Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 13 oktober 1951 - TNC: 19. Höger och vänster, av J W - Nya produkter - Sinterrubin - Bahco Thermobloc - Spackel för lagning av betonggolv - Precisionsslipverktyg - Precisionsvåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IS oktober 1951
851
och vänster stål. TNC 16 änger: högerstål, stål som när det
betraktas med spånytan uppåt och skaftändan längst bort
från betraktaren har huvudeggen åt höger. Varför skall
skaftändan hållas bortåtriktad? kan man med skäl fråga
sig. När ett högerstål användes i en vanlig svarv befinns
det att för svarvaren, normalt placerad, eggen sitter till
vänster, och stålet skall alltså matas åt vänster.
Högerstålet måste sitta t.ex. i en karusellsvarv eller i en
horisontal hyvelmaskin för att svarvaren skall se eggen till
höger. TNG 16 ger visserligen korrekt besked om vad som
menas med höger- och vänsterstål, men benämningarna
kan själva tydligen inte sägas vara lyckligt valda.
Detsamma gäller termerna högerböjt och vänsterböjt
skärstål.
Även när det är fråga om vridnings- eller
rotationsriktning talar man ibland om höger och vänster, och
tänker då på rörelsen i "övre" delen av en rotationscirkel när
föremålet betraktas i vridaxelns riktning. Bättre är att tala
om medurs- och motursriktning, med och mot visarna på
ett ur; se TNC 6 s. 7. Men t.ex. en elmotor har två
axeländar och det blir därför nödvändigt att fastställa från
vilken av dem maskinen skall betraktas. Detta vållar ibland
formuleringsbesvär, såsom i följande utdrag ur en
maskinbeställning: "Generatorn skall gå medurs sett från
motsatta sidan av den drivande sidan..." I gällande
normer föreskrives numera att åskådaren, när fråga är om
medurs eller moturs, skall förutsättas befinna sig vid
maskinens "framsida", vilket uttryck närmare definieras och
motiveras i normerna (SEN 25).
Ett geometriskt mera komplicerat fall är gängan, eller
generellt skruvlinjen. Men eftersom den vanliga
höger-gängade skruven är ett så allmänt förekommande don,
som ligger så väl till för högerhänta personer, vållar
terminologin föga bekymmer. Lyckligtvis spelar det ju ingen
roll om man betraktar en gängad kropp från ena eller
andra ändan: en punkt rör sig framåt (bort från
betraktaren) när den löper medurs i en högergänga, eller när
den löper moturs i en vänstergänga.
Håller man en skruv lodrätt och ser på den från sidan
synes gängan luta åt samma håll som mellanpartiet hos
bokstaven Z vid högergängning, och hos bokstaven S vid
vänstergängning. Detta förhållande har man dragit nytta
av när det gäller garn, tågvirke o.d. Vad som i
överensstämmelse med högergängning förr kallades
"högerslagning" — av garn, trådlager osv. — kallas nu av många
hellre Z-slagning, och i stället för "vänsterslagning" säger
man då S-slagning. Med denna benämningsmetod har man
kommit idealet nära: liksom i fråga om medurs och
moturs hänvisar termerna direkt till allmänt kända förebilder.
Bokstäverna Z och 5 kan naturligtvis kombineras även
med andra efterleder, såsom -spinning, -Winning, -snodd.
J W
Nya produkter
Sinterrubin. Genom att sintra pulver av kristallinisk
aluminiumoxid vid ca 1 900°C har man erhållit ett
material, Degussit, bestående av sammanvuxna kristaller. På
grund av denna struktur har det ovanligt stor
formbeständighet för att vara ett keramiskt material. Vid
rumstemperatur är materialets tryckhållfasthet 30 000 kp/cm2,
dess draghållfasthet 2 665 kp/cnr, torsionsmodul 1 120
Mp/cm2 och elasticitetsmodul 3 650 Mp/cm2.
Då dess hårdhet är stor (9 i Mohs’ skala), är det mycket
slitstarkt och uppges därför vara lämpligt t.ex. till
tråd-nipplar i kabelfabriker. Ett annat användningsområde är
till brynen. Dessa, som tillverkas i två grovlekar, lär ge
bättre yta än brynen av korund och håller längre, men de
verkar långsammare och fordrar därför mer arbete vid
skärpning av verktyg.
Tillverkare är Degussa, Frankfurt am Main, och svensk
representant Dr-ing. Herbert Lickfett AB.
Bahco Thermobloc är en
ny oljeeldad värmegenerator
för direktuppvärmning av
alla slags industrilokaler.
Den utgöres av en
oljeeldningsanläggning, ett luftkylt
förbränningsrum, en tubsats
för uppvärmning av luft samt
erforderliga hjälpapparater. I
figuren betecknar 1 kapslad
elcentral, 2 luftfläkt, 3
oljebrännare, 4 yttermantel, 5
förbränningskammare, 6
tubbatteri, 7 luftuttag med
ställbara jalusier och 8 sotskåp
med fjäderbelastat lock som
säkerhetsventil.
Värmeeffekten är 100 000—
135 000 kcal/h, luftmängden
ca 8 000 m3/h,
verkningsgraden 80—85 ®/o och
nettovikten ca 650 kg. Den eldas med
eldningsolja nr 1 eller 2 och
oljeförbrukningen är
maximalt 19 1/h.
Effektförbrukningen för fläktmotor och
brännarmotor är ca 2 kW.
Det erforderliga
golvutrymmet är ca 1 m2.
Thermobloc är
konstruerad av Etablissements
Wän-son i Bryssel och tillverkas
i Sverige av AB Enköpings Verkstäder.
Spackel för lagning av betonggolv. Efter noggrann
rengöring av de ställen, som skall lagas, stryks de en gång,
mycket tunt, med ett damningshindrande
bestrykningsmedel, Alifa DB. Därefter utrörs 2 volymdelar
betongspackel med 1 volymdel bestrykningsmedel till en smidig
pasta, som med stålspackel pressas ned i sprickorna.
Tillverkare är Alifabolaget AB, Stockholm 5, som visade
spacklet på S:t Eriksmässan 1951.
Precisionsslipverktyg, avsett för finslipning av
kirurgiska instrument, såsom skalpeller och injektionsnålar,
framställs genom att på härdad lättmetall anbringas ett
fastsittande skikt av mycket finkornig korund. Verktyget, som
kallas Oxidur, är ett bryne med för olika ändamål
anpassad form. Standardutföranden är plana eller kilformade
skivor och stavar med runt, tre- eller fyrkantigt tvärsnitt.
Speciella utföringsformer kan fås på begäran.
Tillverkare av brynet, som demonstrerades på S:t
Eriksmässan 1951, är Elektromekanit i Laxå AB, Laxå.
Precisionsvåg. För vägning på 1 mg när utan
användning av milligramvikter finns nu en våg, som tål en högsta
belastning på 25 g. Den har tvåarmad balk och vågskålar
av traditionell typ; det originella i konstruktionen är det
sätt, varpå vikter om 1—200 mg läggs på. Detta sker
nämligen genom förflyttning av en ryttare, som när vågen är
arreterad, vilar på en kon och är fri från balken. Den kan
då förflyttas kontinuerligt genom vridning av en ratt, vars
rörelse överförs till kon och ryttare av en kuggstång.
På ratten finns en milligramskala, vars ställning i
förhållande till ett fast märke anger antal pålagda milligram.
När vågen icke är arreterad, är ratten låst, och ryttaren
kan därför icke flyttas. Den hänger då fritt i en med
könen fast förbunden hylsa, varigenom en viss
luftdämpning uppnås. Framför allt förhindras härigenom att
ryttaren råkar i svängning. När vågen icke används, skyddas
den av en parallellepipedisk kåpa av metakrylatplast, som
passar i bottenplattans urtagning.
Vågen, som kallas Diama, är av svensk tillverkning; dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
