Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 17 februari 1951 - Böcker - Standing and sitting posture
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
TEKNISK TIDSKRIFT
Böcker
Standing and sitting posture, av Bengt Åkerblom.
Nordiska Bokhandeln, Stockholm 1948. 187 s., 81 fig. 12,50 kr.
Hurudan är mekanismen för människans stående
vilo-ställningar? Att det, vid den symmetriska ställningen, i
tvärplanet är fråga om ett balansarbete i labil jämvikt
torde vara uppenbart. När det gäller riktningen framåt—
bakåt har åsikterna emellertid gått isär, så att man i
handböckerna ser två principiellt skilda uppfattningar
framförda.
Den ena riktningens förespråkare har sökt framställa
mekanismen så, att en passiv reaktionskraft skulle
motverka kroppstyngden. De menar t.ex., att eftersom
tyngd-linjen går framför knäleden, så skulle denna sträckas
till dess att ledbanden på ledens baksida tar emot och
låser leden. Läget i denna blir då stabilt, och musklerna
skulle skonas från allt arbete. Man skulle på så sätt få
den idealiska viloställningen.
Den andra riktningen hävdar, att lederna visst inte intar
något ändläge, och att ansvaret för balansens
vidmakthållande därför vilar på musklerna. Att så är fallet i
fotleden är uppenbart, det har inte heller den första gruppen
kunnat förneka. Den stående människan intar alltså ett
labilt jämviktsläge i fotlederna.
Föreliggande undersökning visar fullt tydligt att de haft
rätt, som hävdat att den labila jämvikten förekommer
också i knä- och höftleder. Även i ryggradens leder torde
jämviktsläget vara labilt. Ä andra sidan går det inte att avvisa
tanken, att en passiv låsning av vissa leder kan förekomma.
Vissa skäl talar t.ex. för, att knäledens bakre ledband i
större eller mindre utsträckning kan överta musklernas
roll, även om det inte gått att få bindande bevis därför.
Och varför skulle inte naturen kunna lösa samma problem
på olika sätt?
Tyngdpunktens vertikalprojektion faller framför
fotlederna, i regel framför knälederna och troligen i regel bakom
höftlederna. Det blir därför i stort sett flexorerna, de
böjande musklerna, som får svara för att människan håller
sig upprätt i den stående ställningen. Det visar sig också
att kroppstyngdens hävstångsarm är så kort, att
musklernas arbete ligger långt under maximum för vad de förmår
att kontinuerligt prestera utan att bli uttröttade. Man är
alltså berättigad att, trots det muskelarbete som uträttas,
tala om en stående viloställning. Detta stämmer också med
den praktiska erfarenheten.
Som ett kuriosum kan nämnas, att det för första gången
lyckats att mera exakt bestämma läget i förhållande till
bäckenskelettet av det transversalplan, i vilket kroppens
gemensamma tyngdpunkt är belägen. I höjdled ligger
denna i trakten av första korskotan. Det visar sig nu att dess
läge i riktningen framåt—bakåt också i stort sett begränsar
sig till samma kota (i den symmetriska stående
viloställningen).
Ryggradens dolda läge och dess många leder gör den
svårare åtkomlig för undersökningar än benets stora leder.
Det är emellertid nödvändigt att i viss mån känna dess
mekanism för att kunna bedöma olika sittande ställningar.
Denna undersökning visar med stor sannolikhet, att
ryggraden inte kan böjas längre framåt än dess starka elastiska
band tillåter. Detta ger skäl för antagandet, att den framåt
hopsjunkna ställningen, som förut så ofta sagts vara
hälsovådlig, i själva verket är en god viloställning, i det att
reaktionskraften mot den framför ryggraden verksamma
tyngdkraften helt eller delvis kan åstadkommas av passiva
krafter, med motsvarande avkoppling av ryggens
sträckmuskulatur.
Emellertid torde ingen aldrig så god ställning i längden vara
en god viloställning. Även de mest tåliga av kroppens
mjuka vävnader fordrar en viss omväxling för att inte
tröttas och ge anledning till obehag. Till omväxling med
viloställningen "utan stöd" är därför en ställning med extra
stöd av stort värde, varvid särskilt ryggstödet kommer i
fråga. Detta bör främst ge stöd i ländryggen, som utsättes
för de största påfrestningarna vid sittandet. Detta har man
sökt förverkliga med den moderna kontorsstolen, som
försetts med en ställbar ryggbricka, avsedd att appliceras just
i ländryggen. Ett ännu bekvämare stöd får man, om
ryggbrickan göres större så att den stöder även bröstryggen.
Bäst utformat blir ryggstödet, om det kan användas dels
enbart som ländstöd, dels också som stöd för länd- och
bröstrygg samtidigt. Nedanför ländstödet måste utrymmet
bakåt vara så pass fritt, att den sittande genom att skjuta
sätet bakåt kan få en sittställning med en lätt svank om
det så behagar honom.
Studerar man hur folk sitter, finner man emellertid att
även på stolar med till synes väl utformade ryggstöd den
sittande ofta sitter så långt fram på sitsen, att han inte
når kontakt med ryggstödet. Detta beror tydligen på en
detalj som hittills blivit alltför litet beaktad. Är stolen för
hög i förhållande till den sittandes underben kommer
nämligen lårens mjuka partier att vila mot sitsen och mer eller
mindre pressas ihop av denna. Detta åstadkommer efter en
stund hos de flesta människor rätt avsevärda obehag.
Följden blir att de flyttar sig framåt, så att sittknölarna
kommer att vila på sitsens allra främsta del och låren att sväva
fria framför stolen. För att undvika skadligt tryck mot
låren bör sitsen därför vara åtminstone ett par cm lägre
än avståndet från fötternas understödsyta till knävecket.
Det är då intet som hindrar att man skjuter sätet så långt
bakåt att ryggen får ett ordentligt stöd. Intet hindrar heller
att man lägger ner låren på sitsen när man önskar få
omväxling i benens ställning.
Mätningar, gjorda utifrån dessa förutsättningar, visar att
den vanliga stolen är för hög för inemot a/4 av alla vuxna
svenskar. Det är därför inte underligt att även stolar med
de bästa ryggstöd inte visat sig hålla måttet. För att även
kortbenta personer skall kunna sitta bekvämt bör den
förutvarande standardhöjden sänkas med ca 5 cm till omkring
40 cm.
Det kan ju tänkas, att de långbenta skulle ha vissa
olägenheter av en sådan sänkning av sitshöjden. Men
erfarenheten tycks visa, att även de snart anpassar sig, vanans
makt är stor. I alla händelser har långbenta personer långt
mindre obehag av att sitta på låga stolar än kortbenta av
att sitta på höga. Rent mänskligt sett borde det därför vara
uppenbart, vilken grupp som bör söka anpassa sig till den
andra gruppens fördel. Det är självklart att den individuellt
anpassade stolen skulle vara den allra bästa, men att
genomföra något sådant stöter åtminstone för närvarande på
orimliga praktiska och ekonomiska konsekvenser, och det
kommer kanske också att visa sig alldeles onödigt.
Förf. har med det föreliggande arbetet försökt att ge fasta
och väl grundade regler för den funktionella
uppbyggnaden av en sittplats. Om slutsatserna visar sig hållbara
kommer det att betyda en liten revolution för den
västerländskt sittande delen av mänskligheten, med ökad
bekvämlighet och kanske också med ökad arbetsförmåga
och minskat rygglidande som följd. (Självreferat.)
Vorträge über Determinanten und Matrizen mit
An-wendungen in Physik und Technik, av Werner
Schmetd-Uer. Akademie-Verlag, Berlin 1949. 155 s., 3 fig. 15 DM.
Medan matristeorin redan har omkring hundra år på
nacken inom den rena matematiken kom den först på
1920-talet att i samband med den moderna atomteorin få
betydelse inom den matematiska fysiken. Då den
emellertid här visade sig synnerligen lämplig till att beskriva
fysikaliska relationer av linjär karaktär kom den också
att av en del forskare tas i användning för
teknisk-vetenskapliga undersökningar. Denna utveckling har nu lett till
att även i samband med rutinmässiga tekniska beräkningar
matriser visat sig vara ett ofta användbart verktyg. För
den praktiska tillämpningen av mätristeorin har bristen på
läroböcker i ämnet av för ingenjörer lämpad form tidigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
