Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 13 oktober 1951 - Masugnsprocessen moderniseras, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IS oktober 1951
833
att man vid dessa processer kan använda
malmpulver, men koks med hög hållfasthet fordras i
regel på grund av masugnarnas stora höjd. 1
Tyskland gjorde man emellertid under andra
världskriget experiment i halvstor skala med en
lågschaktsugn10, som kunde beskickas med
briketter av finmald malm och gaskol, dvs. med råvaror,
som inte kan användas i vanliga masugnar.
Malm, kol och andra ämnen i finmald form
briketteras, eventuellt med stenkolstjära som
bindemedel. Briketterna inmatas sedan
kontinuerligt i en masugn med långsträckt, rektangulärt
eller runt tvärsnitt. Pipans höjd över ställbottnen
är blott 5 m. I dennas översta del sker
torrdestillation av gaskolet vid låg temperatur i den varma
gasströmmen från ugnens underdel. Härvid
bildas malm-koksbriketter med tillräcklig
hållfasthet. På grund av dessas gynnsamma
ytegenskaper sker reduktionen sedan lätt, och genom
finfördelningen av malm och koks blir
värmeöverföringen utmärkt. På grund härav uppstår ett
temperaturfall i reduktionszonen, vilket
möjliggör kombinationen masugn—koksugn.
Masugnsgasens temperatur blir blott något
högre än vanligt, men dess värmevärde betydligt
högre, därför att den innehåller produkterna från
lågtemperaturdestillationen. Dessa tillvaratas i
en kondensationsanläggning, varvid man bl.a.
fålen tjock tjära, som används som bindemedel i
briketterna. Den kan emellertid helt eller delvis
ersättas med kalk eller lera, som ingår i
beskickningen. På grund av masugnens små
dimensioner blir dess produktion per kubikmeter
ugnsvolym mycket hög. Man har uppnått 3,5 t/dygn
m3, vilket är 2,5 gånger mer än det bästa
resultatet vid Domnarvet.
År 1949 byggdes en ny experimentugn av denna
typ, som utrustats med en fullständig
kondensationsanläggning. För uppvärmning av
bläster-luften används en rekuperator, som upphettas
genom förbränning av restgasen från
kondensationen. Resultaten av provkörningar uppges ha
uppfyllt de förväntningar, som man ställt på
processen. Man lär t.ex. ha fått användbart
gjutjärn av pyritrester och otvättat gaskol, vars
askhalt var 15 %. Anläggningskostnaden för denna
lågschaktsugn blir lägre än för en vanlig masugn,
och det påstås, att dess driftskostnader även blir
lägre än för en konventionell masugn, som
beskickas med sinter.
Vad sedan?
Man tycks alltså i flera länder syssla med
försök i stor skala syftande till minskning av
masugnsprocessens bränsleförbrukning på tre olika
vägar, nämligen genom användning av tryck, av
syrgas och genom anrikning av malmen. Vilken
av dessa vägar, som kommer att visa sig bäst, är
omöjligt att förutse. Sannolikt spelar lokala
förhållanden en betydande roll.
Några i USA tycks vänta, att man skall bygga
den första verkliga tryckmasugnen i Sverige,
men planer i denna riktning torde inte föreligga.
Man anser troligen, att anrikning och järnsvamp
passar bättre för svenska förhållanden. Att
anrikning givit så goda resultat i Sverige beror
framför allt på att de svenska magnetitmalmerna
är särskilt lämpliga för denna metod3. De ger
nämligen en lättreducerad sinter, som tillåter
användning av hög blästertemperatur. Så
gynnsamma betingelser för användning av anrikad
malm torde inte finnas på många ställen i
världen.
Det finns emellertid sakkunniga i USA, som
inte betraktar de tre metoderna som
konkurrenter, utan anser, att de kompletterar varandra.
Tekniker hos ingenjörsfirman Arthur D Little,
som byggt om Republics masugnar till tryckdrift,
anser sålunda, att den bästa lösningen av
problemet troligen är en kombination av anrikning,
tryck och syrgas.
Betraktar man dessa tre metoder ur
tillämpningssynpunkt under förutsättning, att
existerande masugnar skall utnyttjas, finner man, att
anrikning utan tvivel är den väg, som vållar
hyttingenjören minsta bekymmer. Den medför
nämligen liten ändring av själva masugnsprocessen
och kan tillämpas genast — den fordrar inte
många års strävsamt och dyrbart
utvecklingsarbete för att ge resultat. Den är en jämn och
bekväm väg, men den kan icke väntas ge bästa
möjliga resultat, därför att den klassiska
masugnsprocessens brister icke kan helt avhjälpas
utan en radikal förändring.
Av de båda andra metoderna passar blåsning
med syreanrikad luft säkerligen bäst för
existerande masugnar, och skall samma konstruktion
nödvändigt bibehållas i fortsättningen, torde
därför tryckmasugnen ha små utsikter att slå
igenom. Utvecklandet av järnsvampsmetoderna och
lågschaktsugnarna visar emellertid, att man trots
en påtaglig konservatism icke är rädd för att ge
sig på nykonstruktioner, ehuru dessas
utarbetande utan tvivel drar stora kostnader och vållar
mycket tankearbete.
Om man bestämmer sig för att konstruera en
ny masugnstyp för att få fria händer att
genomföra en idealisk masugnsprocess, är emellertid
tryckmasugnen säkerligen icke den teoretiskt
sett bästa lösningen. Vill man uppnå minsta
möjliga bränsleåtgång, måste man nämligen höja
koloxidens partialtryck i smältzonen till högsta
tänkbara värde, och detta är omöjligt, så länge
man släpar med kväve i gasblandningen. Vid
Wiberg—Söderfors-metoden har detta undvikits,
och lägsta hittills kända värmeförbrukning har
också uppnåtts.
Man kan naturligtvis också alstra gasen genom
förbränning av kol men måste då i stället för luft
använda syrgas. Vid dennas framställning be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
