Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 23 juni 1951 - Böcker - Freiformschmiede, del 2, av V K - Zur Analyse und Synthese der Kurbelwellen mit kleinsten Massenmomenten bei Verbrennungsmotoren, av Sten Wetterström - Applied nuclear physics, av SHl - TNC: 13. Genitiv-apostrof, av J W - Problemhörnan, av A Lg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
554
TEKNISK TIDSKRIFT
måttnoggrannheten hos smide samt måttsättningen för
detsamma. Några synpunkter lämnas på frismidets ekonomi
och organisation i smidesverkstäderna. Huvudparten av
boken behandlar dock olika exempel vid frismide, varvid
de olika tempon genomgås i detalj. Bland dessa märks
hackor, liar, kättingar, länkar, vevaxlar, vevstakar för
lokomotiv och städen.
Förf. framhåller att för ekonomiskt utnyttjande av
frismide bör framställningskostnaderna noga övervägas. Ofta
kan betydande besparingar göras om stora arbetsstycken
svetsas samman av delar, som i och för sig har den genom
smidning erhållna goda hållfastheten.
Gott illustrationsmaterial bidrar till att ge konstruktören
värdefull vägledning om frismidets möjligheter. En
yrkesutövare torde även kunna finna flera uppslag i denna bok,
som ingalunda ringaktar svårigheterna vid frismide och
behov av stor yrkesskicklighet härvid. V K
Zur Analyse und Synthese der Kurbelwellen mit
kleinsten Massenxnomenten bei Verbrennungsmotoren,
av Hans Schrön. Franckh’sche Verlagshandlung, Stuttgart
1951. 24 s., 83 fig. 4,80 DM.
Skriften avhandlar fria krafter och moment hos
förbränningsmotorer med cylindrarna anordnade i en eller flera
rader. Förf. har tidigare i ett par arbeten behandlat
samma ämne. Det nya i detta arbete ligger i den systematiska
tillämpningen av ändsymmetri, som avser vevslängarnas
ordningsföljd och vinkelläge, och längdsymmetri, som
avser vevslängarnas läge i förhållande till axelns mittpunkt.
Härigenom skapas en bekväm metodik, som kan användas
dels för att undersöka en given axel — analys — dels för
att fastställa hur en axel med ett visst cylinderantal skall
vara beskaffad för att ge minsta möjliga fria moment —
syntes.
I inledningen anges principerna för metodiken och förf.
påpekar betydelsen av momentpunktens läge. Möjligheten
till balansering av fram- och återgående krafter genom
motvikter på hjälpaxel beröres men behandlas ej i
fortsättningen.
Större delen av arbetet ägnas åt den typ av vevaxlar, som
endast har ändsymmetri. Härvid genomgås cylinderantalen
5—12 utförligt, där så kräves. Möjligheten till minskning
av fria moment genom ändring av cylinderavstånd eller
vinkeln mellan vevslängarna behandlas. Som ett led i
metodiken ingår parvis sammankoppling av diametralt
motsatta vevslängar vid jämna cylinderantal.
Vid behandlingen av den åttacylindriga motorn har
underavdelningarnas beteckningar blivit något förvirrande. I
övrigt är uppställningen redig. Språket bereder något större
besvär än den välvårdade tyska, som man är van att läsa
i t.ex. Hütte.
Skriften innehåller i lagom koncentrerad form det mesta
av vad en konstruktör av mångcylindriga motorer vill och
bör veta om möjligheterna till utjämning av fria krafter
och moment. Sten Wetterström
Applied nuclear physics, 2:a uppl., av Ernest Pollard
& William L Davxd&on. Wiley & Sons, New York —
Chapman & Hall, London 1951. 352 s., ill. 5
Efter en kort historisk inledning diskuterar förf.
radioaktiv strålnings egenskaper, påvisande av kärnpartiklar,
metoder att accelerera partiklar, kärnomvandlingar,
radioaktivitet, mätning av radioaktivitet, konstgjord
radioaktivitet i praktiken, stabila isotoper och deras användning,
kärnklyvning, kedjereaktioner, atomkärnors
bindningsenergi och kosmisk strålning. I elva bihang ges empiriska
data, och beskrivs en elementär teori för reaktorer samt
neutroners diffraktion.
Bokens stil är mycket ojämn i det hänseendet, att förf.
oscillerar mellan ren populärframställning och ganska
avancerad teori — den ene av dem är kanske populär och
den andre avancerad. I alla händelser synes sammanhanget
mellan de lättare och svårare delarna av boken dålig.
Denna är långt ifrån lättläst och torde därför bäst lämpa
sig för dem, som redan har ganska god kännedom om
hithörande ting, men för dem är de populära delarna
säkerligen tröttande.
Papper, tryck och bildmaterial är förstklassiga, bandet är
ett tämligen dåligt klotband. SHl
TNC
13. Genitiv-apostrof
Genitiv av ett substantiv uttryckes ju i svenskan normalt
genom tillägg av ändelsen s, t.ex. en tavlas storlek, ett
bords yta. Om grundformen slutar på s tillkommer dock
inte något nytt s i genitiv, t.ex en paus längd, en impuls
styrka; man förstår av sammanhanget att det är fråga om
genitiv, och eftersom det inte finns någonting som heter
en pau eller en impul kan orden inte misstydas. I andra
fall kan misstydning vara möjlig, t.ex. i satsen "halsen
var graciös som en svans", där man kan vara oviss om
det sista ordets grundform. Vill skribenten försäkra sig
om den mera poetiska tolkningen skulle han kunna skriva:
som en svan’s. Apostrof användes nämligen bl.a. för att
visa var ett ords huvuddel slutar och ändelsen tar vid. I
stället för Andreas barn bör lämpligen skrivas Andrea’s
barn om det är meningen.
I allmänhet går det lätt att komma ifrån sådana
stavningsproblem genom lämplig formulering, t.ex. om man
skriver: längden av en paus, impulsens styrka, som en
svanhals. Vid personnamn saknar man emellertid ofta
dessa möjligheter och måste då ibland tillgripa apostrof.
Följande tre fall är att beakta.
1. Ordet slutar på uttalat s, x eller z. I talet tillkommer i
genitiv inte något nytt s-ljud. I skrift utmärkes genitiven
vid behov genom en slutapostrof, t.ex. Linders’ böcker,
Fox’ levnad, Lenz’ lag. Välbekanta namn på s får dock
sällan apostrof, t.ex. Hans, Max, Fritz, Lindfors. Strängt
taget skulle apostrof vara onödig även efter Fox och Lenz
om sammanhanget gör klart att de står i genitiv. Viktigt
kan däremot vara att skriva Linders’ till skillnad från
genitiv av det vanligare namnet Linder, alltså för att ge klart
besked om grundformen.
2. Ordet slutar på -ce, -se, -xe eller -ze där e är stumt så
att uttalet kommer att sluta med s-ljud. I tal kan i genitiv
inte något nytt s-ljud tillkomma. I skrift utmärkes dock
genitiven genom tillägg av apostrof och s, t.ex. Laplace’s
[laplas’], Rose’s [rå’], Dalcroze’s [dalkrå’s]; uttalen är
givetvis försvenskade.
3. Ordet slutar på stumt s, x eller z. I uttalet tillkommer
i genitiv s-ljud. I skrift tillkommer dock endast
slutapostrof, t.ex. Dumas’ [dvma’s], Descartes’ [dekar’ts],
Delacroix’ [dölakråa’s], Deprez’ [döpre’s].
Genitiv-apostrofens uppgift är alltså visserligen
genomgående att visa var ordets huvuddel slutar, men dess
funktion för uttalet är skiftande. I fallet 1 innebär apostrofen
ingen ändring av uttalet. I fallet 2 är apostrof och
efterföljande s tillsammans stumma. I fallet 3 däremot kan
apostrofen sägas beteckna s-ljud eftersom detta inte på
annat sätt utskrives; danskan har här genitiv-s, t.ex.
Dumas’s, Delacroix’s. Till försvar för de svenska tämligen
ologiska skrivsätten kan endast anföras att de nu en gång
har kommit att bli sådana de är, och att saken är av
alltför liten vikt för att det skulle vara lönt att försöka rubba
vanorna. J W
Problemhörnan
Problem 5/51 var följande: "Ett spetsglas är delvis fyllt
med vätska. Bevisa enkelt att lillaxeln i den ytellips som
uppstår då glaset lutas är oberoende av lutningsvinkeln."
En rakt på sak gående, om också ej särskilt snabb
lösningsmetod (jfr beteckningarna i fig. 1) är följande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
