Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 10 november 1951 - Fanerindustrins utvecklingsmöjligheter i Finland, av Uno E Savola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
934
TEKNISK TIDSKRIFT
ningsområden fanns emellertid till hands, men
på grund av konkurrensen från den utländska
faiierindustrin, som till sitt förfogande hade
bättre råvara, fordrade de större dimensioner
och bättre kvalitet hos björkfaneret. Nu började
råvarusvårigheterna framträda för första gången,
ehuru fanerindustrin ännu vid slutet av
1920-talet ej använde mera än 5 % av björkens årliga
tillväxt. Detta kan synas ganska omotiverat, men
faktum är att fanerindustrin endast kan använda
den bästa delen av vårt lands björkbestånd, och
att Nordfinlands skogar därvid helt måste
lämnas ur räkningen.
Björkens största fel är dess utomordentliga
kvistrikedom, vilken redan ensam kan göra en
stam oduglig för fanertillverkning, stammens
ofördelaktiga form — den är oftast krokig eller
t.o.m. skruvformig och oval — dess inre fel,
vilka består i röta och köldfel, och fel, som
beror på människans verksamhet. Här kommer
delvis den skada fram som näverkulturen gjort,
delvis den skada som kreaturen gjort på
ungbjörken under den tid av året de tidigare alltid
varit på bete. Tekniken kunde icke avhjälpa
dessa fel hos björken, men den kunde göra något
för att förmildra deras verkningar på den
färdiga produkten.
Den tekniska utvecklingen
Det första tekniska hjälpmedlet var pl
liggningen. Kvistarna och kvisthålen kunde ej tas bort,
men de kunde pluggas, dvs. fyllas eller ersättas
med proppar av friskt material. Till en början
nöjde man sig med att endast plugga öppna
kvisthål, men senare har man på grund av hård
konkurrens även pluggat hela ljusa kvistar.
Pluggningen tog sin början i slutet av 1920-talet.
Den ojämförligt bästa delen av björken ligger i
stammens yta. Under unga år har björken
naturligtvis kvistar även i den nedre delen av
stammen men dessa kvistar dör bort under tillväxten
och om de i tid faller bort, kan ett kvistfritt
ytskikt uppstå. På grund av stammens ovala form
och sprickbildningar i veden får man vid
svarv-ningen smalare bitar av rätt god kvalitet, vilka
emellertid måste hopfogas parallellt med fibern
för att ge större skivor. Tekniken hjälpte till med
lämpliga fogningsmaskiner, av vilka
pappersfog-ningsmaskinen allt fortfarande bibehållit sin
plats som etta trots den stora nackdel man har
av pappret i den senare förädlingen. Ett
framsteg hade gjorts, men samtidigt steg antalet
behövliga arbetstimmar per produktionsenhet.
Samtidigt med denna utveckling hade
fabrikernas antal ökat till 15 och produktionen till ca
150 000 m3/år, eller i medeltal 10 000 m3 per
fabrik i början av 1930-talet. Nu möttes
fanerindustrin av ett kraftigt bakslag i samband med
den stora världskrisen 1929—1932.
Télådsmark-naden förlorades praktiskt taget helt och hållet
och därmed försvårades tillgodogörandet av
kärnorna och toppvirket. Samtidigt steg
fordringarna på plattornas dimensioner.
Utfallsprocenten, som dock tidigare varit ca 30 %, föll till
20 %. Fyra femtedelar av råvaran gick alltså
förlorad. Härav framgår hur otacksam björken
kan vara för fanertillverkning. Fanerindustrin
kan dock, i jämförelse med sågindustrin, bättre
taga till vara stammens runda form, och
sågspånsförlusterna är mycket små och uppstår
blott vid formatsågningen; det oaktat är
sågindu-strins utfallsprocent ca 70 %.
Försäljningstekniken och ingenjörstekniken
arbetade hand i hand, den förra uppfann
standardmåtten, den senare ändskarvningen. Med
änd-skarvning förstår man det enkla fanerets
konstgjorda förlängning eller fogning tvärs fibrerna.
Denna ändskarv har formen av en snedskarv
som hoplimmas före fanerets egentliga limning.
En ny operation hade tillkommit som åter
stegrade tillverkningskostnaderna men sparade
material.
Ytbehandlingskostnaderna hade samtidigt
under årens lopp minskats, samtidigt som man
i allt högre grad måste tillmötesgå köparnas
önskan att varan skulle vara antingen slipad
eller sicklad på fanerfabriken. Produktionen hade
samtidigt stegrats så att den före krigen
överskred 200 000 mVår.
Arbetskostnaderna
Krigsåren 1939—1945 och de avbrutna
utrikes-förbindelserna gjorde att fanerproduktionen
minskades katastrofalt. Tidtals var den blott en
dryg tredjedel av den fredstida produktionen.
Då samtidigt télådsmarknaden, som mellan åren
1934—1939 åter öppnats, helt stängdes, och
möjligheterna att tillverka standardiserade små mått
bortföll, återstod endast möjligheten att
tillverka lagermått.
Pluggning, fogning och ändskarvning
utvecklades till ytterlighet och tillsammans med den
försvagade arbetskraften blev resultatet härav att
en enhet, dvs. 1 m3 faner, i vissa fabriker tidtals
fordrade ända upp till 110 arbetstimmar. Då
man jämför denna siffra med antalet
arbetstimmar per ton cellulosa eller standard trävaror,
vilka i det stora hela är ekonomiskt jämförbara
med 1 m3 faner, förstår man på vilket sluttande
plan hela fanerindustrin befann sig. Utan snabba
förbättringar skulle hela industrin visa sig
oförmögen att fortsätta. Man må endast komma ihåg
att man t.ex. på USA:s västkust tillverkar faner
med ca 15 h per enhet.
Fanerindustrin i vårt land var ej den enda
industri som erfor, att antalet arbetstimmar per
produktionsenhet ökades. Fem krigsår, under
vilka yrkesutbildningen låg nere, då den bästa
arbetskraften måste ersättas med över- och
minderåriga män eller kvinnor, och då den bristfäl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
