Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 11. 18 mars 1952 - Nybyggen - Stoltyper för fartyg, av N Lll - Böcker - Sjöfartens historia, av N Lll - Stockholms Stads Byggnadsnämnds årsberättelse 1950, av sah - Radioteknik, del 1, av E Danielson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 mars 1952
265
Scottish Committee for the Scottish Furniture
Manufac-turers’ Association, var förbehållen möbeltillverkare och
-konstruktörer, verksamma i Skottland.
Prisnämnden fick bedöma 38 förslag från 12 firmor. Två
första priser tilldelades (se fig. 1) en röksalongsstol i
valnöt och svinläder, och en sällskapsrumsfåtölj med
resårsits och klädd med skotsk tweed. Första priset i
skrivstolsgruppen tilldelades en stol i naturlig bok klädd med blått
skinn. Inget pris utdelades däremot inom gruppen
matsalsmöbler.
Det kan vara av intresse att i detta sammanhang visa ett
exempel på en modern engelsk röksalongs- eller
sällskapsrumsmöbel, fig. 2, avsedd för fartygsbruk och klädd
med Vynide (Shipbuilding & Shipping Record 4 jan. 1951).
N Lll
Böcker
Sjöfartens historia, av Claes Lundström. Lindfors,
Stockholm 1951. 598 s., 400 fig. 74 kr.
Författaren-viceamiralen har i sitt yrke haft mycket med
sjön och fartyg att göra, vilket givetvis bidragit till detta
arbetes tillblivelse. Han skriver i förordet att ändamålet
med boken är att ge den intresserade lekmannen en
lättfattlig framställning av sjöfartens mångtusenåriga historia.
Ämnesområdet är vittomfattande, och det är givetvis
djärvt att, även om man — som Lindström gjort —
använt sig av en mängd källor, ensam ställa sig som
författare till så många grenar av sjöfarten och angränsande
fack, som han gjort.
Det första stora svenska samlingsverket inom
sjöfartsväsendet, skeppsbyggeriet och handelsflottan utgavs 1921
under namnet "Sveriges Sjöfart", redigerat av N G Nilsson
och G Åsbrink med ett 15-tal specialister som medarbetare.
Detta var ett monumentalt och i flera avseenden
instruktivt arbete.
Det har senare tillkommit andra samlingsverk med
varierande sjöfarts- och skeppsbyggeriinnehåll, som varit
mer eller mindre värdefullt. Vid utgivandet av ett dylikt
verk väljer förlaget en representativ huvudredaktör och
i samråd med honom vidtalas ett flertal fackmän att inom
viss tid skriva olika kapitel till verket. Systemet med en
mångfald specialister eller "experter" har vissa fördelar
men fordrar ett redaktionellt samordnande, som kan vara
svårt nog att genomföra utan att medarbetarnas
rörelsefrihet allt för mycket beskäres. Att refusera mindre goda,
för långa, för korta eller på annat sätt olämpliga beställda
artiklar, det är nog inte heller så angenämt för redaktören
eller förlaget. Ett försenat svårersättligt bidrag kan ju
också mycket fördröja hela verkets utgivande.
Att å andra sidan ensam bemästra ett så väldigt område,
som "Sjöfartens historia" behandlar, är knappast möjligt.
Då hade den finländske historikern E Hornborg lättare att
lyckas i sin välkända "Segelsjöfartens historia", där han
förstått att begränsa ämnesområdet och kunnat sluta
skildringen i huvudsak omkring år 1900 samt ej behövt ge
sig in på så många tekniska finesser.
Lindström behandlar i ett par av bokens första kapitel
nautisk meteorologi och utförligt navigationskonsten,
ämnen som legat honom nära i egenskap av sjöofficer. Sedan
går ban in på forntidens sjöfart hos eskimåer, egypter,
nordbor och åtskilliga andra folk, fortsätter med
medeltidens sjöfart, nyare tidens sjöfart till år 1600, 16-, 17-,
18- och 19-hundratalens sjöfart, en indelning som för övrigt
icke är i allo lyckad. Särskilt i kapitlet om 1900-talet gör
sig i en del fall behovet av expertartiklar starkt gällande.
Förf. är där själv alltför mycket lekman för att kunna
bibringa andra lekmän förståelse för moderna maskinerier
och byggnadssätt. Svetsningen är bl.a. upprörande
lättvindigt behandlad — på en halv sida!
Därefter kommer populärt hållna kapitel om sjöröveri
och slaveri till sjöss, om havsfiske m.m. Vidare behandlas
vattenvägar i kontinenterna, skeppsmätning, klassificering,
befraktning och sjöförsäkring, hamnar, skeppsvarv, lots-,
fyr- och räddningsväsende, livet ombord, sjörätt. Boken
avslutas med en del jämförande betraktelser om sjöfart,
landfart och luftfart.
Recensenternas värdesättning av detta sjöfartsverk har
varit ganska olika. Medan Hornborg i Hufvudstadsbladet,
Helsingfors, är skarpt kritisk, berömmes boken mycket av
Erik Jonson i Stockholms-Tidningen. Själv tror jag att
det hade varit lyckligare om förf. mera ägnat sig åt själva
sjöfarten och dess historia men undvikit att närmare ge
sig in bl.a. på det sista halvseklets alla marina och
skeppsbyggnadstekniska uppfinningar samt uteslutit flera
biområden. Han har i vissa avseenden varit mera
intresserad av upptäcktsresor än av den egentliga sjöfarten.
Somliga skildringar, t.ex. om vikingafärderna och
Kolumbus’ resor, behandlas medryckande och lättläst.
Den typografiska utstyrseln kunde, särskilt i fråga om
många reproducerade bilder, ha varit bättre; den är icke
av samma höga klass som t.ex. i "Svenska Flottans
Historia". Hade innehållet begränsats mera och priset sänkts
motsvarande, skulle boken ha blivit lätthanterligare och
kunnat få större spridning. N Lll
Stockholms Stads Byggnadsnämnds årsberättelse
1950. 38 s., ill. 1,50 kr.
Av denna med ett års eftersläpning punktligt utkommande
redogörelse framgår att bostadsproduktionen i Stockholm
1950 omfattade 5 100 lägenheter med 12 000 rum, av vilka
över 80 °/o tillkommit i de södra ytterområdena. De senaste
årens tendens till ökning av antalet medelstora och stora
lägenheter på bekostnad av de mindre fortsätter, vilket
bl.a. medför att två- och trerumslägenheternas andel i det
totala bostadsbeståndet har minskat från 83 till 76 ®/o;
en-rumslägenheterna, som för tio år sedan utgjorde över
30 Vo av beståndet, har nu minskat till 7 "Vo.
Tillskottet av lokaler för annat än bostadsändamål —
alltså butiker, kontor, fabriker, restauranger, skolor m.fl. —
har minskat från 156 000 till 126 000 m2. Nedgången torde
under 1951 komma att bli ännu mera accentuerad genom
en minskning med 30 fl/o av beviljade byggnadsföretag av
detta slag. Minskningen gör sig kraftigast gällande för
fabrikslokaler, där den beviljade golvytan har gått ned till
hälften.
Byggnadsnämnden understryker också som allmän
slutsats av 1950 års verksamhet det tvångsläge vari
byggnadsverksamheten befinner sig, ett läge som en åtminstone
tidvis liberalare tillståndsgivning icke har förmått
förbättra. Främst är det den kraftiga ökningen av
byggnadsmaterialpriserna och knappheten på arbetskraft samt den
därav följande förlängningen av byggnadstiderna som i
åtskilliga fall har medfört oöverstigliga svårigheter för
byggnadsföretagarna.
Utöver den här refererade statistiken innehåller häftet
som vanligt bilder, exteriörer och planer över märkligare
byggnader som har färdigställts under 1950, vidare en
redogörelse för intressantare dispens- och
stadsplaneärenden, en berättelse över karterings- och
mätningsverksamheten, samt slutligen en notis oin minimibestämmelserna
för vind- och källarutrymmen. sah
Radioteknik, del 1, av Erik T Glas. Ljus, Stockholm
1951. 320 s., 253 fig. 32,50 kr.
Läroboken är avsedd för studerande, vilkas kunskaper i
grundläggande ämnen motsvarar de högre tekniska
läroverkens kurser. Planläggningen av boken är ordnad så,
att den även skall kunna användas för självstudier. Med
tanke på den blygsamma ställning, som de teletekniska
ämnena i regel fortfarande intar på de tekniska
gymnasiernas timplaner, torde arbetet i fråga vara mycket
välkommet för redan utexaminerade gymnasieingenjörer, som
önskar en allsidig påbyggnad av sina kunskaper inom
radiotekniken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
