Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 34. 22 september 1951 - Det stora verket, av Björn Sjövall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’64
TEKNISK TIDSKRIFT
liv. För att uppleva spänningen kommer han att
kämpa mot olika motstånd, dvs. arbeta. Han
söker olika vägar för sin aktivitet. Är han
konstnärligt begåvad, kommer han att för
spänningens skull i viss utsträckning skapa konst.
Man kan söka arbetets egenvärde utan att hänge
sig åt en yttre aktivitet. Detta gör man genom att
i stillhet försöka uppnå en sådan koncentration
av medvetandet, att tankarnas mångfald
övervinnes och man upplever sig själv som den enade
energiströmmen. Det är en inre aktivitet man då
odlar, man åstadkommer inte något yttre
resultat och intresserar sig inte för något objekt, inte
ens en föreställning. Den inre aktiviteten syftar
till att framkalla en upplevelse av den rena
spänningen.
I den yttre aktiviteten, som är inriktad på
objekt och yttre resultat, upplever vi först
spänningen. Att enbart koncentrera energin i sig
själv är även ett arbete. Det är en fråga oin att
övervinna den inre splittringen — de irrande
tankarna — och uppnå spänningen i denna inre
kamp. Endast i kampen mot ett motstånd
upp-leves spänningen. I det yttre arbetet kämpar vi
mot ett motstånd och upplever i spänningen
arbetets egenvärde. Det inre arbetet -—
meditationen — utgör en fortsättning på det yttre
arbetet. Att meditera är att inrikta sig på
spänningen och skärpa sitt sinne för upplevandet av
spänningen i arbetet. Det råder sålunda med
avseende på spänningen en växelverkan mellan
arbetet (i den vanliga betydelsen) och
meditationen.
Arbetets egenvärde, spänningen, är ett värde
som behåller sitt värde för individen, oberoende
av gemenskapen. Det uthärdar Robinson-provet.
Skall vi införa spänningen som centralt
grundvärde inom samhället, måste spänningen
emellertid även kunna stå i något dynamiskt
samband med gemenskapen.
Gemenskapens bidrag
En ensam människa kan genom arbetet
uppleva spänningen, såväl då aktiviteten är riktad
utåt och avser att leda till vissa yttre resultat,
som då den är riktad inåt i meditationen. När
man lägger huvudvikten vid själva
spänningsupplevelsen i arbetet, utplånas skillnaden mellan
den utåtriktade aktiviteten och meditationen.
Det är ju aktivitetens inre verkan, den
handlandes tillstånd, soin står i centrum, och därmed
får allt arbete betydelsen av meditation, dvs. inre
samling och koncentration. Man arbetar
framför allt för att uppleva spänningen.
Vi kommer nu till frågan vilken roll
gemenskapen kan spela i detta sammanhang. En
förutsättning för upplevelse av spänningen är
aktivitet. Det är sålunda viktigt att det öppnas nya
vägar till verksamhet. Detta blir möjligt genom
ett utbyte av impulser med andra människor.
Framsteg på olika områden ställer nya medel till
förfogande för individen. Även uppskattning från
gemenskapens sida framkallar insatser som
kanske aldrig skulle komma till stånd annars. En
skapande människa skulle visserligen även i
Robinson-situationen kunna vara skapande, men
hon kommer att vara mera produktiv i
växelverkan med en gemenskap.
Betydelsen av samspelet mellan individen och
gemenskapen ligger sålunda i att området för
den individuella aktiviteten utvidgas. Även om
individen hänvisad till sig själv kan uppleva
spänningen, så åstadkommer gemenskapen ett
ökat antal möjligheter till aktivitet, som kan
skänka spänningsupplevelse. Det råder ett
dynamiskt samband mellan spänningen och
gemenskapen, samtidigt som spänningen alltjämt
hävdar sig soin ett värde, vilket är oberoende av
gemenskapen.
Vi har nu sett att gemenskapen ger ett bidrag
till spänningen. Vilket blir då spänningens
bidrag till gemenskapen? Detta bidrag kan kort
uttryckas så, att den på spänning inställda
individen är en förebild för gemenskapen. I en
sådan människa bevisas för andra att livet
inrymmer möjligheter av livstro och kraft, vilka
till stor del är oberoende av de yttre
förhållandena.
Slutligen kan vi tänka oss att några personer i
gemenskap inriktar sig på spänning och sålunda
medvetet tar gemenskapen i spänningens tjänst.
Det skulle uppstå en ny form för gemenskap,
där alla samlades omkring spänningen som det
centrala värdet. Syftet för gemenskapen skulle
vara att ömsesidigt hjälpas åt att finna sådana
former av aktivitet soin leder fram till
spänningsupplevelsen. Samarbete för att hjälpa
varandra fram till spänning.
När människor träder i förhållande till
varandra i arbetet kan detta ske på två sätt. Det kan
vara fråga om relationen befalla—lyda. Detta
är ett mekaniskt förhållande, emedan den
befallande inte tar hänsyn till den andra parten, han
känner honom inte som ett motstånd. Det
föreligger inte ett samspel mellan människor utan ett
mekaniskt förlopp. Helt annorlunda gestaltar sig
relationen samarbete. I detta fall betyder den
andra parten ett motstånd som skall övervinnas.
Samarbetet ger en möjlighet till upplevande av
skapande spänning i själva kontakten med den
andre. Detta förhållande blir motsatsen till
mekaniskt, det blir levande och organiskt. Varje
samarbete kan bidra till en spänningsupplevelse.
Men det kunde vara ett särskilt givande
experiment att bilda en gemenskap med syftet att
öppna vägar för upplevande av spänning.
Den inre gemenskapen
Vad som skiljer en individ från andra beror
på ärftlig egenart och dennas utveckling i en viss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
