Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 28 april 1951 - Tid att tänka, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
TEKNISK TIDSKRIFT
Tid att tänka
I sitt aprilhäfte citerar tidskriften Sunt Förnuft
förre finansministern Wigforss, vilken lär ha
sagt: "Det är ingen hemlighet att människor i
hög officiell ställning som skall fatta beslut inte
får någon tid över att tänka." Härav drar
tidskriften slutsatsen, att ju mer staten utvidgar sin
verksamhet, desto större del av landets affärer
kommer att skötas av människor som inte har
tid att tänka, och undrar om vi inte redan har
kommit ganska långt på den vägen.
Tidskriftens undran skulle nog ha blivit ännu
större, om skribenten hade haft tillfälle att läsa
professor Sune Carlsons nyligen utkomna
undersökning av verkställande direktörers
arbetsförhållanden. Även om syftet med denna inte var
att belysa hur "genomsnittsdirektören" arbetar,
visar den dock till full evidens, att bristen på tid
att tänka ingalunda är förbehållet högre
statstjänstemän och politiker.
Ett av undersökningens rön är nämligen, att
ledaren för ett stort företag under sin mycket
långa arbetsdag nästan aldrig är ostörd för att
utöva fritt tankearbete. Ett av Carlsons exempel
visar sålunda en företagschef, som endast en
gång om dagen är utan besök eller telefonsamtal
under en sammanhängande period av mer än en
kvart. Endast nio gånger på trettiofem dagar har
han varit ledig mer än en halvtimme i stöten —
och har alltså kunnat utnyttjat pausen något så
när effektivt.
Detta innebär, att allt arbete som kräver någon
längre tankekoncentration, t.ex. för
långsiktsplanering eller avgöranden av större räckvidd, måste
utföras hemma eller i någon annan omgivning,
som antagligen inte är gynnsammare än
kontorets, och där företagsledaren dessutom inte har
tillgång till de handlingar eller informationer
som han behöver.
Det vore beundransvärt om en ledare för ett
stort industriföretag under sådana
arbetsförhållanden skulle kunna fatta beslut, som är mycket
överlägsna rent slumpmässiga avgöranden.
President Roosevelt lär ju, utan större olägenheter,
ha använt metoden att singla slant för att
fastställa den dagliga guldkursen i USA!
Ett annat och ännu allvarligare resultat av
undersökningen är, hur litet tid, eller rättare sagt
ingen tid, en verkställande direktör får över för
annat än det som rör hans närmaste
arbetsuppgifter. Allt deltagande i kulturliv eller i den
politiska och ekonomiska debatten måste vara ute-
slutet för en man, som måste tillbringa all sin
fritid med att läsa facklitteratur eller
affärshandlingar.
Om nu verkställande direktörer, som Frans G
Bengtsson skriver, endast vore "personer på
kontor, sysselsatta med att lura fiktiva värden på
varandra", vore ju ingenting att säga om saken.
Nu är, som professor Charles Myers har skrivit,
"företagsledning icke dirigerande av döda ting
utan utveckling av människor till arbete i
samverkan". Men hur skall en företagsledare kunna
utveckla människor, när han inte känner dem?
Den som nu invänder, att en företagsledare
genom sitt arbete måste träffa många olika slags
människor blir tagen ur sin tro av Carlsons
undersökning. Exemplet med direktören, som
"minst en gång i månaden brukar gå ned i
verkstan", men som i verkligheten icke hade hunnit
med det varken denna månad, eller den förra,
eller den förra ... är belysande.
Det är också så, att verkställande direktörer
endast träffar ett mycket begränsat skikt av
människor. Bortsett från andra verkställande direk-.
törer träffar han naturligtvis sina närmaste
medarbetare i firman, men vad vet han egentligen
om sina underordnade längre ned i
organisationen?
Och sina närmaste, lär han känna dem —
innerst inne? Får han icke bara känning med
deras positiva reaktion, men icke med den
negativa? Därmed icke sagt att våra företagsledare
skulle vara omgivna av idel "yes-men" — men
är ändå icke en företagsledares enda rediga
chans att bli motsagd, då han gör besök i
Kanslihuset ...
I denna isolering ligger väl också den närmast
till hands liggande förklaringen till, att industrin
och de andra makterna i vårt samhälle talar så
olika språk. Att insikten härom nu växer fram
har fått ett välkommet uttryck i just den
forskning som, med starkt stöd från industrihåll,
under Carlsons ledning nu har pågått i några år.
Ett annat uttryck är Arbetsgivareföreningens
Yxstaholmskurser, som mera omedelbart syftar
till att låta företagsledarna lära känna det
samhälle som de verkar i.
Roten till det onda är dock i första hand den
överdrivna arbetsbörda, som nu belastar
företagsledarna. Att lätta den bördan, och eliminera
det slöseri med vår bästa arbetskraft som den
medför, det är verkligen en angelägenhet, på
vilken det är hög tid att tänka. sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
