårare —
underhålla den så länge som möjligt.
Den höga relativa hastigheten mellan pulver
och förbränningsluft är kärnpunkten i
förbränningsproblemet överhuvudtaget. Det är den som
möjliggör en blandning, vilken är tillräckligt
snabb för att på ett avgörande sätt inverka på
förbränningens kvalitet. Genom den relativa
hastigheten mellan pulver och luft rivs det CO-hölje,
som i början av förbränningen omger varje
pulverkorn, upp, kolet tillförs ständigt nytt,
oförbrukat syre, och förbränningen blir därigenom
snabbare.
Av mycket större betydelse än den ofta
omstridda frågan oin vilken eldningsmetod som
skall väljas, är följande: att primärluften är
avpassad efter bränslets gas- och askhalt, så att en
för tändningens inledande optimal blandning av
pulver och luft skapas; att förbränningsluft
tillföres i sådana mängder och på sådant sätt, att
en intensiv virvelbildning inledes och
upprätthålles — högsta förbränningstemperatur och
därigenom en god förbränning måste eftersträvas;
att flamvägen är så lång som möjligt, så att
ut-bränningen blir fullständig och
förbränningsgaserna kommer in till konvektionsvärmeytan
med låg temperatur.
Medan man i Tyskland i allmänhet leder
flamman nedifrån uppåt i eldstaden, har man i
Amerika, men även i England, på senaste tiden i allt
högre grad börjat göra propaganda för
takeldning. Vid denna ledes flamman uppifrån nedåt.
Förbränningsgaserna passerar då den
efterföljande eldytan vid strömningen uppåt. Dessa
pannor påminner alltså om ettdragspannorna, i
vilka ask- och slagganhopningar kan falla ned
Fig. 8. Inblåsningskvarn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
