Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 8 september 1951 - TNC: 16. Beteckningar för diameter och kvadratsida, av J W - Debatt: Kemiingenjörernas utbildning vid de tekniska högskolorna, av Göran Lindblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’64
TEKNISK TIDSKRIFT
TNC
lf». Beteckningar för diameter och kvadratsida
Den internationella beteckningen för storheten diameter
— eller oin man skall vara fullt korrekt, för
storhetstill-lämpningen diameterlängd — är rf. Om så behövs får det
anses tillåtligt att variera beteckningen till D, t.ex. om man
samtidigt har att göra med två olika diametrar D och d,
kanske en yttre och en inre rördiameter, och vill undvika
indexbeteckningar (dv och di). — När man skall ånge
storleken av en diameter bör man alltså t.ex. skriva
d = 50 mm på vanligt matematiskt sätt.
På tekniska ritningar sätter man ju ut måtten i tydligt
samband med ifrågavarande kanter eller ändytor eller vad
det kan röra sig om, och behöver då normalt inga
bokstavsbeteckningar under förutsättning att det ritade
föremålet är visat i tillräckligt många projektioner. Det är
emellertid ofta möjligt att utelämna en cylindrisk eller
prismatisk kropps tvärprojektion i de fall då tvärsnittet är
runt eller kvadratiskt och man på annat sätt ger
upplysning härom. För detta ändamål får det vid runt tvärsnitt
anses fullt korrekt och tillräckligt att i längsprojektionen
skriva diametermåttet på ovannämnda sätt, rf = 50 (om
måttenheten är given); därav framgår att tvärsnittet är
cirkelformigt. När det gäller kvadratiskt tvärsnitt finns inte
något direkt motsvarande beteckningssätt.
Fastän det alltså i fråga om diametermått inte föreligger
något behov av specialbeteckning har det i många länder
blivit brukligt att härtill använda en särskild symbol med
utseendet av en genomskuren cirkel. Dess form växlar, och
likaså dess placering i förhållande till mätetalet. Svenska
Verkstadsindustrins Standardcentral (SMS) har beslutat
sig för att rita tecknet som en liten cirkel genom vars
centrum går en rät linje vriden medurs 30°-—-45° från lodlinjen
och nående utanför cirkeln ungefär en radielängd åt
vardera hållet; tecknet skall anbringas omedelbart före
mätetalet och i jämnhöjd med detta, t.ex. 0 50. Detta stämmer
med anvisningarna i den av ingenjör Nils Smith på
uppdrag av Kungl. Skolöverstyrelsen utarbetade publikationen
Regler och råd rörande maskinritningars och andra
tekniska ritningars utförande. Genom att symbolen placeras
före talet vinner man fördelen att direkt efter talet kunna
skriva eventuella toleransuppgifter.
Symbolen 0 kan utläsas "diameter" eller om man så
föredrar "rund". Den får inte förväxlas med den stora
grekiska bokstaven <P, som uttalas "fi". Inte heller får den
användas som storhetsbeteckning i formler e.d. och alltså
inte kombineras med likhetstecken.
TNC:s inställning till denna symbol är följande. Det
normala matematiska skrivsättet rf = 50 måste i första hand
förordas, men om någon finner skäl att använda den
speciella diametersymbolen bör ovanstående anvisningar
följas och andra varianter undvikas.
För att ånge att ett mått avser kvadratsida finns det olika
rittekniska knep. Ett av dessa består i att placera en liten
kvadrat omedelbart framför och i jämnhöjd med
mätetalet; symbolen kan utläsas "kvadrat". Mot detta
beteckningssätt har TNC ingenting att invända, men kan
instämma med förutnämnda Regler och råd. som i första
hand rekommenderar att skriva måttuppgiften i formen
50 X 50. J W
Debatt
Keniiingenjörernas utbildning
vid de tekniska högskolorna
Hurudan kemiingenjörernas utbildning skall vara, därom
har säkert var och en. beroende på skilda erfarenheter
efter examen, sin åsikt. Falstaff Fakirs ord "Envar sin
egen professor" passar förträffligt, eftersom en professor
är "ein Mann anderer Meinung".
Den arbetsuppgift en nyutexaminerad kemist får, söker
han väl i regel efter bästa förmåga klara själv; han är van
vid det arbetssättet sedan Teknis-tiden och det lyckade
resultat, som han arbetar för och innerst hoppas på, vill
han gärna ensam få äran av. Ett decennium senare skulle
han kunna utföra samma arbetsuppgift betydligt snabbare
och bättre.
Beror det endast på ökad erfarenhet eller skulle redan
den nyutexaminerade kunna åstadkomma ett bättre
resultat, om något ändrades i hans utbildning?
Den frågan är för komplicerad att klarläggas av en
lekman. Några synpunkter vill jag dock framföra. De
nyutexaminerade saknar drivkraft att samarbeta med andra;
som följd härav och genom otillfredsställande
administrativa kunskaper kan de inte effektivt utnyttja företaget och
blir således heller inte själva helt utnyttjade; förmågan att
hitta i litteraturen är otillfredsställande.
På Teknis får man lära sig göra det mesta själv:
labora-tioner, ritningar, tentamina. Om två gör en laboration
tillsammans, beror det nog oftast på platsbrist eller på att
uppgiften fordrar det. Med andra fackavdelningar föses
man bara ihop vid vissa föreläsningar och tentamina.
Man har nu föreslagit en större planerings- och
projekteringsuppgift, omspännande flera av kemisternas ämnen.
Kan man inte vidga detta så, att den stora arbetsuppgiften
åtminstone delvis måste bearbetas av t.ex. en kemist, en
elektriker, en mekanist och en arkitekt i team work, som
så ofta förekommer i verkligheten? Förslaget syftar till
att man skall få respekt för varandras arbetsområden och
synpunkter och att klarlägga nödvändigheten av kontakter
med fackmän på andra områden än ens eget trånga gebit.
Det blir naturligtvis svårt att omsätta denna tankegång i
praktiken, men kanske syftet kan nås på något sätt.
En nyutexaminerad kemist är en fackman, men han
saknar ändå som regel djupare erfarenheter på alla områden.
Nästan alla arbetsuppgifter kan fullgöras snabbare, om
man först samråder med en specialist med flera års
erfarenhet och först därefter gör det eventuella
experimentella arbetet.
Jag tror, att de flesta nyutexaminerade kemisterna har för
litet initiativkraft i sådan riktning. Man har en känsla av
att ett givet arbete skall man klara själv — förslag om
konsultation av professor X eller docent Y är olämpligt,
därför att det "kostar pengar" (att det kanske ändå blir
ekonomiskt, tänker man ej på), därför att man liksom
erkänner bristande kunskaper; att gå utanför företaget
med en fråga kanske röjer eventuella planer och kan vara
olämpligt; om konsultation var avsedd, skulle chefen
föreslagit det redan i samband med uppgiftens utlämnande.
ökad kontakt med fackmän på andra områden och
åtminstone någon obligatorisk utbildning i ett företags
administration tror jag skulle hjälpa den nyutexaminerade
att snabbare och smidigare passa in i ett företag. En
civilekonom startar sin bana med avsevärt bättre
kunskaper i administration (se Handelshögskolans
studiehandbok) än vad en civilingenjör-kemist gör — är det verkligen
rimligt.
Man använder sig på Teknis i stor utsträckning av
kompendier och läroböcker men mera sällan av
referattidskrifter, kortregister och tidskriftsartiklar. Det är en
arbetsbesparande anordning, som emellertid medför, att
teknologerna får liten erfarenhet av biblioteksstudier. Jag
undrar, om inte nyutexaminerade, i landsorten anställda
kemister i för liten utsträckning reser till
högskolebiblioteken för att göra litteraturstudier, innan de övergår till
en arbetsuppgifts experimentella sida.
Den enorma tillväxten av litteraturen gör det viktigare att
kunna leta rätt på en uppgift än att kanske känna till den.
Men förmågan att hitta i litteraturen får man bäst genom
idogt arbete med den och inte genom att läsa kompendier
och läroböcker. Göran Lindblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
