Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 2 december 1950 - van de Graaff-generatorn, av Lars Beckman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108-4
126 TEKNISK TIDSKRIFT
tallelektroder, cylindriska eller koniska, vilkas
spänningar kontrolleras av koronaringarna (fig.
5). De översta elektroderna anslutes till särskilda
spänningsaggregat med kontinuerligt varierbara
spänningar. Detta för att en god fokusering av
strålen alltid skall erhållas.
Accelerationsröret kommer alltså att
sammansättas av omväxlande isolatorer och metallringar,
vid vilka elektroderna fästes. Metallringarna
förbindes med närmaste koronaring.
Vakuumtät-ningen mellan isolator och metallring utföres
antingen med gummipackning i spår (fig. 6)
eller med limning. Därvid användes speciella lim
med mycket lågt ångtryck, såsom Apiezonvax
eller Araldit. Accelerationsröret anslutes till
högvakuumpumpar, t.ex. oljediffusionspumpar med
förvakuumpump, belägna utanför trycktanken.
Högvakuumpumparna skall ge ett gott
slutvakuum och ha en hög pumphastighet. I
accelerationsrörets topp, som befinner sig i hemisfären,
måste denna vara så stor som möjligt och därför
får accelerationsröret ej vara för smalt. Omkring
30 cm diameter är ett vanligt värde.
Ett av de svåraste konstruktiva problemen är
att få tillräcklig säkerhet mot överslag i vakuum.
Det är i allmänhet detta, som begränsar
maskinens prestationsförmåga, när det gäller att
uppnå höga spänningar.
Mätning av spänningen
För att mäta de höga spänningar, som
åstadkommes, fordras speciella mätmetoder. En av
dessa är att mäta strömmen i ett
högohmsmot-stånd från hemisfären till jord. För att vid t.ex.
2 MV få en ström av 100 ßA fordras ett motstånd
på 2 • 1010 ohm. Det är ett ingalunda enkelt
tekniskt problem att framställa ett tillräckligt
stabilt motstånd av denna storlek.
En annan mätmetod är att avböja jonstrålen i
ett fält, vars styrka mätes. Om jonstrålen efter
passagen genom det accelererande fältet föres in i
ett mot strålbanan vinkelrätt riktat fält,
magnetiskt eller elektriskt, kommer jonstrålen att följa
en cirkelformig bana (fig. 7). Avböjningen är
proportionell mot jonernas hastighet och det
avböjande fältets styrka, som alltså utgör ett mått
på spänningen. Det bör härvid observeras, att
jonstrålen alltid innehåller joner av flera olika
slag. Förutom joner av föroreningar (syre, kväve
in.m.) erhålles t.ex. i en vätgasurladdning både
atomjoner (protoner) och molekyljoner (H+
och H2+). Joner med olika massa avböjes olika
mycket. Det avböjande fältet kommer alltså att
separarera ett visst jonslag från de övriga. Detta
har stor betydelse vid vissa experimentella
undersökningar.
En tredje mätmetod är att använda en
genererande voltmeter (fig. 8). Denna består i sitt
vanligaste utförande av en metallplatta, uppdelad i
sektorer och placerad mitt för
högspännings-elektroden. Framför plattan roterar en propeller
med konstant hastighet. Härigenom kommer
sektorerna i plattan att ömsom uppladdas av
fältet och ömsom urladdas, då propellern
skärmar dem. Sektorerna kopplas så, att varannan
jordas och de övriga sinsemellan förbindes.
Fig. 5. Jonkälla (likströmsbåge med glödkatod) och övre
del av accelerationsrör; hela röret består av 17 stora
isolatorer (FOA, Stockholm).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
