Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 11 november 1950 - Eldresistenta vävnader, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 1950
1039
lösliga oorganiska salter prövats. Härvid har det visat sig,
att de, som anses verka genom bildning av ett fast skum,
är effektivast. De är endera starkt vattenhaltiga salter med
låg smältpunkt eller blandningar av sådana och andra
föreningar med låg smältpunkt. Vid upphettning smälter
de under utveckling av gasformiga
sönderdelningsprodukter. Återstoden stelnar och är då uppblåst till ett vid hög
temperatur stabilt, fast skum. Till denna grupp av
impregneringsmedel hör borax, aluminiumsulfat, blandningar
av borax och borsyra med eller utan ammoniumfosfat,
borax och diammoniumfosfat samt
natriumfosfat-borsyra-blandningar. Under senare år har man lyckats uppnå god
eldresistens med organiska impregneringsmedel, som
verkar på analogt sätt. Det stabila, fasta skummet uppstår
härvid genom förkolning av organiska ämnen med låg
termoplasticitet vid närvaro av stora mängder instabilt
fosfat eller borat. Stärkelse och metylolkarbamid har
använts som organisk komponent.
Till en annan grupp av vattenlösliga impregneringsmedel
hör oorganiska syror, dessas sura salter eller salter, som
avger syra vid upphettning. Dessa ämnen ger i
allmänhet sämre flamresistens men bättre glödresistens än den
föregående gruppens. Typiska exempel är svavel-,
sulfamin-, bor-, fosfor-, klorväte-, bromväte-, molybden-,
wol-framsyra och deras salter med ammoniak eller organiska
baser, såsom karbamid, etylendiamin och alkyl- eller
alkylolaminer. Dessutom har man föreslagit många
oorganiska salter, främst klorider eller bromider av zink, tenn,
krom, aluminium, magnesium och antimon. Alla dessa
impregneringsmedel verkan anses bero på deras förmåga att
ge syror eller syraanhydrider vid upphettning. Denna
uppfattning stöds av förhållandet, att kalium- och
natriumsaltet-, som icke sönderfaller på detta sätt, är värdelösa.
Borax utgör ett undantag, men detta beror på att den
verkar enligt en annan mekanism.
De vattenlösliga impregneringsmedlen är lätta att
anbringa, men de är naturligtvis temporära och skadas lätt
av vatten. Vidare är många av dem mycket
temperaturkänsliga och förändras därför vid strykning av tyget,
varvid sura reaktionsprodukter, som försvagar fibern, kan
bildas. Prepareringen sker genom uppblötning av tyget i
en lösning av impregneringsmedlet, urvridning och
torkning. Denna metod ger den jämnaste fördelningen av
kemikalierna, men man använder även sprutning med
lösningar, som kan ske utan att tyget tas ur tjänst. Denna
metod är särskilt lämplig för draperier, gardiner och
mattor. När det gäller att behandla stora mängder kläder,
måste man använda maskinella metoder. Lämplig
apparatur finns i tvättinrättningar, vilka också med framgång
anlitats vid kommersiell impregnering av kläder.
Tvåbadsprocesser var de första, enligt vilka permanent
eldresistens uppnåddes. 1 princip bestod den äldre
metodiken i mättning av tyget med en lösning av ett salt och
därpå neddoppning i en annan lösning innehållande ett
ämne, som reagerade med det första till en olöslig
förening. Det enklaste fallet är naturligtvis dubbel omsättning
mellan två salter. Många variationer är emellertid
tänkbara. Ett typiskt exempel är Perkins metod, enligt vilken
tennhydroxid utfälls på fibern genom att först behandla
tyget med en natriumstannatlösning och därefter med
am-moniumsulfatlösning. Denna process har modifierats på
många olika sätt, t.ex. genom att fälla med svavelsyra
eller sulfat av koppar, krom, mangan eller järn. Man har
nyligen utarbetat en metod, enligt vilken tyget först
behandlas med en lösning av natriumwolframat och sedan
med en sur lösning av ett cyanamid-formaldehydharts. En
lovande variation av denna teknik är lösning av båda
ämnena i ett organiskt lösningsmedel med lämplig
dielektricitetskonstant, varefter vatten eller en vattenlösning av
fixativ används som andra bad.
Vid en annan tvåbadsprocess, som på senare tid
undersökts närmare, används vattenlösningar av oorganiska
salter, vilka bringats i lösning genom tillsats av en flyktig
syra, t.ex. saltsyra eller ättiksyra, eller en flyktig bas, t.ex.
ammoniak. Vid torkning avdunstar den flyktiga syran eller
basen, hydrolys sker, och olösliga oxider eller basiska
salter blir kvar på fibern. Det andra badet används i detta
fall för att gynna hydrolysen och bortskaffa överskott på
lösliga ämnen. Man har också på nytt börjat närmare
undersöka hydrolys av antimonklorider. Vid en
hithörande process används tre olika bad: först fuktas med het
sodalösning, därefter behandlas med antimontriklorid i
ett organiskt lösningsmedel och slutligen anbringas
sodalösning på nytt. Tyget torkas efter varje blötning.
Suspensioner och emulsioner kan utnyttjas för att
anbringa olösliga föreningar på fiber, och metoder av denna
typ är de mest använda för närvarande. Det olösliga
impregneringsmedlet suspenderas eller emulgeras i ett
lämpligt system av lösningsmedel, varvid det även kan vara
delvis löst. Man använder emulsioner av vatten i olja och
sådana med vatten som yttre fas. Impregneringsmedlen
blir vanligen mindre effektiva, när de tillförs ur
emulsioner, än när lösningar används, och därför måste
tillsatserna göras större vid oförändrad flamresistens. I
stället kan denna emellertid bli mer permanent, om
hartsartade bindemedel ingår i emulsionen. Även
glödresistensen kan bli mycket bättre.
Vid en metod, som förr ägnades mycken
uppmärksamhet, användes en metalloxid och ett klorerat vax eller harts
i suspension eller emulsion. Ingen av dessa föreningar ger
eldresistens, men de reagerar med varandra, när tyget
närmar sig tändningstemperatur, och ger då ett effektivt
impregneringsmedel. Klorider och oxiklorider av zink,
antimon och liknande metaller ger god eldresistens, men när
olösliga oxiklorider anbringas på tyg, hydrolyseras de och
avspjälkar klorväte, som kan skada fibern och på annat
sätt orsaka obehag. Impregneras däremot med en
blandning av en metalloxid och ett relativt stabilt klorhaltigt
ämne, som avger klorväte vid upphettning, fås ungefär
samma eldresistens som med oxiklorider utan dessas
olägenheter.
På senare tid har man alltmer uppmärksammat de
möjligheter, som vissa olösliga organiska ämnen erbjuder.
Aktuella är föreningar innehållande svavel, fosfor, bor
eller halogener och särskilt alkyl- och arylfosfat och
-borat. Vid en tvåbadsprocess impregneras t.ex. först med
polyetylenimin och därefter med en vattenlösning av
di-pentaerytritolhexaortofosfat. Man kan vänta, att fortsatt
forskning inom detta område skall ge många nya effektiva
impregneringsmedel.
Modifiering av cellulosa är en metod att åstadkomma
eldresistens, som ägnats betydande intresse. Härvid har man
använt svavel- eller fosforhaltiga organiska ämnen, som
polymeriserats på fibern under samtidig estrifiering av
cellulosan. Behandlingsmetoden bestämmer vilken av dessa
processer, sonr överväger. Det är känt, att mineralsyror är
synnerligen effektiva impregneringsmedel, men de sköljs
naturligtvis lätt bort av vatten. Vid upphettning av
cellulosa vid närvaro av syror bildas i vatten svårlösliga estrar,
varigenom eldresistensens permanens ökas. Vid denna
metod uppstår dock betydande praktiska svårigheter, och den
har därför ej kommit till större användning.
Man har uppnått temporär eldresistens genom
impregnering med fosfater av karbamid, alkyloaminer, guanidin
och dicyandiamid. Pollak har emellertid erhållit en
vatten-olöslig impregnering av samma typ genom att doppa tyg
i en vattenlösning av karbamid eller melamin, fosforsyra
och formaldehyd. Vid en tvåbadsprocess doppas först i en
lösning av pyrofosforsyra, torkas och impregneras med en
vattenlösning av metylolmelamin. Utförs torkningen sedan
vid en temperatur under 130—140°C reagerar cellulosan
troligen mycket litet, och prepareringens olöslighet beror
huvudsakligen på bildning av
melamin-formaldehyd-pyro-fosfatpolymer direkt på fibern.
Nyligen har man utarbetat praktiskt genomförbara
processer, enligt vilka cellulosaestrar eller kvävehaltiga salter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
