Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 1 september 1951 - Transistorn — kristalldetektorns redivivus, av Dick Lundqvist, Rolf Gezelius och Torkel Wallmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
666
TEKMSK TIDSKRIFT
ning med en viss minsta signal-brusnivå, fig. 21.
Kurvan i fig. 21 är uträknad ur publicerade data
och gäller för en bandbredd av 2 700 p/s. Som
nollnivå har valts 10 mW över 10 000 ohm, dvs.
effekten från en A-transistor med 10 %
distorsion. Avståndet från nollnivån till kurvan (den
oskuggade ytan) utgör sålunda den maximala
förstärkning som kan användas. För en annan
bandbredd och andra signal-brusförhållanden
förskjutes kurvan som figuren visar. Det
användbara området för ordinära radio- och
telefontillämpningar är sålunda tills vidare mycket
begränsat. Ur kurvan kan man dock utläsa vad
eventuella förbättringar skulle medföra, och de
tidigare nämnda förbättringarna har inlagts med
halvskugga.
Transistorns storlek, eller snarare brist på
storlek, är en av dess starka sidor. Ändå utgörs den
övervägande delen av transistorn av stomme och
skydd, medan de aktiva delarna har dimensionen
millimeter och bråkdel därav. I speciella fall, t.ex.
sammanbyggnad av flera system i en hylsa eller
då kravet på mekaniskt skydd kan efterges, kan
dimensionerna minskas ända till 10"2 cm3. På
samma sätt är vikten avsevärt mindre än ett
elektronrörs, och kan likaledes minskas till ca 10"- g.
En av de svagheter hos elektronrören som helt
eliminerats hos transistorerna är katodens
värmetröghet. Denna gör att ett elektronrör icke kan
starta omedelbart efter inkopplingen utan
behöver ca 15 s innan katoden börjar fungera och
någon minut innan rörets data blivit någorlunda
stabila. Detta kan undvikas genom att katoden
är inkopplad kontinuerligt, men man får då
uppoffra ca 1 W i glödeffekt.
Ett elektronrörs medellivslängd är 1 000—10 000
h, beroende på hur begreppet definieras. Några
data på transistorers livslängd har ännu inte
publicerats. Såvitt man kan döma av privata
uttalanden har dock livslängden ännu icke vållat
några problem. De livslängdsprov som gjorts
med halvledardioder, ehuru kanske icke helt
signifikativa, pekar också i riktning mot mycket
långa livslängder, så länge icke överbelastning
föreligger.
Stabiliteten hos transistorns data är ännu en
okänd faktor. De först tillverkade transistorerna
var i detta hänseende mycket opålitliga, och det
är ännu icke helt klarlagt huruvida detta, liksom
de stora skillnader i data som finns mellan olika
exemplar ur samma tillverkningsserie, skall
kunna förbättras. Att noggrannare kontroll över
störsubstanser och kristallgittret, när detta så
småningom blir möjligt, skall förbättra
förhållandena är dock mycket sannolikt.
Den mekaniska hållfastheten hos transistorn är
avsevärt större än hos elektronröret. Frånvaron
av vakuum, den ringa massan hos
kontakttrådarna, som dessutom kan svetsas fast i
halvledaren, samt ingjutningen med ett fyllmedel i
hylsan, gör transistorn till en mycket robust
enhet.
Priset för en transistor ligger ännu en
storleksordning över priset för ett elektronrör. Detta är
givetvis helt beroende på att serietillverkning av
transistorer icke har börjat. Så vitt man kan
bedöma av tillverkningsmomenten och de ingående
materialen borde priset dock kunna konkurrera
med elektronrörets, och kanske t.o.m. understiga
detta.
Slutord
Om vi nu gör ett bokslut över transistorns
egenskaper finner vi att detta innehåller både
plus-och minusposter. De flesta minusposterna är
sådana, att man vid kommande års bokslut kan
vänta sig att de skall ha minskat i storlek, några
till en del, andra avsevärt. En minuspost finns
dock, som måhända för all framtid kommer att
utgöra en avsevärd belastning: bruset.
Av det ovan sagda framgår i grova drag inom
vilka områden transistorn kan användas, och
även i vilken utsträckning den kan tänkas tränga
in på elektronrörets användningsområden. Man
kan dock konstatera att transistorns användning
tills vidare hämmats av begränsningarna i dess
data. Trots detta finns det tillämpningar, där
transistorer medför avsevärda fördelar och där
försök företagits, ehuru tills vidare mycket
knapphändiga upplysningar givits om resultaten.
De militära tillämpningarna är uppenbara. Den
ringa vikten och platsbehovet, den låga
driftspänningen och effektåtgången och den
mekaniska hållfastheten gör den väl lämpad för olika
uppgifter i projektiler, flygplan och all sorts
rörlig apparatur. En annan tillämpning, där den
låga driftspänningen och utsikten till lång
livslängd är av speciellt intresse, är för telefonin.
Sålunda lär man i Frankrike i en
överdragsstation mellan Paris och Limoges utföra försök med
transistorer.
I industriell elektronik, där stora krav ställes
på vibrationssäkerhet och omedelbar
reaktionsförmåga utan inkopplingstid, borde transistorn
vara lämplig. Bell använder t.ex. fototransistorer
i kombination med förstärkartransistorer för
läsning av stansade remsor i sitt automatiska
bokföringssystem för långdistanstelefoni (Tekn. T.
1949 s. 710).
Transistorns användning i räknande kretsar20,
exempelvis för matematikmaskiner, tilldrog sig
tidigt uppmärksamhet. På grund av att inre
motståndet i halvledarplattan kommer att verka som
en positiv återkoppling kan transistorn lätt göras
instabil och användas som en "flip-flop" eller
grind. På samma sätt borde transistorn kunna
användas för vissa uppgifter inom den gren av
teletekniken som använder pulsinodulering.
Här har endast behandlats halvledartrioder med
spetskontakter, vilka på grund av låg kapacitans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
