Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 38. 20 oktober 1951 - Budgetering i inflationstider, av Runar Hernberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IS oktober 1951
855
form av indirekt socialisering på lång sikt. Då
dessutom skattesatserna undergår ofta
återkommande förändringar, blir kostnadsbudgeten svår
att överblicka och ännu svårare att uppgöra.
Man kan sålunda säga, att i inflationstider en
rätt tillförlitlig inflationskorrektion kan
erhållas genom lämpligt klausulskydd för de i
försäljningspriset ingående kostnadselementen, ett
skydd, som något så när garanterar nödig balans
mellan budgeterade intäkter och kostnader.
Dagsvärdeprincipen
Ett oavvisligt krav för att detta skall äga sin
riktighet är dock att klausulen tillämpas enligt
åter-anskaffningsvärdeprincipen eller, såsom det sker
i praktiken, enligt dagsvärdeprincipen. Om icke
det material, som nedlagts vid framställning av
produkten, kan försäljas till det värde det har i
försäljningsmomentet, utan motsvarig mängd
måste återanskaffas till ett högre pris, överföres
realkapital från producenten till den allmänna
konsumtionen utan ersättning. Detta kan icke
helt undvikas under inflationstider, då
statsmakten för rena konsumtionsvaror, speciellt om
dessa direkt eller indirekt utöva inflytande på
levnadskostnaderna, ofta ingriper med hårda
prisrestriktioner.
I Finland har man under de senaste åren haft
skäl att i mycket hög grad begrunda detta
företagsekonomiska faktum, då det gällt att
producera krigsskadeståndsvaror. Om dessa
leveranser ej av finska staten ersatts enligt
dagsprisprincipen, skulle de industrier, som betjänat
krigsskadeståndet, överfört en del av sitt
realkapital till staten och de facto medverkat till sin
egen partiella socialisering. Det synes sålunda
fullt berättigat att i inflationstider vid beräkning
av en varas pris tillämpa dagsprisprincipen för
råmaterialandelen.
Avancerade företagsekonomer (Niini,
Virkku-nen) anser, att även arbetslönerna bör hänföras
till en liknande kategori. Teoretiskt sett kan man
nämligen anse, att en del av företagets
finansieringstillgångar är avsedda att finansiera
löneutbetalningarna. Storleken härav är självfallet
beroende av arbetarantalet, dvs. utförda
arbetstimmar och produktionsprocessens längd. I en
viss produktionsprocess kan man således anse,
att en bestämd mängd arbetstimmar äro så att
säga infrusna och att dessa frigöres och blir till
löneutbetalning användbart finansieringskapital
först vid produktens försäljning.
Vid en långfristig tillverkningsprocess och
övervägande lönestyrd produktion kan vid tider av
stark lönestegring, på grund av inflation eller
andra orsaker, det vid produktionsförsäljningen
frigjorda finansieringskapitalet ha förlorat en
del av sin förmåga att förskaffa ett motsvarande
antal timmar som det, vilket ingått i den försålda
produkten. Härigenom kan uppstå inflatoriska
lönekostnadsförluster, som i vissa fall, särskilt
vid lönekostnadsdominerade produktionsobjekt,
kan stiga till rätt avsevärda belopp.
Vid det finska krigsskadeståndets fullgörande
och beräknandet av kostnadsersättningen för
krigsskadeståndsprodukterna har denna
princip, som rätt är, kommit till tillämpning i form
av ett klausulskydd, där
lönekostnadsersättningen sker efter leveransdagens lönenivå.
Tillämpningen av dagsprisprincipen i dess fulla
utsträckning skänker ett tillförlitligt skydd
under inflationsbetonade tider. I starkt pendlande
konjunktur däremot kan även här uppstå på
förhand ej bestämbara förlustrisker. Om nämligen
världskonjunkturerna undergår plötsliga
förändringar och en prishausse efterföljes av en
baisseperiod, kan under föregående period
kon-trakterat material vid klausulavräkningen
medföra förlust för det fall, att prisstegringar
återinträtt innan återanskaffningen hunnit företas.
Det hör dock till sällsyntheterna att
konjunkturerna pendlar med så små intervaller, att detta
skulle inträffa.
Tillverkningsbudgeten
I det föregående har försäljningsbudgeten i
främsta rummet behandlats, enär den måste
betraktas som resultatbudgetens fundamentala
element. Det är ju på de budgeterande
försäljningsintäkterna det beror hur de beräknade
ekonomiska uppoffringarna budgetmässigt
fastställes. Utmärkande för inflationstider är en hart
när omättlig varuhunger. Efterfrågan på varor
kan svårligen tillfredsställas och
försäljningsvolymen bestämmes sålunda mindre av rena
försäljningsproblem, utan i sista hand av
produktionsmöjligheterna. Tillverkningsbudgetens
uppgörande blir därför ett viktigt led i
sammanställandet av en tillförlitlig resultatbudget, men
budgeten är måhända den vanskligaste att uppgöra.
På den sannolika produktionen inverkar många
på förhand svårberäkneliga faktorer. Vid labila
produktionsförhållanden uppstår ofta svåra
lönekomplikationer, kombinerade med
arbetsinställelser av olika slag, vilket gör det svårt att på
förhand uppskatta den sannolika
produktionskapaciteten, uttryckt även i en så pass
inflations-resistent värdemätare som timantal. Därtill
kommer det osäkerhetsmoment, som ligger i den
ter-minsenliga råvaruförsörjningen.
Stormaktspolitiken med dess konsekvenser i
olika former och därav föranledd plötslig
råmaterialupplagring i maktcentra samt ty
åtföljande varuknapphet gör att redan
råmaterialpriserna fluktuerar i högsta grad, förutom att
leveransterminerna i regel är synnerligen
otillförlitliga. Brist på olika specialmaterial, framför
allt krigsviktiga sådana, kan tvinga producenten
att omlägga hela sin materialförsörjning såväl
till dimension som kvalitet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
