Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 10 februari 1951 - Hydrolys av stärkelse, av Sigge Hähnel och Franzi Wagenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 februari 1951
101
Hydrolys av stärkelse
Civilingenjör Sigge Hähnel och ingenjör Franzi 1T agenberg, Stockholm
Stärkelse är ett högpolymert organiskt ämne,
som bildas i många växter. I dessa förekommer
den som uppslagsnäring i form av korn, vilkas
storlek och form varierar mycket för olika
växter. I t.ex. potatis är de största kornen
ägg-formade med excentriska linjer liknande
ostronskalens. Kornstorleken mätt längs största axeln
är 15—100 ß. Utom stärkelse innehåller kornen
små mängder P,05, Si02, S03, CaO, MgO, K.O,
Na»0, Fe,03) N och fett. En form av stärkelsen
är ofta förestrad med fosforsyra.
Stärkelse har en oerhört mångsidig användning
både i naturlig form, praktiskt taget
renfram-ställd och som råvara för andra produkter. Den
är sålunda en huvudbeståndsdel i den mänskliga
kosten och används t.ex. vid tillverkning av
papper, textilier, i kosmetiska och farmaceutiska
preparat, som emulsions- och
dispergeringsme-del, inom gruvhantering och metallurgi, som
råvara för jäsningsindustrin och vid framställning
av bindemedel, vätmedel, sprängämnen m.m.
Stärkelse har alltså mycket stor betydelse för
mänsklig verksamhet, icke minst inom industrin,
där i många fall det första steget vid dess
utnyttjande är en nedbrytning av den stora
stärkelsemolekylen genom hydrolys.
Stärkelses kemiska och fysikaliska egenskaper
Högpolvmera ämnens kemiska struktur har
utformats med hjälp av såväl kemiska som
fysikaliska mätningar. De viktigaste undersöknings-
542.938: 547.458.5
metoderna för stärkelse är fullständig metylering,
hydrolys medelst enzymer eller syror, reaktion
mellan stärkelse och jod, oxidationsprocesser,
aldehydreaktioner, viskositetsbestämningar,
os-mos, sedimentation, diffusion, röntgen och andra
fysikaliska undersökningar. Olyckligtvis kan
de prov, man har till förfogande, ej ge
positiva bevis för en viss struktur, men de är många
och i allmänhet tillräckligt oberoende av
varandra för att som helhet mycket starkt stödja
uppfattningen, att vanlig stärkelse består av
molekyler med strukturer av åtminstone två
olika typer. Det anses säkert, att
stärkelsemolekylen är uppbyggd av (/-(-|-)-glykosrester
(fig. 1), som bildar pyranosringar i ce-form
(fig. 2). Dessa ct-glykopyranosringar är i sin tur
sammanbundna med varandra genom syreatomer
i 1,4-ställning (fig. 3). Härigenom uppstår en
trådliknande, linjär molekyl (fig. 4), som är den
ena strukturtypen och kallas amylos.
Genom behandling med lösningsmedel, t.ex. hett
vatten, kan man dela stärkelse i en löslig och en
olöslig fraktion. Den förra antas vara amylos,
under det den senare, som kallas amylopektin,
anses bestå av molekyler med grenade kedjor av
glykosrester (fig. 5). I greningspunkterna
uppstår "anomala" 1—6 a-glykosidbindningar till
skillnad från de "normala" 1—4
ct-glykosidbind-ningarna i de raka kedjorna. Naturlig stärkelse
innehåller ca 70 % amylopektin och ca 30 %
amylos, men sammansättningen varierar med
Fig. 3. Två oc-glykopyranosringar i
"normal’’ 1—A cc-glykosidbindning.
Fig. 1. Strukturformel
för ac-(+)-glykos.
Fig. i. Strukturformel för amylos.
Fig. 2. Struktur formel för
oc-glykopyranosring, b förkortat
skrivsätt med numrering av
ringens kolatomer.
Fig. 5. Strukturfoimel för
amylopektin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
