Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 34. 22 september 1951 - Nya material - Stål för högtryckskärl, av SHl - Glasfiberarmerad plast, av SHl - Lod med mindre tenn, av SHl - Icke-plasticerad polyvinylklorid, av SHl - Elastisk silikon, av SHl - Ortonitrobifenyl — ett plasticeringsmedel, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’64
TEKNISK TIDSKRIFT
Nya material
Stål för högtryckskärl. De höga kostnaderna för stora
tryckkärl och svårigheterna vid deras tillverkning har
nödvändiggjort minskning av deras godstjocklek till ett
minimum genom användning av konstruktionsmaterial, som
har hög hållfasthet vid driftstemperaturen. Det nyaste på
detta område lär vara ett låglegerat stål, som har
anmärkningsvärt hög hållfasthet vid 350°C, sedan det genomgått
en speciell värmebehandling.
Stålet innehåller 0,1—0,2 */o kol, 0,8—1,2 °/o koppar, 0,7
—1,0 °/o mangan, 0,5—0,9 o/o nickel, 0,15—0,25 *>/o
molybden och upp till 0,06 °/o tantal-niob; halterna av kisel,
fosfor och svavel ligger inom de vanliga gränserna.
Värmebehandlingen, som går ut på att åstadkomma
bainitstruk-tur, består i normalisering följd av stabilisering genom
upphettning till 630°C under flera timmar. Härigenom
förhindras utfällning av koppar vid stålets användning.
Man lär senare ha funnit, att sträckgränsen vid förhöjd
temperatur kan ökas betydligt genom långsam kylning av
materialet från normaliseringstemperatur till under 200°C.
Stabilisering sker sedan vid 600°C. Genom denna
behandling fås ett särskilt gynnsamt förhållande mellan
sträckgräns vid förhöjd temperatur och draghållfasthet vid
rumstemperatur (Eng. Dig. apr. 1951). SHl
Glasfiberarmerad plast. Polyesterplast, armerad med
glasfiber, är ett utmärkt material, när hög mekanisk
hållfasthet och låg vikt fordras. Materialet har bl.a. använts
vid båtbygge (Tekn. T. 1951 s. 46). Det har dock haft
svagheten att dess hållfasthet går ned till hälften, när det
utsätts för vatten eller fuktighet under längre tid. Orsaken
härtill är, att adhesionen mellan plast och glasfiber icke är
tillräckligt stor för att motstå vattnets inverkan.
Det uppges emellertid nu, att denna nackdel har
undanröjts genom en ny tillverkningsteknik. Det förbättrade
materialet kan ersätta stål eller lättmetaller i många fall.
Man har nämligen funnit, att adhesionen mellan glasfiber
och plast kan drastiskt förbättras, om den förra
prepareras med vinvlklorosilan, då dennas kiselatomer binds vid
glaset, medan vinyldelen ingår i plasten (Eng. Dig. maj
1951, Chem. Engng News 4 juni 1951). SHl
Lod med mindre tenn. Omfattande undersökningar har
visat, alt silver är den enda metall, som kan utnyttjas för
att spara tenn i lod. Man har utexperimenterat
tenn-blylegeringar med 30 "/o tenn och en liten tillsats av silver,
som uppges ge lika goda resultat t.ex. vid lödning av plåt
som det vanliga lödtennet med 50 °/o tenn och resten bly.
Det nya lodet fordrar något högre lödtemperatur än det
gamla, men det är icke så känsligt för överhettning. Trots
silverhalten lär det nya lodet bli billigare än det gamla
(Eng. Dig. apr. 1951, Can. Min. J. mars 1951). SHl
Icke-plasticerad polyvinylklorid. Fastän
icke-plastice-rad polyvinylklorid har egenskaper, som gör den till en
utmärkt, hård plast, har den inte fått större användning
i USA, då den är svår att bearbeta i jämförelse med
poly-styren, akryl-, cellulosaplaster m.fl. I Tyskland
framställdes och utnyttjades ren polyvinylklorid redan under
kriget (Tekn. T. 1950 s. 550). På grund av sina förnämliga
korrosionsegenskaper har den sedan i växande omfattning
använts som konstruktionsmaterial inom kemisk industri.
Det finns nu mycket stora anläggningar byggda nästan
uteslutande av ren polyvinylklorid. I USA har man ansett den
för torr och seg för bearbetning utan plasticering.
Icke-plasticerad polyvinylklorid framställs i USA vanligen
genom kopolymerisation med små mängder av andra
mo-nomerer än vinylklorid. Man kan på detta sätt få
poly-merer, som kan bearbetas utan tillsats av
plasticerings-medel, men deras egenskaper blir inte lika goda som den
rena polyvinylkloridens. Orsaken härtill är, att de till-
satta monomererna hindrar polymerisationen, varigenom
slutproduktens molvikt blir relativt låg.
Genom tillsats av plasticeringsmedel till ren
polyvinylklorid får man lätt bearbetbara, mjuka plaster, som används
för många ändamål. De har emellertid inte de synnerligen
goda kemiska, mekaniska och elektriska egenskaper, som
är utmärkande för den rena, hårda polyvinylkloriden.
Varken kopolymerisation eller plasticering kan därför anses
vara en tillfredsställande lösning av problemet att göra
polyvinylklorid tillräckligt bearbetbar.
En firma i USA lär emellertid nu ha framställt en ny
polyvinylplast med hög molvikt, kallad Geon 404, som kan
bearbetas utan plasticering. Den uppges ha lika förnämliga
elektriska, fysikaliska och kemiska egenskaper som den
tidigare kända rena polyvinylkloriden men till skillnad
från denna kan den sprutpressas, kalandreras eller gjutas
med vanlig utrustning för plastbearbetning. Man tror
därför att Geon 404 skall få stor användning som
konstruktionsmaterial och elektriskt isoleringsmaterial.
Vid början av 1951 tillverkades den nya plasten i
begränsade mängder och var bara tillgänglig för militära
ändamål. För att visa dess fördelar framför den gängse
plasticerade polyvinylkloriden vid isolation av
ledningstråd kan följande data anföras för plastskikt med 0,8
(V»") tjocklek:
Plasticerad
polyvinylklorid Geon 404
Isolationsmotstånd vid 50°C Mß/100 m 150—300 60 000—105 000
Genomslagshållfasthet, i vatten vid 20°C ............................ V/^ 28—36 48—52
Dielektricitetskonstant
vid 1 000 p/s, 20° C ................... 5—7 3,0—3,2
50°C ................... 6—8 3,2—3,4
Förlustfaktor
vid 1 000 p/s, 20° C ................... 0,35—0,6 0,045—0,064
50° C ................... 0,54—0,88 0,038—0,058
Specifik vikt.......................... 1,3—1,4 1,35—1,45
Draghållfasthet ............... kp/cmä 140—210 455—595
Förlängning ....................... 4/o 200—300 15—25
Böjlighet vid låg temperatur (6 varv
runt 8 mm kärna) håller 2 h vid "C — 40 — 60
Åldring 7 dygn vid 100°C bibehållen
förlängning ....................... ®/0 70—90 100
(Chem. Engng mars 1951, Mäter. & Meth. maj 1951. Tekn.
För. i Finl. Förh. juli 1951.) SHl
Elastisk silikon. En produkt, som används för flera
ändamål i flygplan, saluförs i USA under namnet Silastic 250.
Den uppges ha lika stor elasticitet som någon hittills
framställd silikon och samtidigt lika hög brottgräns som de
bästa höghållfasta silikonerna. Vidare behåller den sina
goda egenskaper inom ett större temperaturintervall än
vanligt. Dess nötnings- och slitmotstånd lär vara flera
gånger större än för vanliga silikoner men mindre än för
gummi (naturligt eller syntetiskt) inom det
temperaturintervall, där detta material är användbart. Dess
dielektriska egenskaper är tillräckligt goda, för att den skall
kunna användas som isoleringsmaterial.
Den nya silikonens nackdelar är framför allt, att den
sväller i organiska lösningsmedel, och förstörs av ånga
under tryck. Dess pris är högt i jämförelse med gummis
och den kan därför blott komma i fråga för ändamål, till
vilka gummi ej kan användas, t.ex. på grund av för hög
eller för låg temperatur (Mäter. a. Meth. jan. 1951). SHl
Ortonitrobifenyl — ett plasticeringsmedel. Det påstås,
att o-nitrobifenyl kan tänkas som ersättning för många
plasticeringsmedel, som nu är svåråtkomliga. De flesta
hartser, både naturliga och syntetiska, lär kunna
plasti-ceras med den. Produkten rekommenderas särskilt för lim
av polyvinylacetat, som ett billigt första plasticeringsmedel
för polyvinylklorid och för plasticering av cellulosaacetat
och cellulosanitrat. Dess verkan på det senare lär vara
överlägsen kamfers (Chem. Engng apr. 1951). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
