Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 25 november 1950 - Konst och arkitektur, av sah - Zwinger i Dresden restaureras, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 1950
1085
Lind, söka rätt mycket förgäves, även om begreppet
"samtida" utsträckes att gälla för en ganska lång tid. Varken
de två senaste årtiondenas byggnadsverk eller den
national-romantiska skolans har mycket att ge ur den synpunkten;
inte heller jugendarkitekturen, som omsatte sin livskänsla
ornamentalt i bladrosetter av kastanj, rosenknoppar,
tallkottar och stirrande ugglor, huggna i sten av illa betalda
tuberkulösa stenhuggare. Arkitekturen var inte så värst
rusig av liv, snarare infekterad av naturlära.
För nationalromantikens arkitekter, som visserligen var
esteter, var silhuetten, kroppsligheten och den hantverkliga
genomarbetningen av detaljerna värdekriterier. Det är väl
ett av skälen varför Stockholms stadshus, fastän skapat av
en arkitekt som i eminent grad själv var konstnär, är
förhållandevis fattigt på måleri och skulptur av högre
konstnärlig kvalitet. Däremot kan man i byggnader från
tjugotalets klassicistiska period finna flera exempel av hög
klass på en nära samhörighet mellan arkitektur och
bildkonst. I dessa arbeten har man haft stöd i en tradition,
de är i viss mening inte riktigt "samtida" verk.
Under fyrtiotalet är arkitekternas intresse för att på nytt
föra in bildkonsten i arkitekturen lika påtagligt som
konstnärernas iver att få arbeta med dekorativa och
monumentala uppgifter. Resultatet av all denna goda vilja övertygar
ändå inte om, att arkitekturen och bildkonsten har nått
den samhörighet och samstämmighet, som endast kan växa
fram ur en grundläggande doktrin som omfattar båda.
Härmed är inte sagt, att det inte skulle finnas goda
konstverk både i trettio- och fyrtiotalets arkitektur, men
det är sällsynt att arkitekturen förmår assimilera dem.
Arkitekturens nuvarande hållning är en nödvändig följd
av, att byggnadskonsten är så nära förknippad med
ekonomiska, tekniska, sociala och politiska förhållanden.
Därför kan den aldrig, i stort sett, ställa sig på en annan
ideologisk grund än den, på vilken samhällslivet i övrigt
och samhällets värdeskalor bygger. Anpassning i
pragmatisk anda leder till färgkonditionering, musik i arbetet,
"säljande" industriell formgivning, en viss tolerans mot
bildkonsten — särskilt då den uttrycker sig i folkhemston
— och en uppmjukning av funktionalismens doktrin i
romantiserande riktning. En byråkrati av konstvårdare
växer fram.
För en ny arkitektur i full samklang med de "fria"
konsterna fordras, att samhället genomsyras av en ny
grundläggande uppfattning, som betraktar det kvalitativa,
estetiska och emotionella, inte som något reduktibelt,
försumbart, utan som något utan vilket full kunskap om
verkligheten och grepp på denna inte är möjliga. En del tecken
tyder på att en sådan uppfattning är på väg.
Tills vidare får vi vara tacksamma för vad konsten som
en generös älskarinna ger åt en civilisation, som förnekar
henne men inte kan leva utan henne.
Dessa Linds slutord har en märklig samstämmighet med
dem, varmed Bill avslutar sitt yttrande!
Frågan om konst och arkitektur har även diskuterats i
Västra Sveriges Arkitektförening den 18 oktober 1950. Den
norske konstnären Reidar Aulie visade där, hur konsten
under renässansen och gotiken, med religionen som en
gemensam bärande idé, gjordes tillgänglig för de breda massorna.
Då samverkade arkitekter och konstnärer (ofta var
målaren arkitekt och arkitekten målare) till att skapa
enhetliga konstverk, som furstar och biskopar finansierade.
Under de kommande epokerna blev palatsen mindre,
köpmannahusen gömde stafflikonsten inom sina väggar, och
under de senaste hundra åren har konsten haft sin
viktigaste plats över soffan i salongen hos den välsituerade.
Konsten har förbehållits den enskilde mecenaten — och
arbetaren i hyreskasernen har blivit utan.
De omvälvningar i samhällsformerna, som har ägt rum
sedan sekelskiftet, har emellertid medfört att de klasser,
vilka tidigare icke har kunnat delta i kulturlivet, nu har
fått bestämmanderätt och blivit delägare i statens och kom-
munens byggnader. Något i vår samhällsform säger nu,
att konsten behövs, och monumentalkonsten har också
tryggat sin plats i folkets hjärta. Ett gott exempel är
Rådhuset i Oslo, där konstverket icke bara är en dekoration,
utan i intim förbindelse med arkitekturen återspeglar
människans tro, hopp och ångest.
De nordiska demokratierna bör utgöra en god grund för
ett fruktbärande samarbete mellan arkitekt och konstnär.
Ett fromt önskemål skulle vara, om arkitekten redan vid
projekteringen kunde ta målare och bildhuggare med och
diskutera byggnadens utformning med dessa. Det
nuvarande sättet att låta allmänna byggnader komma till genom
tävlingar dels för arkitekter, dels för målare innebär ett
väldigt ödslande med tid och krafter. Om emellertid våra
demokratiska länder får utvecklas naturligt, kommer
arkitektur och målarkonst att smälta ihop alltmera, och
framstegsarkitekterna att bli bärare av en konst, som
angår oss alla, slutade Aulie.
Även de andra inledarna i denna diskussion, t.ex. Erik
Ahlsén och Sven Erixon, underströk vikten av att
arkitekten tar med konstnären redan från början. Man bör dock
icke fordra av konstnären, att dekoreringen skall vara
färdig samtidigt med huset, utan han bör få den arbetsro
som han behöver för sitt skapande. X:et betonade
dessutom, att icke bara offentliga byggnader utan även
bostäder måste få konstnärlig utsmyckning och konstnärliga
färgsättningar — så grå och trista som våra
bostadssamhällen nu är.
Även i denna diskussion framfördes kravet på, att en eller
ett par procent av byggnadskostnaderna avsättes till
konstnärlig utsmyckning. Vidare föreslogs, att andra och tredje
pristagare vid en arkitekttävling får företrädesrätt vid
nästa!
Dessa skråfbetonade önskemål måste dock, som Max
Bill här ovan har anfört, bli lika ödesdigra för den
konstnärliga kvaliteten som den kortsynta smakcensur, som
beställare och anslagsbeviljande myndigheter allt som
oftast gör sig skyldiga till. Karakteristiskt är ett yttrande
i göteborgsdiskussionen av en representant för stadens
konstnämnd, som meddelade, "att medel finns tillgängliga
om bara konstnärerna icke har för stora krav — kommer
de med en verkligt bra sak finns utsikt att från fall till
fall få stadsfullmäktiges bifall"!
Kunde den bristande förståelsen för konstens krav ha fått
ett tydligare uttryck? sah
Zwinger i Dresden restaureras. Barockkonstens kanske
främsta smycke, Zwinger i Dresden, utsattes natten mellan
den 14 och 15 februari 1945 för ett brittisk-amerikanskt
bombanfall, vilket medförde en del sprängskador, men
framför allt att alla trätak och all träinredning brann ner.
Den rika skulpturutsmyckningen på fasaderna blev
däremot i stort sett oskadd; en del avgjutningar från en
restauration åren 1924—1936 störtade ned, men de vittrade
originalen i källrarna förblev i behåll. En del
plafondmålningar blev totalt förstörda; av dessa hade tidigare ett
stort antal färgbilder tagits, vilka i fem satser förvarades
på fem olika ställen, men ingen av dessa har ännu kunnat
återfinnas.
För ett par år sedan gav den saxiska landsregeringen
byggnadsrådet Hubert Ermisch och bildhuggaren Albert
Braun i uppdrag att leda återuppbyggnaden, som man
hoppades kunna genomföra med ledning av mycket
noggranna uppmätningar, som gjordes under
restaurationsarbetet på 1930-talet. Av dessa planer var originalen i skala
1 : 20 inneslutna i två zinkrullar, vilka förvarades på ett
som mycket säkert ansett ställe, medan kopior på lika sätt
förvarades på annat håll. Av originalen återfann man fyra
år efter förstörelsen den ena rullen — på 70 km avstånd
från förvaringsplatsen; den andra är fortfarande
försvunnen liksom kopiorna!
Man fick därför försöka rekonstruera de saknade planerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
