Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 10 februari 1951 - Svensk kemisk industri i dag och i morgon, av Sverre Sohlman - TV ersätter föraren - Mätnoggrannhetens gränser, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 februari 1951
99
kommit till stånd, men dess tillämpning är ännu
så pass oviss att den kemiska industrin här i
landet knappast kan känna sig säker. Vad som
här är väsentligt är, att så länge en viss produkt
tillverkas inom ett land, är importpriserna låga
på grund av konkurrensens lagar. Existerar
emellertid ingen tillverkning av varan eller skulle
den upphöra, har man otaliga exempel på att
även importpriserna går i höjden, vilket ju för
konsumenterna måste betraktas med motvilja.
Det är för förbrukarna en stor fördel inte blott
ur fraktsynpunkt utan även ur allmän industriell
beredskapssynpunkt att kemikalier är
tillgängliga inom landet. Jag har tidigare påvisat hur
beroende övrig industri egentligen är av den
kemiska och många gånger har tacksamma ord
nämnts till de kemikalietillverkare, som prompt
kunnat tillhandahålla övrig industri nödvändiga
varor. Här må som exempel omnämnas
textilindustrin, för vilken god tillgång på vissa
kemiska produkter är ett livsvillkor. Liknande
förhållande gäller för den elektriska industrin.
Ett starkt skäl för t.ex. cellulosaindustrin att
omhulda sin kemiska broderindustri är
förhållandet att de biprodukter, som faller vid
cellulosatillverkningen, bär en stor del av
cellulosaindustrins kostnader. Om t.ex. den
organisk-kemiska industri, som baserar sig på sulfitsprit,
skulle nedläggas, måste en del av kostnaderna
läggas över på massan, vilken i så fall skulle
fördyras. Detta kunde betyda minskad
konkurrensförmåga gentemot utlandet.
Jag har sökt att i mycket stora drag skissera
den svenska kemiska industrins situation i dag.
Samtidigt har jag vågat mig på att med exempel
huvudsakligen från våra viktigaste nuvarande
kemiska industrier dra upp vissa riktlinjer för
en möjlig och önskvärd framtida utveckling av
dem. I betraktande av den utomordentligt stora
betydelse som vår kemiska industri har — och
säkert i än högre grad i framtiden kommer att
få — för stora delar av vår övriga industri samt
för vår folkförsörjning och beredskap, synes det
mig utomordentligt viktigt att det förråd av
kemiskt omdöme och kunskap som nu finns inom
vårt land bibehålles och utvecklas. Det är att
hoppas, att de impulser och initiativ, som den
kemiska industrin i så hög grad förmedlar till
övriga delar av vårt näringsliv ej skall bli
stoppade eller för mycket hämmade t.ex. genom
bristande investeringsmöjligheter eller ringa
allmänt intresse från statliga myndigheter. Detta
skulle lända till allvarliga skador för landets hela
näringsliv.
TV ersätter föraren vid provflygning av robotstyrda
höghastighetsplan i USA. I förarrummet installeras två
TV-kameror, som fotograferar och till en markmottagare
sänder läget hos instrument och horisont vid prov av livsfarlig
natur inom överljudområdet.
Mätnoggrannhetens gränser. För 70 år sedan, när det
tankesystem, som nu kallas klassisk fysik, uppställdes,
trodde de flesta fysiker, att de hade nått fram till en i
huvudsak sann och mycket god bild av den fysikaliska
världen. För att fullborda denna vackra tavla ansågs blott
återstå infogandet av ytterligare detaljer och mindre
korrektioner av de fysikaliska lagarna. För att kunna göra
detta fordrades framför allt en ökning av
mätnoggrannheten vid kvantitativa observationer och en mycket
omsorgsfull analys av tänkbara fel. Ingen betvivlade då, att
mätnoggrannheten kunde ökas obegränsat åtminstone i
princip; märkliga framsteg hade också gjorts vid
konstruktion av precisionsinstrument, och intet tycktes antyda, att
denna utveckling någonsin skulle upphöra.
Den klassiska fysikern insåg givetvis, att själva
mät-processen innebär en inverkan av mätinstrumentet på det
mätta objektet och att det förra i någon mån måste
förändra det senare. Dock föreföll det möjligt att genom
ökning av mätinstrumentets känslighet minska denna
verkan, så att den understeg en godtycklig, önskad gräns,
eller att åtminstone införa korrektioner för den. Vid
sekelskiftet visade sig emellertid detta och andra grundläggande
mätproblem mer invecklade, än man trott, dels beroende
på en oväntad utveckling av den experimentella tekniken,
dels till följd av ny insikt i de fysikaliska lagarnas natur.
Det är klart, att en fysikalisk storhet kan mätas noggrant,
blott om den är exakt definierad. Betraktas nu t.ex. en gas,
finner man, att dennas makroskopiska egenskaper är exakt
definierade endast för system med ett oändligt antal
molekyler. Enligt den kinetiska teorin är de nämligen
statistiska storheter. Varje anordning för mätning av en sådan
kan blott registrera resultat för ett ändligt molekylantal,
och även det mest fullkomliga instrument kan därför icke
ge exakta värden på sådana makroskopiska storheter som
täthet, tryck och temperatur. Upprepade mätningar måste
visa oregelbundna variationer orsakade av molekylernas
oregelbundna termiska rörelser, och dessa bör bli mer
påtagliga, ju känsligare instrumentet är.
De klassiska fysikerna trodde icke, att instrumentens
känslighet kunde ökas så mycket, att hänsyn måste tas till
dessa små oregelbundenheter, men kring år 1905 visade
Einstein och oberoende av denne Smoluchowski, att de
under vissa omständigheter redan kunde iakttas. Man
beräknade, att en liten materiell partikel, som är suspenderad
i en vätska, måste utföra en oregelbunden rörelse på grund
av vätskemolekylernas stötar mot den. Detta fenomen
borde kunna iakttas i ett vanligt mikroskop, dvs. partikeln
kan användas som en mycket känslig tryckmätare; i själva
verket hade R Brown iakttagit dess rörelse redan 1827.
Detta klargjorde, att det är meningslöst att öka
mätnoggrannheten för makroskopiska storheter utöver den gräns,
som sätts av deras statistiska natur. Försöker man göra
detta, möter man för övrigt ännu en svårighet, nämligen
molekylernas termiska rörelse i själva instrumentet, ty
den måste medföra variationer i dettas utslag. Det är
sålunda meningslöst att försöka förbättra t.ex.
torsions-vågars känslighet, ty härvid ökas samtidigt variationerna
i deras utslag. Samma begränsning gäller för elektriska
instrument. Då för det första elektriska laddningar alltid
är förbundna med partiklar med ändlig massa (joner eller
elektroner) och den elektriska strömmen alltid är en ström
av sådana partiklar, måste strömstyrka, laddningstäthet
och spänning visa oregelbundna variationer vid mätning
med tillräckligt känsliga instrument. För det andra måste
transporten av elektricitet genom elektronrör variera på
grund av strömmens atomära natur. Vid förstärkning av
svaga radiosignaler märks detta på rörbruset, och det är
uppenbarligen meningslöst att öka en mottagares
känslighet utöver den gräns, vid vilken störningarna börjar
överrösta signalerna.
På grund av Browns rörelse i själva mätinstrumenten
får dessas inverkan på det mätta objektet en oregelbunden
karaktär och kan därför ej exakt korrigeras genom beräk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
