Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 24 februari 1951 - Town and Country Planning Act, 1947, av Henry Åberg - Nya städer i Storbritannien, av Stig Nordqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17 februari 1951
w. 155
kännande vunnits, inlämnas ritningar och beskrivningar
för de byggnader, som avses bli uppförda.
I särskilda anvisningar från planmyndigheternas sida
rekommenderas en nu nämnd uppdelning av
ansökningsförfarandet, bl.a. i syfte att undvika sådana olägenheter,
som att en markköpare förvärvar mark, vilken visar sig
enligt gällande development plan ej få bebyggas.
Understundom är den första etappen, begäran om preliminärt
tillstånd, tillräcklig, t.ex. om en markägare avser att
utnyttja en del av sitt område såsom upplag utan att några
tekniska anordningar vidtas. En markexploatörs ansökan
kommer på motsvarande sätt att omfatta endast två
etapper, nämligen begäran om preliminärt tillstånd, samt
framläggande av detaljplan för området.
I detta sammanhang inå omnämnas, att föreskrifterna för
dessa planers bearbetning är strängare än hos oss. Vidare
inå nämnas, att om ansökan om tillstånd avser
uppförande av industribyggnad över en viss storlek, särskilt
godkännande måste bifogas från Board of Trade, som bär
ansvaret för industrins lokalisering. Därigenom förenas
industrilokaliseringen och bebyggelseplaneringen på ett
betryggande sätt.
Även sedan planmyndigheten lämnat tillstånd till
markens utnyttjande för begärt ändamål, behåller den
kontroll över utvecklingen. Lämnat tillstånd kan återkallas av
myndigheten, och denna kan för existerande bebyggelse
förordna, att markområdes eller byggnads användning för
visst ändamål skall upphöra, liksom att byggnad rives eller
ändras på visst sätt. Ägaren skall emellertid hållas
ekonomiskt skadeslös härför genom ersättning. Lagen
föreskriver bl.a. att mark, som genom planläggning i
fortsättningen icke kan ge skälig avkastning i förhållande till
vad som dittills erhållits, måste lösas av den lokala
planmyndigheten, om ägaren så kräver.
Central Land Board
I och med att all mark i landet lägges under fastställda
planer, blir alla markägare beroende av planernas
utformning. För stora grupper kommer planläggningen att
medföra förluster genom att den nya lagen begränsar
möjligheten att disponera eller avyttra marken i
överensstämmelse med tidigare bestämmelser på ett sätt, som ur den
enskilde markägarens synvinkel vore förmånligast. Andra
markägaregrupper, vilkas områden i planerna avsatts för
ändamål, som ökar efterfrågan och därmed markens värde,
gör genom planläggningen en vinst i motsvarande mån.
I dessa frågor skiljer sig vår byggnadslag och Town and
Country Planning Act fundamentalt från varandra. Enligt
den sistnämnda skall för en reglering av dessa frågor över
hela landet finnas ett särskilt organ, Central Land Board.
Detta organ består av ordförande jämte ett antal
ledamöter — högst nio — vilka utses av planeringsministern
och Secretary of State for Scotland gemensamt. Med dessas
godkännande och efter medgivande från finansministern
knyter detta organ de tjänstemän och experter till sig, som
verksamheten kräver. Central Land Board disponerar över
en fond av 300 M£ för att inom såväl England och Wales
som Scotland i viss omfattning reglera de
markvärdeförändringar, som blivit en följd av lagens ikraftträdande.
Markägare kan ur denna fond erhålla ersättning för den
värdeminskning deras mark undergått genom lagens
ikraftträdande, beräknad enligt vissa angivna normer. Ersättning
utgår dock ej om värdeminskningen understiger 20 £ per
acre. Genom en särskild förordning kan markägaren även
erhålla ersättning för de kostnader han åsamkats vid
anlitande av expertis för beräkning av markvärdeminskningen.
Dylik expertis anvisas för övrigt av den lokala
planmyndigheten.
Central Land Board har emellertid att reglera även
markvärdeförskjutningar av motsatt slag. Enligt lagen skall
nämligen som allmän regel varje värdestegring, som är en
följd av planläggningen, tillfalla staten, då marken tas i
bruk för sitt nya ändamål. Detta skall ske så, att till Cen-
tral Land Board inbetalas eller ställes säkerhet för det
belopp, som ålägges markägaren såsom "development charge",
fig. 1. Innan detta är gjort, beviljar icke den lokala
myndigheten tillstånd att ändra markens användning. Med
anledning av hittills rådande missförhållanden har ministern
i särskilt utfärdade anvisningar framhållit vikten av att
markköpare i förväg beaktar den avgift, som måste
inbetalas till staten, när marken tas i bruk, om denna i och
med sin nya användning kan anses få ett högre värde.
Med tillstånd av ministern kan Central Land Board
liksom de lokala planorganen förvärva mark, antingen genom
frivilligt köp eller genom tvångsköp, och har därigenom
möjligheter att föra. en aktiv markpolitik och påverka
markpriserna över bela landet.
Planeringsministern och Secretary of State for Scotland
skall årligen för parlamentet framlägga en rapport från
Central Land Board om dettas verksamhet under året.
Som framgår av vad ovan anförts har planväsendet fått
en mycket si ark ställning genom den nya lagen.
Planorganen tvingas till, och har också möjlighet, att på ett
aktivt sätt följa och leda samhällsbyggandet i alla dess
faser — även planernas förverkligande, sedan de godkänts
och fastställts. Man är frestad att påstå, att snart sagt
knappast någon form av åtgärd och ingripande på
samhällsbyggandets område finnes, som planorganen i kraft av
lagen och därtill hörande särbestämmelser icke kan
företa. Lagen är sträng för den enskilde men kännetecknas
också av det omsorgsfulla sätt, på vilket den sörjer för att
den enskilde i gengäld hålles ekonomiskt skadeslös.
Nya städer i Storbritannien. Ett experiment, betecknat
som "århundradets mest fängslande", pågår för närvarande
i England, nämligen byggandet av helt nya städer.
Riktlinjerna för projektet angavs i New Towns Act av 1946,
som avsåg att avhjälpa de sociala, ekonomiska och
strategiska problem, som den fortskridande inflyttningen av
industribefolkning till London anses medföra, genom
omgruppering av närmare en miljon invånare i
Londonområdet till nya eller utbyggda städer inom 80 km radie
från London.
I lagen anvisades även av statliga medel 50 M£ för att
täcka de väntade kostnaderna under de första fem åren.
Totalkostnaden för en nv stad om 50 000 invånare
beräknades ursprungligen till 19 M£, varav 15 M£ skulle täckas
med statliga medel och 4 M£ genom grundskatt. Mot
bakgrund härav planerades 14 nya städer som fullbyggda
skulle inrymma 123 000 lägenheter och erbjuda arbete i
nyanlagda industrier för 100 000 arbetare.
Det insågs från början, att programmet var mycket
långsiktigt, och att det sannolikt inte skulle kunna fullföljas
på kortare tid än 20 år, men även med denna utgångspunkt
framstår de hittills vunna resultaten såsom mycket
obetydliga. Landets resurser synes för närvarande otillräckliga
för att kunna realisera de planer, som uppgjorts. I slutet
av juni 1950 hade sålunda endast 365 av de 123 000
lägenheterna blivit byggda, och endast 660 arbetare hade
kunnat erbjudas sysselsättning i nyanlagda industrier. Varje
stad behöver 3 000—4 000 byggnadsarbetare, medan för
närvarande ingen har mer än 300.
Den väsentligaste anledningen till att det omfattande
programmet hittills inte tillnärmelsevis kunnat följas är att
det uppställts utan att tillräcklig hänsyn tagits till behovet
av investeringar inom andra områden av samhället. Det
förhållandet, att utbyggandet av industrin i första hand
omfattar exportindustrin, har vidare medfört, att
nyanläggningarna i allt större utsträckning söker sig till London
och är mindre villiga att förlägga sig perifert. Men man
anser också att de nya städerna tilldelas en alltför ringa
del av den årliga byggnadskvoten. Av de 200 000
lägenheter, som England för närvarande förmår producera per
år, tilldelas de nya städerna endast 980 (F R Brewster i
Engng News-Rec. 4 jan. 1951). Stig Nordqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
