Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 3 mars 1951 - Andras erfarenheter - Hur göra driftnistrument lätt avläsbara? av sm - Sträckbockning i knäckbockningsmaskin, av V K - Nya metoder - Uranprospektering med flyg, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
TEKNISK TIDSKRIFT
Besiffringen skall följa samma talregler som
skaldelningen. Att andra besiffringar och delningar är olämpliga har
man ett utmärkt exempel på i hastighetsmätarna på
vissa till Europa importerade amerikanska bilar. Vid
om-graderingen från miles per timme till km/h har skalan fått
besiffringen 0, 15, 30, 45 osv. Följden är, att man först
efter mycket lång träning kan tyda hastighetsmätarens
utslag utan att stanna bilen för att tänka efter. Ett annat
exempel är (väckar-) klockor utan besiffring eller
besiff-rade endast 3, 6, 9 och 12, vilka man gärna läser av fel.
Besiffringen får ej vara för gles. Helst bör alla
huvuddelar vara besiffrade.
Skaldelarnas längd är av stor betydelse för
interpola-tionsnoggrannheten. Fig. 2 är resultatet av en stor
statistisk undersökning och visar hur avläsningsnoggrannheten
i procent av skaldelarnas storlek beror av dessas absoluta
längd. Kurvan gäller obeväpnat öga på 75 cm avstånd
vilket är normalt vid avläsning av driftinstrument.
Ur diagrammet kan man dra slutsatsen, att man för ett
driftinstrument ej bör göra skalintervallen mindre än 5—
10 mm. Då kan man fortfarande skatta avläsningen rätt
på omkring en tiondel av intervallet. Den procentuella
in-terpolationsnoggrannheten ökar emellertid inte nämnvärt
om man tar till större intervall än 10 mm. Den absoluta
avläsningsnoggrannheten däremot ökar ju mindre man gör
skaldelarna men samtidigt blir skalan otydligare, mera
svårläst och risken för tolkningsfel ökar. Under inga
omständigheter får man låta skaldelningen närma sig ögats
upplösningsförmåga.
Då man väljer skaldelning bör den ändring i
mätstor-leken, som motsvarar en skaldels utslag, ungefär motsvara
instrumentets mätnoggrannhet. Vidare bör skaldelningen
motsvara den mätnoggrannhet, som man fordrar av
mätningen (dvs. man bör om möjligt inte ta ett instrument
med större mätnoggrannhet än vad som erfordras).
Slutligen medför "luftiga" skalor med stor delning snabb
avläsning, god interpolation och minskar risken för
tolkningsfel.
På vissa skalor, t.ex. logaritmiska (räknestickan), måste
man ibland växla skaldelningar. En dylik växling
medför stor risk för tolkningsfel och måste därför markeras
mycket tydligt. Man kan eventuellt använda olika färg på
skaldelar, som har olika betydelse. I varje fall bör man
se till att intervallens längder före och efter
ändringspunkten blir markant olika.
På övervakningsinstrumenten är man mindre intresserad
av själva mätvärdet än att upptäcka en avvikelse från
mätvärdets normala storlek. Sådana instrument är t.ex. ett
flygplans eller en bils motorinstrument, en ånganläggnings
eller ett kraftverks övervakningsinstrument. Det är
lämpligt att ordna och gruppera dylika instrument så, att
visarna vid normala värden bildar någon enkel geometrisk
konfiguration (fig. 3). I detta fall är cirkulära skalor givet
Motor nr
1 2 3 4 1 2 3 4
Fig. 3. Centralpanel för kontroll av fyra flygplanmotorer;
instrumenten har ordnats så att visarna normalt står t.v.
horisontellt, t.h. blandat, vilket senare medför längre
kontrolltid och lägre säkerhet.
att föredra framför raka, och det är särskilt viktigt att
visarna skarpt avtecknar sig mot bakgrunden. För dylika
instrument är det vidare särskilt olämpligt att använda
räkneverk eller rörliga skalor under fasta index (W F
Grethier i Prod. Engng apr. 1950). sm
Sträckbockning i knäckbockningsmaskin. I
flygindustrin användes i stor utsträckning plåtar, som formats till
olika profiler. Förutom drivning av plåtkonturen för hand
över profilerad matris förekommer i stor utsträckning även
sträckbockning i speciella sträckbockningsmaskiner (Tekn.
T. 1949 s. 549). Sträckbockning kan emellertid även
utföras i en vanlig knäckbockningsmaskin med en enkel
tillsatsanordning, som för en billig penning kan byggas in i
maskinen och möjliggör fastspänning av plåten för
sträckbockning.
Anordningen består av två vid sin nedre ända i
pressbordet ledande fastsatta lister, parallella med
bocknings-kanten och försedda med hydrauliskt manövrerade
klämbackar på hela längden. Sträckbockningen går så till, att
plåten fastspännes i klämbackarna på de bägge svängbara
listerna. Den på knäckbockningsmaskinens slid fastsatta
profilerade stämpeln pressas ned mot den vågrätt spända
plåten. Samtidigt med att plåten bockas ned svänges de
ledande listerna uppåt med en travers och plåten svepes
således om stämpeln. Sedan spännlisterna kommit i ett
mot stämpeln i det närmaste vertikalt läge, pressas
stämpeln ytterligare ned en bit så att plåten sträckes ca 6 ®/o.
Denna sträckning ger det bockade arbetsstycket den
noggranna form, som det inte skulle kunna erhålla genom
enbart bockning. En mindre sträckning än 6 °/o
garanterar ej den rätta formen, medan vid större sträckning
flytfigurer uppstår (Amer. Mach. 16 okt. 1950). V K
Nya metoder
Uranprospektering med flyg. Den starkt ökande
efterfrågan på uranförande malmer har stimulerat
utvecklingen av ny teknik vid malmletningen. US Geological Survey
har sålunda utarbetat ett antal metoder för påvisande och
mätning av radioaktivitet och bland dessa är den, som
används vid prospektering med flyg av stort intresse. Den
tillåter nämligen undersökning av stora områden på
relativt kort tid med liten kostnad per ytenhet.
Av den radioaktiva strålningen har ol- och ^-partiklar
mycket liten räckvidd i luft, och man måste därför inrikta
sig på mätning av y-strålningen. Även denna försvagas,
när den passerar genom luft; dess intensitet har fallit till
50 % av den ursprungliga på 120 m och till 1 % på 750 m
höjd. Den övre observationsgränsen ligger därför vid den
senare. Strålningen mäts enligt två metoder, av vilka den
ena är byggd på direkt påvisande av y-strålning med
Gei-ger-räknare, medan den andra, som är under utarbetande,
utnyttjar strålningens förmåga att alstra joner i luft.
Genom användning av en utjämningskoppling har man
kunnat starkt minska den hårda kosmiska strålningens
inverkan på Geiger-räknarna, varigenom dessas känslighet
för den relativt mjuka markstrålningen vuxit. Med den
nuvarande utrustningen kan man på 150 m höjd över
marken upptäcka en ändring av dennas uranhalt på blott
0,001 %.
Den andra metoden består i mätning av luftens
ledningsförmåga i en kammare, som i princip är en cylindrisk
kondensator, vars inre koaxiala platta är förbunden med en
elektrometer. När luft får passera mellan cylindrarna,
samlas joner på den inre under inverkan av det elektriska
fältet. Joniseringsströmmen kan göras oberoende av
luftströmmens hastighet, om man arbetar under
mättnings-spänningen, dvs. om blott en del av jonerna infångas av
kondensatorplattorna. Mer än 50 % av luftens jonisering
härrör från radon, som bildats vid radioaktivt sönderfall i
marken. Då man emellertid icke kunnat fastställa sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
