Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 28 april 1951 - Röntgenkinematografi, av SHl - Trypsin som läkemedel, av SHl - Terramycin, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
TEKNISK TIDSKRIFT
Röntgenkinematografi. Redan några månader efter det
Röntgen offentliggjorde sin upptäckt av röntgenstrålarna
försökte två italienare att använda dem för kinematografi.
Sedan dess har flera förslag till kinematografiska
röntgenmetoder föreslagits, men det är först under de senaste
åren, som man nått fram till praktiskt värdefulla resultat.
Av särskilt intresse är då de medicinska tillämpningarna,
ehuru även andra har gjorts.
Vanliga röntgenbilder har länge använts inom
diagnostiken och utnyttjas alltjämt i stor omfattning. De är
emellertid "döda" bilder och ger blott statiska
abstraktioner, när man vill undersöka dynamiska förlopp, t.ex. i
hjärta, matstrupe och magsäck. I och med att man fått
möjligheter att utföra hjärtoperationer har mycket stora
krav ställts på diagnostikern. Denne måste nämligen vara
i stånd att exakt ånge felet hos ett sjukt hjärta, för att
kirurgen skall kunna göra upp en operationsplan, och detta
förhållande har framtvingat en utveckling av
röntgenkine-matografin.
Olika typer av kameror torde vara i användning i olika
länder men alla arbetar enligt två huvudprinciper, den
direkta och den indirekta metoden. Vid den förra träffar
röntgenstrålarna filmen direkt, varvid denna vanligen
ligger mellan två förstärkningsskärmar, vid den senare
träffar de en genomlysningsskärm, som fotograferas med en
optisk kamera. Den direkta metoden ger alltså skuggbilder
i naturlig storlek, medan den indirekta, som i princip
är analog med skärmbildsfotografering, ger förminskade
bilder.
Den direkta metoden, som för närvarande används mest
i Sverige, tillåter tagning av upp till 10 bilder per sekund
med de hittills utförda kamerakonstruktionerna. Den är
alltså inte en verklig kinematografisk metod, eftersom man
av en sådan fordrar minst 16 b/s. Om det gäller att
registrera relativt långsamma förlopp, t.ex. hjärtverksamheten,
kan man emellertid trots detta uppnå synnerligen
värdefulla resultat. Tagningen kan antingen ske på ett
sammanhängande filmband, som matas fram ryckvis under
tagningen, eller på tillskurna planfilmer i kassetter, vilka är
ljustäta men släpper igenom röntgenstrålarna. I båda dessa
fall ligger filmen under exponeringen mellan två
förstärkningsskärmar.
Redan 1928 nådde tysken Janker 16 och 24 b/s enligt den
direkta metoden. Han hade då utformat
förstärkningsskärmarna som ändlösa band, mellan vilka filmen
frammata-des. Banden rörde sig med samma hastighet som denna
och följde den därför åt en viss sträcka. I början av denna
gjordes exponeringen och under resten av den utnyttjades
skärmarnas efterlysning. Härigenom kunde
exponeringstiderna nedbringas. Kameran har dock inte fått någon
spridning. Samma metod kan emellertid användas i
kameror med kassetter, men i så fall måste
förstärknings-skärmarna läggas in i dessa. Använder man fasta skärmar
får dessa givetvis icke ha efterlysning.
Enligt den indirekta metoden tas numera verkliga
kinematografiska bilder, dvs. minst 16 b/s. Vid
Serafimerlasarettet använder E Lindgren en kamera med spegeloptik
enligt Schmidts princip (Tekn. T. 1950 s. 529). Härigenom
vinner man mycket i ljusstyrka. Att den indirekta metoden
fått relativt liten användning torde dels bero på
obekantskap med dess möjligheter, dels på bristande skärpa hos de
bilder, den ger; upplösningen blir bara omkring en
fjärdedel av vanliga röntgenbilders eller av direkta bilders. Denna
olägenhet beror på genomlysningsskärmen, som ej ger lika
skarpa bilder som förstärkningsskärmarna. En annan
nackdel med den indirekta metoden är, att den för
närvarande fordrar större röntgendoser än den direkta,
varigenom risken att skada patienten blir större. Dessa
tekniska svårigheter borde med tiden kunna övervinnas, och
den indirekta metoden synes då få påtagliga fördelar
framför den direkta särskilt vid registrering av snabba förlopp.
Då film i vanligt kinoformat kan användas, bör den också
bli billigare.
Av de medicinska tillämpningarna av
röntgenkinemato-grafin tycks hjärtfotografering hittills vara den viktigaste.
Undersökningsmetoden kallas angiokardiografi. För att få
skuggbilder av hjärtat och kringliggande blodkärl insprutar
man omedelbart före tagningen ett kontrastmedel i en ven,
vanligen i ena armen. För barn brukar man använda 2 ml
av en 70 °/o lösning av en organisk jodförening, som starkt
absorberar röntgenstrålar. Kontrastmedlet flyter då först
till högra förmaket, därifrån till högra kammaren och
vidare till lungorna. Från dessa kommer det sedan till
vänstra förmaket och vänstra kammaren.
Fotograferar man under ca 5 s samtidigt med två mot
varandra vinkelräta kameror, får man en fullständig
registrering av hålrummen i hjärtat och kringliggande vener
och artärer. Man måste använda två synkrona kameror,
därför att vissa delar av hjärtat blir skymda, om man bara
fotograferar det från ett håll. För att kunna koordinera
bilderna med hjärtats rörelsefaser, upptas ett
elektro-kardiogram samtidigt med fotograferingen. I detta
registreras exponeringarna automatiskt.
Vid Norrtulls Sjukhus använder man för närvarande en
svenskbyggd dubbelkamera konstruerad av G Fredzell och
Erie Olsson i samarbete med sjukhusets röntgenolog C
We-gelius och kardiolog T Lind. Varje kamera tar 50 bilder
under 5 s i format 18 X 24 cm på planfilm i kassetter. För
varje tagning står alltså 0,1 s till förfogande. Röntgenrören
matas med enfas växelström 50 p/s 220 V. Exponeringen,
som utlöses elektroniskt, måste synkroniseras med nätet.
Exponeringstiden omfattar två perioder och blir alltså
0,04 s. Kameran styr exponeringsutlösningen, och man
måste därför genom kravet på synkronism med
nätspänningen räkna med en spridning på högst 0,02 s.
För kassettväxlingen återstår därför blott 0,04 s, vilket
förefaller ganska litet särskilt med tanke på kassetternas
storlek. Man har emellertid lyckats lösa problemet genom
att använda en roterande skiva, som ur en sammanpressad
packe av kassetter "skär" ut en i taget, ungefär som man
skär korv i maskin. Därefter matar den fram dem i läge
för exponeringen, under vilken de hålls stilla; slutligen
kastas de ut i en upptagningslåda. Alla dessa arbetsmoment
utför skivan, medan den roterar ett varv.
A Gidlund vid S:t Eriks Sjukhus har konstruerat
kameror enligt direktmetoden för löpande filmband med upp
till 30 cm bredd. Mycket stora bilder kan tas, men
hastigheten är "blott" 5—8 per sekund. På Allmänna Sjukhuset
i Malmö arbetar O Axén med en av honom konstruerad
apparatur för angiokardiografi på vuxna. Kameran tar
fem bildpar per sekund på separata planfilmer i formatet
30 X 30 cm (enl. uppgifter vid FKO-konferens 16 apr.
1951). SHl
Trypsin soin läkemedel. Trypsin är ett enzym, som
alstras av bukspottkörteln och spjälkar födans äggviteämnen
i tarmkanalen. Det har den märkliga egenskapen att blott
verka sönderdelande på döda vävnader och icke på
levande. En amerikansk firma undersöker nu möjligheterna att
framställa ett mycket rent preparat av kristalliserad
trypsin, som kan användas för upplösning av död vävnad i sår
och vid infektioner, utan att levande vävnad skadas. Det
är meningen, att detta läkemedel gratis skall ställas till
sjukhusens förfogande (Chem. Engng jan. 1951). SHl
Terramycin. Vid en omsorgsfullt planerad undersökning
av mikroorganismerna i jord från olika delar av jorden
har man funnit att en svamp, Streptomyces rimosus, alstrar
ett tidigare okänt antibiotikum, som fått namnet
terramycin. Detta verkar liksom aureomycin och kloromycetin
både på Gram-positiva och Gram-negativa mikroorganismer
samt på några större virus. Ingen av dem kan dock
användas mot tuberkulos. Terramycin förefaller att vara mest
aktivt som tillväxtbefordrande medel (Tekn. T. 1950 s. 823)
bland hittills upptäckta antibiotika (Nature 3 mars 1951).
SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
