Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 11 november 1950 - Världens titanmalmstillgångar, av Nils H Magnusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 1950
1023
täcktes 1938. Väl undersökt genom ett flertal
borrhål, är endast den 400 m långa västra delen
av huvudmalmen, vars utsträckning är känd
genom magnetiska mätningar. I närheten av
Otan-mäkimalmen finnes ytterligare tre, på grund av
magnetiska drag kända malmer. En av dem har
tvärats med ett borrhål och visat sig vara av
samma slag som Otanmäki.
Till ett djup av 200 m räknar man för den väl
undersökta delen av huvudmalmen med 10 Ml
med 35 % Fe och 12 % Ti ö2. Genom magnetisk
separation kan, enligt gjorda försök, erhållas en
järn si ig med 67 % Fe och 3,3 % Ti O,. Genom
flotation av avfallet anser man sig kunna erhålla
en ilmenitslig med omkring 47 % Ti 02. Man
har planerat att bryta 250 000 t råmalm. Denna
malms brytvärdighet har livligt diskuterats.
I Sverige känner man i närvarande stund fyra
titanomagnetitfyndigheter, med eller utan fri
il-menit, vilka är av sådan storleksordning att de
kan tänkas bli föremål för framtida brytning.
Den största fyndigheten är utan tvekan
Smålands Taberg, en väldig
titanomagnetitkoncentra-tion i hyperit (olivinnorit). Fri ilmenit saknas.
Tillsamman med titanomagnetiten har framför
allt olivin anrikats, varför malmen kan
karakteriseras som en titanomagnetitolivnit. Denna
håller i genomsnitt 32 % Fe och 6 % Ti 02.
Genom magnetisk anrikning erhålles en järnslig
med 50 % Fe och 13 % Ti 02. Då fri ilmenit
saknas, kan ingen ilmenitslig erhållas genom
behandling av avfallet.
Genom under senare år företagna borrningar
synes det vara klart, att så gott som bela berget
kan brytas, under förutsättning att råmalmen
direkt eller den ovan nämnda järnsligen kan
finna användning. Härvid är att märka, att
denna malm, liksom de flesta titanomagnetitmalmer
håller anmärkningsvärda, ibland, såsom i de
indiska, höga halter av vanadin. I Smålands
Taberg synes genomsnittshalten V2 Oä vara 0,28 %.
I järnsligen är den 0,60 %. Den totala
malmarean utgör ca 400 000 m2 och tillgångarna
ovanför järnvägens nivå uppskattas till 150 Mt.
I Kvikkjokksfjällen ligger en annan, relativt
stor förekomst, Routevare, den enda svenska
fyndighet i vilken fri ilmenit ingår med
anmärkningsvärd halt. Malmen uppträder i anortosit,
och det mineral, soin främst anrikats
tillsammans med titanomagnetit och fri ilmenit, är
spinell. Malmen har därför ofta karakteriserats
som titanomagnetitspinellit. Den totala
fyndighetsarean utgör 300 000 m2. Om de däri
ingående stora, fattiga eller helt ofyndiga partierna
fråndras, torde arealen av rikare malm kunna
uppskattas till 135 000 m2. Vid år 1909
företagna djupborrningar fann man tyvärr, att
djupgåendet endast kunde räknas i några tiotal meter
och att malmen sålunda endast utgjorde en tunn
kaka. Malmkvantiteten kan därför icke skattas
högre än till omkring 20 Mt. Genomsnittshalten
i denna malm torde kunna anges till 47 % Fe,
11 % Ti O, och 0,15 % V2 05.
Försök utförda före 1910 visar, att ca 50 %
av råmalmen genom anrikning bör kunna tas ut
som en järnslig med 5 % Ti 02. Ur avfallet kan
sedan en ilmenitslig med 14—20 % Ti 02
erhållas, uppgående till ca 20 % av råmalmen.
Inga undersökningar har utförts i Routevare
efter 1910, varför en förnyad praktisk-geologisk
fältgranskning av detta malmområde kan anses
väl motiverad.
I Ångermanlands skärgård ligger en jotnisk
sandsten nästan horisontellt ovanpå urbergets
och subjotniums bergarter, vilka uppåt avskäres
av en mycket plan yta. Ovanpå sandstenen
ligger en mäktig diabas. I denna uppträder nästan
horisontella koncentrationer av titanomagnetit.
Malm från dylika koncentrationer har brutits på
såväl Norra som Södra Ulvön. I senare tid har
undersökningarna framförallt koncentrerats till
Södra Ulvön, där sammanlagt 46 diamantborrhål
drivits ned genom diabasen. I samtliga hål med
undantag av 4 har malm eller impregnationer
konstaterats. I de flesta hålen finnes 2—3
malm-horisonter. De enskilda malmlagren har sällan
större mäktighet än 2 m. Med
impregnationszo-nerna på bägge sidor kan dock mäktigheten stiga
till 6 m. Det anses, att man inom en area av
3,6 km2 skall kunna utta åtminstone 20 Mt
råmalm med 25 % Fe, 8 % Ti 02 och 0,35 %
V2 05. Malmen kan lätt anrikas magnetiskt,
varvid en järnslig erhålles, som innehåller 53 %
Fe, 18 % Ti 02 och 1,1 % V2 05. Fri ilmenit
saknas, varför ingen ilmenitslig kan erhållas.
I Kramsta, intill Järvsö station i Hälsingland,
slutligen, uppträder oregelbundna
titanomagne-titkoncentrationer i ett gabbromassiv.
Koncentrationerna, som även innehåller något fri ilmenit,
är alltid fattiga, med i genomsnitt 20 % Fe, 5 %
Ti 02 och 0,27 % V2 Os. Tillgångarna är dock
rätt stora och belagda med 35 utmål. Inom fyra
av dessa, vilka blivit närmare undersökta, har
den malmförande arean uppskattats till 20 000
m2 och det torde icke vara en överskattning att
ånge den totala malmarean till minst 50 000 m2
och kvantiteten malmhaltigt berg till 25 Mt.
Genom magnetisk separation kan 18 % av
råmalmen erhållas som en järnslig med 64 % Fe,
6,2 % Ti 02 och 1,4 % V2 05. Ur avfallet kan en
ilmenitslig med 38—40 % Ti 02 erhållas. Denna
utgör dock endast 3,6 % av råmalmens vikt,
varför någon bearbetning av avfallet knappast
kan löna sig. De undersökningar, som utförts,
inriktade sig främst på vanadin.
En jämförelse mellan de ilmenitrika utländska
fyndigheter, vilka brytes eller planeras för
brytning, och de fyra ovan nämnda svenska
fyndigheterna, visar att endast en fyndighet, Routevare,
kan ge nämnvärda kvantiteter ilmenitslig. Vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
