Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 31 mars 1951 - Nya metoder - Fat med polyetylenfoder, av sah - Naturgummi till vägar, av G Lbg — SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
TEKNISK TIDSKRIFT
lenpåse medför i jämförelse ined stålfat en besparing med
66 % av taravikten). Inget material, som häftar vid
poly-etylen är känt, vilket gör att utvinningen av det
förpackade materialet är hundraprocentig. Förpackningen kan lätt
tömmas genom att produkten klämmes ut ur
polyetylen-fodret. Dessutom har polyetylen fördelen av sin
motståndskraft mot kemiska angrepp.
Polyetylenfodret kan användas på tre olika sätt: dels som
löst inlägg i fat av stål eller fiber, dels som laminat till ett
kraftpapper eller ett fiberunderlag, dels som påsprutad
skyddshinna i stålfat. I stort sett kan man säga, att de lösa
inläggen bäst lämpar sig för engångsanvändning, medan
laminering eller sprutning är bäst ägnade för behållare,
som skall användas flera gånger. Vid sprutning är skiktets
tjocklek ca 0,8 mm; det har en elektrisk
genomslagshållfasthet av 15 kV och är helt tätt.
Polyetylenpåsen kan utformas antingen som en säck, vars
botten tillslutes med högfrekvensvärme, eller som en
cylindrisk behållare med cirkulär, påsvetsad botten. I det
senare fallet är det lämpligt att dämpa de ökade
påkänningar, som denna botten utsättes för vid fyllning, genom
att i ytterbehållaren nedlägga en "stövel" av flera lager
cellstoff, som fördelar påkänningarna.
Påsen tillslutes genom att öppningen antingen knytes om,
vikes i flera veck eller pressas samman. Vill man kunna
öppna och tillsluta påsen lufttätt upprepade gånger, vikes
påsens mynning runt om över ytterbehållarens kant. Över
öppningen lägges en skiva av polyetylen, som sträcker sig
utanför påsens och ytterbehållarens kanter. Över skivan
lägger man slutligen på ett lock med en fläns av
svampgummi, som klämmer ihop påsens kanter och skivan till
en hermetisk förslutning mot ytterbehållarens kanter (Mod.
Packaging okt. 1950; Bus. Wk 7 okt. 1950). sah
Naturgummi till vägar. Det har länge varit bekant, att
asfaltbeläggningen på vägar icke har den önskvärda
motståndsförmågan mot inverkan av temperaturändringar och
vatten. Förbättring synes kunna ernås genom inblandning
av naturgummi (Tekn. T. 1950 s. 160), vilket studerats av
många vetenskapsmän under de senaste 50 åren. Först
nyligen har man emellertid nått tillfredsställande resultat
genom inblandning av gummi i pulverform.
Fig. 1. Inverkan av tillsats av gummipulver på asfaltens
egenskaper, A stötmotstånd, B plasticitet, C penetration, D
mjuk punkt.
Fig. 2. Temperaturens inverkan på penetrationen för asfalt
med olika gummihalt.
Vägen kan exempelvis vara utförd med bärlager av
stenskärv och makadam, varpå lagts ett endast någon
centimeter tjockt lager av asfalt, som här består av en
blandning av stenmaterial med varierande kornstorlek och
bitumen. Det sistnämnda utgör bindemedel och tillsättes i
sådan mängd, att blandningen blir plastisk.
Utvecklingen har gått mot användning av relativt grovt
stenmaterial. Genom att lägga ett jämförelsevis tätt lager
av dylikt material bundet med bitumen erhålles ett gott
underlag, som förses med ett slitlager av en
asfaltgummiblandning. Av betydelse för beläggningens varaktighet är,
att bindemedlet har god adhesion till stenen och är
okänslig för väderleken. Vägbanan får sålunda icke bli mjuk på
sommaren och spröd på vintern.
Sedan man för 10 år sedan börjat studera inverkan av
gummi på asfalt, har man funnit, att gummit bör tillsättas
i pulverform. Tvenne fabrikat finns nu i marknaden,
Pulvatex, som framställes genom dispersion av gummilatex
i het luft under vissa betingelser, och Mealorub, som
erhålles genom utfällning av gummi ur latex med hjälp av
små tillsatsmängder kemikalier.
Av fig. 1 och 2 framgår gummipulvrets inverkan på
asfaltens egenskaper. Det framgår härav, att asfalten blir
mindre beroende av temperaturvariationer genom tillsats av
gummipulver. Den vanliga asfalten innehåller asfaltener,
som utgöres av fasta partiklar uppslammade i ett medium
av hartser och lättare oljeliknande ämnen, maltener. Dessa
absorberas av gummikornen, som därvid sväller till 5—6
gånger sin ursprungliga volym. Härigenom erhålles en
produkt med större hårdhet än asfaltens, vilket förklarar
höjningen av mjukheten och minskningen av
penetrationen och plasticiteten men icke det ökade stötmotståndet.
Mellan 10 och 15°C är penetrationen praktiskt taget
oberoende av gummitillsatsen. Slirigheten hos en
gummiasfaltbeläggning är låg. antingen den är torr eller våt.
Friktionskoefficienten har befunnits något högre för
gummiasfalt än för vanlig asfalt, särskilt vid liög
fordonshastighet.
De lovande provningsresultaten föranledde försök vid
väganläggningar på Java och i Nederländerna. Några
vägstycken med 5 °/o gummitillsats användes nio år utan
underhåll trots lidvis mycket hård belastning och uppvisade
därefter ett bättre tillstånd än de, som saknade
gummitillsats. Frånvaro av vägunderhåll denna långa tid medförde,
att ytskiktet nästan utplånats utom på några provbitar
med 7,5 °/o gummi. En ökning av gummitillsatsen från 5
till 7,5 kan därför möjligen anses berättigad. I USA och
Kanada har under 1949 byggts provvägar. Gummitillsatsen
uppges öka kostnaderna med ca 4 °/o vid 5 °/o
gummitillsats. Rågummipriset inverkar givetvis. Det synes emellertid
icke omöjligt, att minskningen i vägunderhållskostnaderna
kan förränta den ökade anläggningskostnaden (F T BOKMA
i Commun. 96 Rubber-Stichting, Delft 1949; T E
SEEL-burne & R L Sheppe i Rubber Age febr. 1950).
G Lbg — SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
