Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 9 juni 1951 - Andras erfarenheter - Butadiengummi ur etylalkohol, av SHl - Ång-, gas- eller kvicksilverturbiner i kraftverk? av Wll - Hur få kilremmar att hålla längre, av sah - Glasfiberlaminat för kartritning, av A H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
506
TEKNISK TIDSKRIFT
emulsion, och för att denna inte skall frysa, tillsätts
metanol. som dock har olägenheten att fördröja
polvmerisatio-nen. Glycerin är visserligen fördelaktigare ur denna
synpunkt men går åt i större mängd och kan endast med
största svårighet återvinnas genom destillation.
Som polymerisationskatalysator används numera mest
cumenhydroperoxid, men man har också fått goda resultat
med cymenhydroperoxid och på senaste tid med
terpen-hydroperoxider, t.ex. pinanhydroperoxid. Detta är
intressant, därför att råvara för dem är en svensk
industriprodukt. Palmgren har framställt pinanhydroperoxid och har
uppnått lika goda resultat med den som med
cumenhydroperoxid. övriga kemikalier, som ingår i redoxreceptet,
torde inte heller vara svårtillgängliga. Sorbos, som användes
vid de första försöken, har sedan kunnat undvaras.
Butadiengummis hållfasthet har bestämts till 150—200
kp/cm2, medan naturgummis är ca 300 kp/cm2. Man kan
emellertid blanda butadien- och naturgummi och får då
produkter, vilkas hållfasthet ligger mellan dessa värden.
Det bör därför vara möjligt att på detta sätt framställa
gummi med tillräcklig hållfasthet för de flesta ändamål.
Genom bättre injustering av försöksbetingelserna bör det
också vara möjligt att erhålla ett butadiengummi med
bättre hållfasthetsvärden än de angivna. Hållfastheten är
för övrigt bara en av de många faktorer, som bestämmer
gummits användbarhet.
Butadiengummis nötningsmotstånd tycks vara mycket
gott; enligt laboratorieprov är det 2—3 gånger större än
naturgummis trots den lägre hållfastheten. Dess
åldringsegenskaper har visat sig vara bättre än naturgummis.
Värme-utvecklingen vid dess formändring kan av teoretiska skäl
väntas vara mycket låg, men några försöksresultat, som
bekräftar detta, föreligger ännu ej.
Vidare har försök gjorts att använda lignin i stället för
carbon black som fyllnadsmedel, varvid i Kanada och USA
utarbetade metoder tillämpats i något modifierad form.
Sulfatlignin löstes härvid i alkali och sattes till latexet,
varefter koagulerades med svavelsyra. Ligninet utföll då i
intim blandning med gummit. Försöken tycks visa, att
lignin mycket väl kan användas i stället för carbon black.
Det kan inblandas i större mängd och ger mycket goda
åldringsegenskaper. Blandningar av ungefär lika delar
naturgummi, polybutadien och lignin har framställts med
hållfastheter av 225 kp/cm2 och med mycket goda
avnöt-ningsegenskaper, och man kan troligen få produkter med
ännu högre hållfasthet på denna väg. Palmgren har även
börjat försök att kombinera polybutadien med nya,
hög-förstärkande, oorganiska fyllmedel framställda vid KTH.
Palmgrens försök har huvudsakligen utförts med i USA
inköpt butadien, men man skall bygga en större
laboratorieapparatur, som beräknas ge 5—6 kg/dygn butadien
för att kunna göra prov med butadiengummi framställd
ur svensk butadien. De hittills erhållna resultaten är
givetvis otillräckliga för ett säkert bedömande av
butadien-gummits egenskaper — härtill fordras praktiska prov, t.ex.
med bildäck — men de är utan tvivel lovande och
uppmuntrar till fortsatt arbete. SHl
Äng-, gas- eller kvicksilverturbiner i kraftverk?
De kraftigt höjda bränslepriserna gör att det i många fall
är ekonomiskt berättigat att bygga kraftverken för högsta
möjliga verkningsgrad. Med ångturbiner och högsta
ångtemperaturen 565°C kommer man till en total
verkningsgrad på ca 36 »/o (Tekn. T. 1950 s. 1164). En höjning av
ångtemperaturen till 650°C, som man kan uppskatta blir
möjlig om ca 15 år, skulle medföra en höjning av
verkningsgraden till 39 ’o/o vid maskinenheter på 100 000 kW.
Ångturbinen kommer sannolikt att länge behålla sin
dominerande ställning med hänsyn både till värmeekonomi
och anläggningskostnad. Gasturbiner, kombinerade
ång-och gasturbiner samt kvicksilverturbiner kan blott komma
i fråga i specialfall, framförallt för effekter mellan 5 000
och 15 000 kW (F MUNZINGER i Z. DVI 11 apr. 1951). Wll
Hur få kilremmar att hålla längre. Liksom fallet är
för vanliga remmar (Tekn. T. 1951 s. 302) kan även
kilremmars livslängd förlängas genom vissa
försiktighetsåtgärder.
För hög spänning förkortar remmens livslängd —
ned-hängningen får inte minskas så mycket att remmen
överansträngs. A andra sidan slirar lösa remmar, vilket
förorsakar överdriven slitning och uppvärmning. Vid
fler-remsdrift måste remlängderna vara något så när lika, då
belastningen annars inte blir jämnt fördelad på remmarna.
Remmar som står stilla länge antar remskivans form.
Remmar som hålls i lager lång tid mister en del av sin
nyttiga livslängd. Remmarna skall hållas rena, då smuts
ökar slitningen. Oljedimma och sura ångor förstör vissa
gummiremmar.
Illa riktade remskivor förorsakar slirning,
formförändring och inre uppvärmning. Slitna remskivor ökar
påkänningen i skivan vid oförändrad belastning. Håll skivspåren
släta för att undvika förslitning!
Vid start under hög överbelastning uppstår en momentan
påkänning, som resulterar i antingen slirning eller
rembrott. Vibrationer hos den drivande eller drivna
maskinen kan förorsaka piskning hos remmen, som leder till
rembrott (Operat. Eng. febr. 1951). sah
Glasfiberlaminat för kartritning. Brittiska Amiralitetets
sjökort har under en följd av år framställts genom
offsettryck från original, ritade på vitemaljerade zink- eller
aluminiumplåtar. Måttändringarna hos papper och plast vid
varierande luftfuktighet gör dessa material olämpliga för
kartritning; metallplåtarna, som är tillförlitliga i detta
hänseende, är å andra sidan obekväma att handha på
ritbordet och får lätt bucklor och veck under de 30—40 år, som
de rättas och kompletteras för att hållas aktuella.
Man har därför sökt efter ett annat mera böjligt
material, av vilket man begärde följande egenskaper. Det skall
kunna framställas i vita eller genomskinliga ark i
storleken 700 X 1 400 mm, med en matt, ej "oljig" yta, som
lätt upptar vanlig tusch. Det skall ha god mekanisk
hållfasthet och bör tåla ovarsam behandling, utan att få repor
eller bucklor; det får ej förändras under 20-årig lagring
vid rumstemperatur. Det skall vara färgäkta, även vid lång
solljusbestrålning, framför allt får det ej gulna. Dess
mått-ändring skall vara obetydlig (ej större än för en
aluminiumplåt) vid lagring vid varierande temperatur och
luftfuktighet. Priset får ej vara för högt, ehuru det kan få
vara högre än för aluminiumplåt. Det skall kunna göras
ljuskänsligt för blåkopiering eller annan fotografisk
metod, och skall upprepade gånger tåla den värmebehandling,
som är nödvändig vid sensibilisering och vid kopiering.
Våtstarkt papper innehållande cellulosa och glasfibrer
provades av Amiralitetet, men produkten hade dålig
hållfasthet och undergick stora måttändringar vid lagring. Man
beslöt därför att prova ett laminat av glasväv med en plast
och ett pigment för erhållande av den vita, ljusäkta ytan.
Man tillverkade ett laminat genom att vid 0,5 kp/cm2 tryck
och 150°C sammanpressa fyra lager 0,05 mm tjock
glas-väv, impregnerad med en lösning av polystyren,
antimon-oxid och trikresylfosfat i toluen. Detta materials
måttänd-ring var mindre än 0,01 °/o, när det utsattes för en ändring
i relativ luftfuktighet på 50 fl/o vid 15°C, men vid
uppvärmning uppstod distorsion därför att polystyren är
termo-plastisk. Materialets yta var dessutom något för "fet", för
att uppta tusch, men detta kunde avhjälpas genom
gnidning med en bomullstuss doppad i en mycket utspädd
lösning av gelatin i Teepol.
För att få ett värmebeständigt material gjordes försök
med härdbara plaster, varvid man fick en produkt med
önskade egenskaper på följande sätt: 85 delar av
förpoly-merisat för nolltryckslaminering av diallylftalat maldes
med 15 viktsdelar titanoxid i en kulkvarn och 3 delar
ben-soylperoxid inblandades väl. Tre eller fyra väl avfettade
glasvävstycken dränktes i denna vätska och placerades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
