Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 2 juni 1951 - Uppgiften framför oss, av Fritz Zwicky - Svavelsyraindustrin i USA, av Helmer Nyström - Jordvärmekraftverk, av Wll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 juni 1951
471
eller till sådana mera raffinerade processer som
accelererad diffusion och kemisk separation.
Slutligen återstår frågan, om människan till
slut skall lära sig att handskas med
reaktions-strålar av en storleksordning vilken närmar sig
den som alstras vid större eller mindre
stjärn-explosioner, eller t.o.m. den som vi kan iaktta i
nova- och supernova-explosioner. Ett av de
perspektiv som öppnas av sådana prestationer är
rekonstruktionen av hela planetsystemet. Om detta
skall bli möjligt inom en nära framtid eller icke
beror på i vad mån vi lyckas eller misslyckas i
att utveckla kraftiga kemiska, me,takemiska och
kärnkemiska drivmedel.
Kärnsyntesens problem
Den morfologiska metoden erkänner inga
hinder, som är uppställda av människan eller som
beror på tröghet, fördomar, svaghet eller ren
okunnighet. Så länge som inga mycket bestämda
skäl finns varför en sak inte kan göras måste
morfologen fortsätta med sin analys.
Ett typiskt fall är atomenergiproduktionens
nuvarande läge. Så mycket som är allmänheten
bekant koncentreras de huvudsakliga
ansträngningarna på användningen av några få, lätt
klyvbara element och på några begränsade
syntes-processer, vilka avses bli använda i vätebomben.
Morfologen å andra sidan måste hävda, att alla
klyvningsprocesser liksom kärnsyntesen av alla
tillräckligt lätta element skall kunna användas,
om inte någon naturlag kan utpekas, som
slutgiltigt förbjuder eller hindrar förverkligandet av
dessa processer.
Det problem som närmast ligger framför oss är
att utfundera, hur vi i makroskopisk skala skall
kunna initiera, "tända på",
kärnsyntesprocesser-na. Jag är säker på, att den morfologiska
analysen skulle resultera i upptäckten av många
olika sätt att uppnå en sådan tändning utan att
använda en klyvningsbomb. Kraftiga
ansträngningar måste därför göras i denna riktning,
innan de makter som står emot oss själva finner
lösningen genom någon oförutsägbar slump.
Förverkligandet av kärnsyntesen skulle bl.a.
innebära, att vi fick obegränsade energikällor i
vår makt. Dessa energikällor är så ofantliga, att
rekonstruktionen av planetsystemet kan antas
vara en realistisk möjlighet.
I vår fantasi kan vi tänka oss, att de olika
planeterna föres inom jordens kraftfält genom
ofantliga kärnsyntesexplosioner som initieras på
dem. De resulterande reaktionskrafterna kunde
även användas för att minska de stora
planeternas massor eller öka deras satelliters, så att alla
dessa himlakroppar krympte eller växte till
likhet med jordens massa. Härigenom skulle alla
himlakroppar få samma värde på
ytgravitatio-nen. Vidare kunde de förses med en atmosfär
som är lika jordens.
Det finns emellertid en farà, och det är att vi
genom oskicklig hantering av dessa processer —
eller med flit — skulle kunna få jorden själv att
explodera. Den morfologiska metoden måste
därför komma att syssla även med frågan om
stabilisering av stora kroppar mot kärnsyntesen. Att
få jorden att explodera av misstag skulle
nämligen för en sann morfolog vara i högsta grad
opassande.
Svavelsyraindustrin i USA. Den iakttagelse, som gör det
starkaste intrycket vid besök i amerikanska
industriföretag, är naturligt nog fabrikernas imponerande storlek och
den därmed sammanhängande höga produktionen per
arbetare. Vid Mathieson Chemicals kontaktfabrik tillverkas
t.ex. 400 000 t/år svavelsyra, dvs. betydligt mer än Sveriges
hela produktion, med en arbetsstyrka på fyra man per
skift. Även om timlönerna är höga, måste dock
arbetslönerna per ton färdig vara bli mycket låga.
En annan iakttagelse, som frapperar, är apparaturens
modernitet. Större delen av den utrustning, som var i bruk
hösten 1950, hade anskaffats efter 1940. Detta
sammanhänger kanske delvis med den kraftiga utbyggnaden under
kriget men också med att amerikanarna bygger billigt och
därför har råd att byta ut apparaturen, innan den blir
föråldrad.
Anläggningskostnaderna hålls nere bl.a. genom att
apparaturen ställs upp i det fria, möjligen delvis skyddad av
korrugerad plåt på en enkel järnkonstruktion. Vidare har
man ofta endast en enhet av varje slag, sålunda en ugn, ett
tvättorn i varje steg, ett filter, ett absorptionstorn osv. En
enda stor apparat är i regel billigare än flera små.
Driftsäkerheten blir givetvis mindre, än om man har
parallella enheter, men denna risk motverkas av att man
rutinmässigt slår igen fabriken en gång om året i ca tre
veckor och gör en ordentlig genomgång av alla inre delar.
Sedan går anläggningen ett år utan större avbrott.
Den apparatur och annan utrustning för kemisk industri,
som finns att köpa i USA, är av mycket hög kvalitet. Det
anses normalt att t.ex. syrapumpar och högtrycksfläktar
för kontaktgas skall gå ett år i sträck utan driftavbrott;
fast monterade reserver anses överflödiga. Syrafast stål,
kisellegerat gjutgods, speciallegeringar (t.ex. Worthite),
grafit och plaster av olika slag används mycket som
konstruktionsmaterial.
Utvecklingen av kontaktapparaturen tycks gå i riktning
mot allt större konstruktiv enkelhet. Apparaterna består
endast av ett antal kontaktmassabehållare och
värmeväxlare med rörledningar. Inga inre tubsystem, ventiler för
gasfördelning e.d. används. En allmänt genomförd princip
är, att gasen skall passera massalagret uppifrån och ned,
varvid detta ej rubbas av gasströmmen.
Kontaktmassan, som levereras av de stora
konstruktions-firmorna, består av vanadinpentoxid på kiselgur och är
tämligen hård. Den kan vara formad som små cylindrar,
6 mm långa och 3 mm i diameter, eller som tabletter,
5 mm tjocka och 8 mm i diameter. Erforderlig kvantitet
i apparaterna uppgavs vara 150 resp. 175 1 för en
produktion av 1 t/dygn svavelsyra (ur reseberättelse IB 3049/1951
till Kommerskollegium). Helmer Nyström
Jordvärmekraftverk. I genomsnitt stiger temperaturen
med 1°C för 33 m ökning av djupet under jordytan. Inom
ett begränsat område i Württemberg ökas emellertid
temperaturen med 1°C på ca 10 m, så att man vid ett djup
på 1 500 m räknar med temperaturen 200°C. Kostnaden för
ett borrhål uppskattas till ca 250 000 DM. Man anser sig
kunna bygga ett storkraftverk för att driva Württembergs
järnvägar och förse vissa städer med elström (J Mauz i
Arch. ges. Wärmetechn. 1951, nr 1). Wll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
