Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 8 januari 1952 - Böcker - Vad kan tredje världskriget lära av andra? av BMW
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 januari 1952
23
på att inträda, inen genom den allierade
flygöverlägsenheten skedde icke detta, utan de allierade förbanden kunde
genombryta de tyska ställningarna och utföra motsvarande
svep som de tyska förbanden gjort i början på kriget.
Det kvarstår dock att stridsvagnen icke längre är
oöver-vinnerlig, utan kan stoppas av en försvarsställning med
stridsvagnsminor (av plast för att icke avslöjas av
minsökare), raketgevär, artelleri och raket- samt
napalmbomb-bärande flygplan. Troligen är detta senare vapen ett av
de farligaste, enär det kan söka upp stridsvagnen i stället
för att vänta på dennas anfall. Detta framgår av att flyget
i Korea svarar för ca 40 °/o av stridsvagnsförlusterna. En
slutsats för landkrigföringen är, att om fienden icke kan
erövra luftherraväldet kan med all sannolikhet fronterna
hållas. Man kan även säga att en invasion sjövägen lyckas
endast om fienden har luftherravälde.
Kriget till sjöss visade att de stora flottorna och de stora
krigsfartygen spelat ut sin roll som krigsavgörande
enheter. Flyget kunde besegra de stora krigsfartygen med
lämplig bomb-, raket-, torped- och robotbeväpning.
Striden mellan krigsfartyg visade att den sida, i detta fall
den allierade, som hade den bästa stridsledningen,
nämligen radarstridsledning, segrade när strid kom till stånd.
Radarutrustning kom även till stor användning i en del
styrda bomber eller robotar. Där djdika insattes visade
det sig att deras precision var så stor att en bomb
motsvarade hundra vanliga bomber. Vid vissa mål var den
styrda bomben den enda som kunde komma till
användning, t.ex. mot broar i trånga bergspass.
Även kriget i luften genomgick stora förändringar.
Tyskarnas användning av luftlandsättningsflygplan,
stört-bombflygplan i samverkan med stridsvagnsförband m.m.
kom som en överraskning för den allierade sidan. Den
engelska radarstridsledningen, som åstadkom segern under
slaget om Storbritannien, blev en ännu obehagligare
överraskning för tyskarna.
Den tyska bombningen mot England var strängt taget
en barnlek jämförd med den allierade bombningen av
Tyskland. Denna försiggick med växlande framgång. Till
en början hade bombförbanden ingen eskortjakt utan fick
kämpa ensamma med den tyska jakten. Senare insattes
eskortjakt, varvid den tyska jakten hölls nere och
bombningen gav ökat resultat. Tyskarna införde olika nya
be-väpningar, bl.a. raketbeväpning, vilken vid vissa tillfällen
gav synnerligen goda resultat. Strid mellan försvarsjakt
och eskortjakt undveks av de försvarande för att icke
splittra krafterna. Den största framgången för tyskarna
kom emellertid när de insatte de snabba raket- och
reaktionsmotordrivna jaktflygplanen. Den tyska industriella
kapaciteten vid denna tidpunkt var emellertid, genom
beslut av en okunnig högsta krigsledning, icke inställd på
full tillverkning av dessa. Dessutom var oljeindustrin
sön-derbombad, därför att jaktförsvaret var för svagt.
I framtiden torde ingen bombflotta kunna oantastad
tränga fram mot en fiende som i försvaret kan sätta in
reaktionsflygplan i större antal utrustade med
raketprojektiler eller jaktrobotar försedda med zontändrör. Det synes
i detta sammanhang som om betydelsen av det
konventionella luftvärnsartilleriet kommer att minska, enär dess
räckvidd troligen alltid kommer att ligga under
bombflygplanens praktiska topphöjd. Luftvärnet kommer endast att
hindra fienden inom begränsade luftområden.
Striden under vattnet höll på att få den utgång som var
nära förestående under det första världskriget. Tyskarna
hade byggt ett stort antal ubåtar och hade dem under
ständig serietillverkning. De hade utrustats med nya
torpeder; de var snabbgående och djupgående. De vanliga
sjunkbomberna hann icke verka mot ubåtarna om de icke
kunde kastas få sekunder efter det ubåten hade dykt.
För kampen mot ubåtarna insattes flygplan, utrustade
med radar som undersökte stora ytor på vattnet och på
båtar infördes "sonar", en apparat som med ljudvågor på
samma sätt genomspanade mindre områden under vattnet.
Genom flygplanens stora hastighet kunde dessa snabbt
insättas mot ubåtar i vattenytan. Beväpningen på dessa
flygplan var raketprojektiler. Samtidigt som stridsmedlen mot
ubåtarna utvecklades, infördes emellertid nya anordningar
på dessa såsom luftmasten och långdistanstorpeden, vilka
medförde att ubåten kunde gå under vatten praktiskt taget
så länge som drivmedlen räckte, och avfyra sina torpeder
på betydligt längre avstånd från konvojerna än tidigare.
Samtidigt ökades ubåtens hastighet under vattnet. Detta
gör att ubåten fortfarande måste anses som ett av de
farligaste vapnen.
Ett annat vapen, som kom till användning under kriget,
var robotvapnen. Tanken på dylika har funnits länge och
alla underlag för att ta fram dem till verklighet fanns
under mellankrigstiden. Praktiskt taget ingenting utfördes
emellertid annat än i Tyskland, som utförde försök från
1935. De projektiler som tyskarna insatte under kriget var
V-l och V-2, raketprojektiler samt lufttorpeden. V-l
insattes mot Londonområdet strax efter invasionen och något
senare insattes även V-2. Lufttorpeden användes mot de
fientliga flottorna i Medelhavet, där den sänkte ett flertal
italienska och engelska krigsfartyg. Raketprojektilerna
uppnådde icke avsedd verkan enär zonröret icke var klart.
Det enda mål som kunde berättiga en fjärrobot under
det senaste kriget var Londonområdet; om tyskarnas
planer att avskjuta 3 000 V-l om dagen mot London och
södra England hade kommit till stånd, skulle detta för
lång tid framåt ha stoppat invasionen. Orsaken till att
tyskarnas planer stördes var som bekant att
utskjutnings-platserna upptäcktes och bombades. Tyskarna blev då
tvungna att konstruera rörliga utskjutningsanordningar,
vilket fördröjde det hela. V-2, som insattes något senare,
kan anses sakna värde mer än som ett ytterligare
terrorvapen mot befolkningen i ett land, som under en längre
tid utsatts för våldsamma bombningar och som lider brist
på mat och andra förnödenheter. Tyskarna skulle ha
vunnit på att i stället för de två nämnda fjärrobotarna
använda motsvarande industriella kapacitet för att framställa
de senaste typerna av raket- och reaktionsmotordrivna
flygplan.
Fjärroboten har, och kommer för lång tid framåt —
eventuellt alltid — att ha en så dålig precision att den
knappast lönar sig. Många talar om en atombomb
inmonterad i robotarna, men atombomben är alldeles för dyr
för att kastas bort med ett så dåligt precisionsinstrument
som en fjärrobot. Robotvapen med korta skottvidder har
däremot tillräcklig precision för att kunna användas i stor
utsträckning. Speciellt gäller detta luftvärnsroboten som
genom rammotorn kan uppnå samma höjder som
bombflygplan och flyga med en projektils hastighet. Denna
robot blir tillsammans med beväpningen på raket- och
reaktionsmotordrivna flygplan bombflottornas farligaste
fiende. Det är främst därför som man kan förutspå att
massbombningens dagar är räknade.
Kan atombomben ändra detta? Visserligen är
kostnaderna för atombomber så stora, att endast stora industriländer
kan producera dem. Bomben måste vidare bäras av stora
flygplan och släppas från hög höjd för att icke de
fällande flygplanen själv skall skadas av explosionen.
Genom de nya motinedlen mot bombflottorna är emellertid
försvaret även här åtminstone likställt, varför förlusterna
kan bli för stora vid högbombfällning. Anflygning på låg
höjd med uppoffring av den flygande personalen kan
därför komma till stånd. Motmedel häremot måste skapas.
Det är dessutom möjligt att atombomber med ubåtar eller
andra fartyg kan föras över till främmande kuster, där
de släpps i hamnarna för att vid senare tidpunkt bringas
att explodera. Den största verkan av en atombomb
erhålles också om explosionen sker djupt under vattenytan,
så att en ridå av radioaktivt vatten slungas in över
städerna, vilka härvid blir obeboeliga för mycket lång tid.
Kostnaderna för atombomben är emellertid så stora, att
om ett tillräckligt antal atombomber skall produceras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
