Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 30. 25 augusti 1951 - Hur montage av flerfamiljshus kan förbilligas, av Evert Strokirk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 augusti 1951
637
Snabbhärdningsmetoder
En av de faktorer som begränsade den tidigare
vid första etappen tillämpade metoden att gjuta
bjälklagsplattorna staplade ovanpå varandra var
väntetiden för hårdnandet, och det avsevärda
utrymme de färdiga plattorna krävde. Gjuter
man även väggar, ökas dessa olägenheter
ytterligare. Så gott som alla plattor måste vara
fär-diggjutna och hårdnade innan man kan börja
monteringen.
Det stod därför klart, att en metod borde
användas, där genom något slag av snabbhärdning
av betongen det gjutna elementet redan efter ett
eller två dygn kunde lyftas upp från gjutbädden,
helst placeras in på sin plats i bygget eller också
ställas upp vid sidan. Erfarenheten hade även
visat, att den bästa ytan som alltså icke behövde
putsas erhölls om planformen utgjordes av
kraftig järnplåt som beströks med lämplig formolja.
Tillverkningen av detta bygges vägg- och
bjälklags element planerades sålunda, att ett mindre
antal plana bäddar med 10 mm tjock järnplåt
lades ut mellan kranbenen, och sedan kantform
utlagts, ursparingsform för öppningar av olika
slag placerats, armeringen inlagts samt vid
ytterväggarna träullsplattan utlagts, göts betongen.
Snabbhärdningen kan erhållas genom
elhärd-ning eller härdning med kemiska tillsatsmedel.
Eftersom båda metoderna prövats skall de
beröras. Som tredje metod gör ett snabbindande
cement samma tjänst, men då den innebär
ganska avsevärda merkostnader har den icke
prövats.
Elhärdningsmetoden är av ryskt ursprung;
den introducerades och fulländades av Bohlin
och Brund. Den innebär att lågspänd elektrisk
likström ledes genom den färska betongmassan
mellan tvenne elektroder, varigenom
betongmassan uppvärmes, överskottsvattnet snabbt
avdunstar och en hastig bindning av betongen
erhålles. Beroende på bland annat
vattencement-talet och konstruktionens form erhålles med
el-härdningen i stort sett efter två dygn samma
hållfasthet hos betong som efter sju dygn i
normala fall.
Metoden har icke fått särdeles stor användning,
sannolikt beroende på att anordnandet av
elektroderna, vilka för att god fördelning av
strömmen skall erhållas måste ha ganska stor
utbredning (plåtar eller dylikt) blir ganska
komplicerad, och vidare att armeringens anbringande
måste ske speciellt med tanke på att icke
kortslutning skall uppstå.
Därför lämpar sig icke alla
betongkonstruktioner för metoden och behovet av snabbindning är
heller i regel icke så stort, att de relativt stora
extra kostnaderna kan bäras. För viss
fabriksmässig betongvarutillverkning lär den dock ha
funnit användning.
Vid den konstruktion det här gällde lämpade
sig metoden ganska bra.
Järnplåten-bottenformen utgjorde ena polen och sedan gjutningen
utförts anbringades på överytan ett tiotal
u-for-made plåtar, som alltså utgjorde andra polen.
Detta gällde bjälklagsplattorna och
innerväggarna. Vid ytterväggarna var träullsplattan placerad
i bottnen på formen, varför någon elektrisk
kontakt icke kunde erhållas, utan här fick
arme-ringsjärnet utgöra den undre kontaktpolen och
på överytan anbringades ovan angivna plåtar.
På överytan måste vid alla väggelementen, där
dessa skall vara plana sedan elhärdningen
avbrutits efter ca 36 h men innan ännu betongen
helt bundit, anbringas en tunn avjämningssats
vilket medförde ganska stort besvär. Kostnaden
för elhärdningen utgjorde i runt tal 2 kr/m2,
eller ca 12—20 kr/ms, beroende på
konstruktionens tjocklek.
De besvär och olägenheter som vidlåder
elek-trohärdningen kan elimineras om man till
betongmassan sätter ett kemiskt härdningsmedel
med sådan egenskap att betongen snabbinder.
Härvid måste dock villkoret ställas, att
betongens goda hållfasthetsegenskaper icke försämras
i någon väsentlig grad. Då kravet på hållfasthet
hos konstruktioner av detta slag icke är alltför
högt, kan man dock utan större olägenhet medge
en något lägre hållfasthet.
Preliminära försök med tillsättande av ett
kemiskt preparat, benämnt Schieferola, har
härvid givit goda resultat. Genom att tillsätta detta
preparat till i övrigt på vanligt sätt
sammansatt betongmassa har följande resultat ernåtts:
betongen med 250 kg Standardcement per m3
betong har efter ett dygn, då elementet beräknas
bli lyft, erhållit en hållfasthet av 33 kp/cm2 och
efter två dygn 60 kp/cm2. (Vanligen räknar man
efter sju dygn med en hållfasthet på denna
betong utan tillsatsmaterial av 100—125 kp/cm2.
Kostnaderna för denna snabbhärdning har visat
sig betydligt lägre än vid elhärdning, endast
omkring en tredjedel, och — vilket i dagens läge
är av kanske ännu större betydelse — man
sparar en elektriker som ständigt måste passa
elanordningarna. Detta tillsatsmedels egenskaper
laboratorieundersökes för närvarande i Avesta.
Schieferola-tillsatsen har visat sig ge betongen
vissa andra egenskaper — bland annat mindre
krympning och ökad elasticitet. En olägenhet
som vidlåder betongväggar är svårigheten att slå
in spikar. Vid Schieferola-tillsats och med
ballastmaterial som icke innehåller för mycket
grova stenar (huvudsakligen grus) visar det sig,
att man erhåller en fullt spikbar betong.
För grunden gjordes även vid detta bygge vissa
försök. Hel bottenplatta göts under huset med
hänsyn till den relativt dåliga undergrunden,
men även för att få ett bra arbetsplan för
gjutning av källarytterväggarna. Dessa göts nämligen
liggande i stora skivor och restes upp med ovan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
