Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 8 december 1951 - Kemin ger nya textilier, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1050
TEKNIS K TIDSKRIFT
Fig. 1. Spinning av viskosrajon; vätskan är utspädd
svavelsyra.
man kopparsilke; en lösning av cellulosaxantat
(kallad viskos) ger viskosrajon och en av
cellu-losadiacetat acetatfiber. Till den första
rajonty-pen användes vatten som spinnbad, och
efterbehandling sker med en syra, för den andra är
spinnbadet en vattenlösning av svavelsyra och
natriumsulfat, för den tredje är det varm luft.
På detta sätt får man kontinuerliga fibrer, dvs.
rajonsilke. Man kan emellertid skära de långa
fibrerna i stycken och får då en stapelfiber, som
kallas rajonull. Denna framställs både av
viskos-och acetatfiber. Den är ett utmärkt fibermaterial
men har inte samma egenskaper som ull, bl.a.
därför att den består av kolhydrat innehållande
kol, syre och väte, medan ull som protein även
innehåller kväve och svavel. Det kunde därför
tänkas, att en mer ulliknande konstgjord fiber
skulle fås, om man som råmaterial använde en
protein i stället för cellulosa.
Åtskilliga proteinfibrer har framställts och
provats och troligen kommer flera i framtiden,
eftersom man ännu inte lyckats framställa en
konstgjord fiber, som är likvärdig med ull. De hittills
mest omtalade är upptagna i ovanstående
sammanställning. Av dessa torde Vieara vara den
bästa-. I de flesta fallen har proteinen lösts i
alkali, varefter den erhållna spinnvätskan
pressats ut i ett surt koaguleringsbad16. En
efterbehandling (härdning) med ämnen, som bildar
tvärbryggor mellan molekylerna är nödvändig.
Vanligen används formaldehyd.
De konstgjorda cellulosafibrernas råmaterial är
givet och kan icke nämnvärt ändras. De har
länge framställts i fabriksskala, och man kan
därför inte vänta sig några sensationella
förändringar av deras egenskaper. Man arbetar dock
alltjämt med att förbättra
tillverkningsmetoderna16, och en del framsteg torde ännu kunna göras.
Som råmaterial för proteinfibrerna är många
naturliga äggviteämnen tänkbara, och det är
därför möjligt, att man i framtiden kan uppnå bättre
resultat än hittills.
Syntetiska fibrer
När man lärt sig att polymerisera organiska
ämnen till plaster i teknisk skala, hade man
funnit metoder att ur enkla kemikalier
framställa molekyler med tillräcklig längd för att
kunna ge användbara fibrer. Dessa, som kallas
syntetiska, är ytligt sett i trådform gjutna
plaster, vilka i princip fås genom additions- eller
kondensationspolymerisation7.
Vid den förra metoden binds omättade,
organiska, enkla ämnen samman till mycket långa
kedjemolekyler under upplösning av
dubbelbindningarna. Härvid fås rena kol kedjor, som kan
ha sidogrupper av olika slag. Dessa skall svara
för tvärbindningarna mellan trådmolekylerna.
Typiska exempel på sådana plaster är
polyvinyl-föreningar, polyakrylnitril och polystyren.
Vid kondensationspolymerisation utgår man
från ett eller två enkla molekylslag, som måste
ha två funktionella grupper. Dessa reagerar med
varandra vid polymerisationen under
avspjälk-ning av ett enkelt ämne, t.ex. vatten eller alkohol.
Polymeren ges härvid en kedja, övervägande
bestående av kolatomer men med insprängda
syre-eller kväveatomer. I material med heterogena
kedjor kan de i dessa ingående syre- eller
kväveatomerna svara för tvärbindningarna mellan
molekylerna, och sidogrupper behöver därför
inte finnas.
En tredje metod, som utvecklats av Otto Bayer
består i en praktiskt taget kvantitativ reaktion
mellan ett diisocyanat och en alkohol till en
polyuretan. Metoden är en polyadditionsprocess,
som icke fordrar hög temperatur och inte ger
biprodukter men dock trådmolekyler med
heterogen atomkedja. Hittills har den utnyttjats i
Tyskland och Japan vid framställning av Perlon U
resp. Polulan. En amerikansk firma har 1951
släppt ut provkvantiteter av en ny fiber som
kanske är av denna typ.
Nästa steg vid framställningen av en syntetisk
fiber är spinningen. Denna kan ske enligt endera
av tre metoder: smält-, torr- eller våtspinning.
Den första av dem utarbetades för nylon och
används nu även för andra fibrer, såsom Terylene
och saran. En mycket exakt arbetande pump
pressar smält polymer genom spinnmunstyckena,
varvid den stelnar genom avsvalning, när den
kommer ut i luften. Torrspinning är den metod,
som används för acetatfibrer, och våtspinning
är den som utnyttjas för viskosrajon. Båda
metoderna tillämpas också vid framställning av
syntetiska fibrer, den förra t.ex. för Orion, den
senare för Dynel.
I samband med spinningen sker nästan alltid
en sträckning av fibern. Först härigenom får
plasttråden fiberegenskaper, framför allt
tillräcklig hållfasthet och töjbarhet. Vid
kalldragningen lägger sig nämligen de långa
plastmolekylerna parallellt med varandra, varigenom tvär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
