Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 47. 22 december 1951 - Grundvattenförhållanden i södra Sveriges berggrund, av Carl-Gösta Wenner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 2. Bergbrunnar, uppdelade efter vattenmängd och
djupet för utförd borrning.
förekommer vid sidan av nästan vattenfria områden. För
bergartens inverkan ansåg sig Troedsson inte kunna
uppställa några bestämda regler.
Efter jämförelse mellan vattenmängd och bergart har jag,
på grundval av mitt större material, ansett mig kunna
urskilja följande områden:
sedimentära bergarter (jotnium — krita),
postsvioniska graniter (filipstads- och smålandsgraniter,
åmåls- och kroppefjällsgraniter samt karlshamns- och
bohusgraniter) ,
övriga bergarter (leptitformationen, svioniska graniter,
gnejser och möjligen dalformationen).
Olikheten mellan nämnda områden illustreras av kartan,
men framgår också av följande tabell, som redovisar
procenten lokaler med vattenmängd större än 600 1/h (i
enstaka borrhål eller som medeltal för flera borrhål):
alla djup djup 0—40 m
Sedimentära bergarter ................. 96 20
Postsvioniska graniter .................. 82 31
övriga bergarter
östra gnejsregionen .................... 52 19
sydvästra gnejsregionen ............... 57 12
Chansen att få vatten är tydligen större i områden med
sedimentära bergarter och postsvioniska graniter än i
gnejsregionerna.
Av de sedimentära bergarterna är den porösa sandstenen
vanligen vattenförande, t.ex. östgötaslätten och
Kalmarsunds båda stränder. Åtskilliga städer tar största delen av
sitt vattenbehov i den kambriska sandstenen. Kapaciteten
per borrhål kan uppgå till 1 200 m3/dygn. I vissa fall kan
emellertid sandstenslager ha sådant läge, att sandstenen
dränerar bort grundvattnet.
Kalksten och lerskiffer ger vanligen små vattenmängder.
Bankning och horisontella skiktytor kan dock öka
tillrinningen av grundvatten.
Många brunnsborrare har gjort den erfarenheten, att det
är lättare att få vatten i berggrund av granit än i gnejs.
Detta sammanhänger givetvis med graniternas regelbundna
förklyftning i dels branta sprickor, dels horisontella
bank-ningsplan. Härigenom blir berget uppdelat i block, som
icke är större än att ett borrhål kommer att skära flera
kommunicerande sprickor.
Det råder ingen tvekan om att kartans områden med
postsvioniska graniter är vattenrikare än kringliggande
områden. Vanligen är tillrinningen större än 600 1/h. I
åtskilliga fall erhålles betydande vattenmängder (över 10 000 1/h).
I östra Sveriges leptitregion, inklusive dess granitområden,
är det ej lika lätt att få vatten. Förklaringen kan vara,
att sprickorna i leptitformationen och i den äldsta
berggrunden av granit till väsentlig del hopläkts eller tilltäppts
i samband med ådergnejsbildningen i Södermanland och
angränsande landskapsdelar.
De sydsvenska gnejsområdena uppvisar en mycket
växlande grundvattentillgång. I åtskilliga fall kan nog
topografiska förhållanden vara orsaken.
Vattentillrinningen blir ofta större i utpräglade
sprickdalar än i kringliggande och högre terräng. Nyköpingsån
och Finspångsån på Östersjökusten samt de stora
vattendragen på Västkusten rinner fram genom dalgångar, som
delvis är antydda på kartan genom radformig anordning
av lokaler med vattentillgång över 600 1/h.
Områden nedsänkta genom förkastning kan ha rikligare
vattentillgång än platåerna ovanför förkastningsbranterna.
Ett exempel härpå är kanske den stora förkastningslinjen
mellan södra Hjälmaren och Stockholm, som skiljer två
områden med olika vattentillgång. Men i andra fall, t.ex.
den stora förkastningen mellan Roxen och Bråviken, synes
förkastningen icke ha någon inverkan på vattentillgången.
Det är uppenbart, att andra förhållanden än de
topografiska påverkar vattentillgången i berggrund av gnejs.
Min erfarenhet av tunnlar och bergrumsanläggningar i
gnejs synes visa, att horisontella sprickor kan vara mindre
vanliga i gnejs än i granit och att gnejsens sprickor ofta
sammanfaller med skiktplan. Härav följer att gnejsens
skiktställning kan inverka på möjligheten att få vatten vid
bergborrning. Ju flackare gnejsskiktens stupning är, desto
större bör chansen vara att vid borrning påträffa
vattenförande skiktplan och sprickor.
Med hjälp av Sveriges Geologiska Undersöknings kartblad
och kartbladsbeskrivningar har jag försökt klarlägga, inom
vilka större områden gnejsens stupning är ringa och i
allmänhet ej större än 45°. Uppgiften har ej varit lätt,
emedan observationerna ofta är fragmentariska, bl.a.
beroende på att berggrunden täckes av jordlager. Det är sålunda
möjligt, att flack skiktställning karakteriserar även andra
områden än dem, som markerats på kartan (områden med
korsande linjer). Hur härmed än må förhålla sig,
karakteriseras gnejsområden ined flack skiktställning av
jämförelsevis god vattentillgång, t.ex. områdena norr och
söder om Vänern samt Boråstrakten.
Utpräglat vattenfattiga är delar av Stockholmstrakten
jämte Södermanland och nordöstra Östergötland.
Vattentillgången är vanligen mindre än 600 1/h och överstiger
sällan 2 000—3 000 1/h. Stundom är borrhålen helt torra,
även om djupet uppgår till 50—100 m och om borrningen
gjorts på en sjöstrand. Detsamma gäller södra Bohuslän
jämte angränsande delar av Västergötland och Halland.
Vattenmängd och borrhålsdjup
Enligt Hausen3 var fram till år 1933 medelvattenmängden
i borrbrunnar 1 440 1/h och medeldjupet 42,6 m.
Petersson4 uppger — likaledes på basis av
Diamantbergborrnings-bolagets statistik över utförda brunnar — att
vattenmängden per borrhål fram t.o.m. år 1949 var 2 300 1/h och att
medeldjupet var omkring 50 m. Dessa uppgifter om
borrbrunnarnas medeldjup visar, att borrningar efter vatten
på sistone gjorts till större djup än tidigare, ökningen av
medelvattenmängden kan till en del vara resultatet av
större borrdjup, men sammanhänger säkert också med
ökad kunskap om var och hur brunnsborrning skall
göras.
Mitt material omfattar mer än 7 000 borrhål.
Sammanlagda borrdjupet i berg är mer än 350 km och
sammanlagda vattenmängden mer än 16 000 m3/h. Enligt mitt
material är de bergborrade brunnarnas djup i medeltal 48,3 m
och kapaciteten i medeltal 2 175,9 1/h.
Vattenmängdens fördelning på oiika djup framgår av
fig. 2. A E Nordenskiölds1 uppfattning om en
"vattenförande sköl" ca 30 m under jordytan är en realitet. Mel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
