Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 25 november 1950 - Konst och arkitektur, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 1950
1083
Konst och arkitektur
725.729
I samband med omnämnandet (Tekn. T. 1950 s. 399) av
Tyra Lundgrens keramikrelief för Nämforsens kraftstation,
uppställdes spörsmålet, huruvida icke abstrakt konst bättre
än allegoriska kompositioner lämpade sig till utsmyckning
av offentliga lokaler. Denna fråga har nu mera i detalj
tagits upp till behandling av den schweiziske arkitekten och
konstnären Max Bill i en analys (Kontur 1950 h. 1) av
den konkreta konstens förhållande till samhället.
Samhället, säger Bill, gör anspråk på att finna "sanna
värden" i konsten. Var och en — även den som aldrig
har befattat sig med konst — tror sig kunna fälla ett
omdöme om ting, vilkas mening, ändamål, kvalitet och
utformning han inte kan fatta. Även samhället väntar sig av
konsten något som det självt inte kan uttrycka. Dock är
föreställningen om hur denna konst skall vara bunden till
det redan existerande och välkända.
Det är ett historiskt faktum, att de flesta verk, som vi
känner till och som försöker tillfredsställa dessa behov,
är oftast naturalistiska "allegorier", som av en följande
konstnärsgeneration uppfattas som sentimentalt skräp,
medan samhället först då tillfullo accepterar dem. Detta
beror på, att naturalistiska symboler och skönhetsideal är
förgängliga eller underkastas förändringar. Den konkreta
konsten däremot ger principiellt möjligheten att uppfylla
alla samhällets önskemål utan att hemfalla till en
tidsbestämd naturalism eller billig romantik. (Detta utesluter
dock inte att den konkreta konsten kan vara efemär eller
dålig.)
Nu finns det en tendens att återföra konsten till dess
ursprungliga användningsområde och till dess gamla
förhållande till samhället, i form av väggmåleri och
arkitek-tonisk-skulptural utsmyckning. Med andra ord: att
återförena konsterna. Denna tendens hålles vid liv av ett
konstlat renässansideal. I dag är det oförnuftigt att i
traditionell mening bemåla tomma väggar och anbringa
"plastisk utsmyckning". Arkitekturen börjar nämligen alltmer
fylla sin sanna funktion som social konst.
Nu tror sig målare och bildhuggare tjäna den genom
att "organiskt" vilja inlemma sina verk i arkitekturen. Ett
organiskt infogande av måleri och skulptur kan blott
möjliggöras genom ett absolut inträngande i både måleriets,
skulpturens och arkitekturens problem, om resultatet skall
bli ett konstverk. Detta betyder, att måleriets och
skulpturens verkningsmedel måste vara en integrerande
beståndsdel av arkitekturens, och i gynnsammaste fall skapas
av en enda hand. Ty måleri och skulptur är inte tekniska
beståndsdelar, som kan väljas, beställas och monteras var
som helst, de måste skapas i enhetlig anda med hänsyn
till relationerna dem emellan.
Föreställningen att man skulle använda 1 % av
byggnadskostnaderna vid offentliga byggen till "konstnärlig
utsmyckning" är oriktig, ty den leder slutligen till att man
propagerar för "halvkonst" som offentlig utsmyckning i
stället för rena väggar. Följden blir också, att målare och
bildhuggare bestyrkes i illusionen, att deras verksamhet
är oumbärlig. Detta skulle teoretiskt kunna föra till, att
deras oumbärlighet bekräftades genom
arbetslöshetsunderstöd och offentliga konstköp och att produktionen av
merendels högst överflödiga målerier och skulpturer
härigenom främjades.
Så länge unga människor utbildas med målet att
framställa tavlor och skulpturer, kommer uttrycksmedlens
förändring att föga rubba det faktum, att resultaten är mycket
torftiga i förhållande till insatsen. Så länge det
förefaller flertalet människor som ett under, att man kan måla
någonting med färg på duk, tror de på detta måleri, som
i första hand är konstfärdighet men inte behöver vara konst.
Då andra metoder användes för det konstnärliga uttrycket
— snickeri, limning, montage — står samma människor
hjälplösa inför resultatet. På denna punkt måste man ge
alla kritiker räü som påstår, att man utan skada kan
stänga akademierna och att samhället behöver
nödvändigare ting än måleri och skulptur. Helt visst är det
kulturellt mer betydelsefullt att det skapas vackra husgeråd
och heminredningar än onyttiga tavlor och skulpturer.
Dock glömmer dessa kritiker alltför lätt, att konsten inte
bara bäres upp av bruksföremål, utan att ett konstverk
och ett bruksföremål fyller olika funktioner. Även om vi
räknar konstverket till bruksföremålen i högre mening, så
är dock dess funktion en annan, ty det riktar sig inte till
människans materiella behov utan till hennes andliga. Som
ett andligt födoämne vänder sig det konkreta konstverket
inte blott till den enskilde utan också till samhället. Det
blir dels en måttstock för de former som vi möter i det
dagliga livet, och dels erövrar det ny mark. Oberoende
härav inverkar det även direkt på det mänskliga psyket.
Följaktligen är det möjligt att med den konkreta konsten
nå verkningar, som är likartade med dem som man väntar
sig av mediciner. Färger och former, ackord och
proportioner inverkar på människan antingen hon vill eller inte.
Fig. 1. Väggmålning av Sven
Kapp i Kristinehamns Folkets
Hus. Hur länge förmår en
sådan problemlös allegori
fängsla intresset?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
