Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 8 april 1952 - Andras erfarenheter - Användning av renium, av SHl - Böcker - Ingenjörshandboken, bd 3a, av Martin Fehrm - Byggförfattningar, av Rg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 april 1952
337
Man har föreslagit att göra pennspetsar av en legering
med 75 % renium, 15 % rubidium, 7,5 °/o niob och 2,5 %
beryllium. Det uppges, att iridium- och rodiumlegeringar
får bättre bearbetbarhet, om de innehåller 10 %> renium;
de kan då dras till fin tråd eller valsas till tunna band.
Reniums termoelektriska egenskaper gör, att den bör
vara ett utmärkt material för termoelement. Sådana av
platina-renium och platina eller rodium samt
iridium-re-nium och iridium ger hög emk och kan användas vid upp
till 1 900CC.
Renium bör också kunna användas som katalysator, t.ex.
vid syntes av metan (Engineers’ Digest maj 1951). SHl
Böcker
Ingenjörshandboken, bd 3 a: Teleteknik och allmän
elektroteknik, av Stig Ekelöf & Einar Esktlsson. Nordisk
Rotogravyr, Stockholm 1950. 1 064 s., ill. 48 kr.
Denna del av ingenjörshandboken behandlar ett område,
där behovet av en modern teknisk uppslagsbok på vårt
språk varit stort. Anledningen härtill är naturligtvis den
snabba utvecklingen inom teletekniken, som medfört en
avsevärd specialisering med därav följande svårigheter att
överblicka området. En följd härav är i sin tur att ett
stort antal specialister medverkat i boken, var på sitt
delområde. Handboken har därför kommit att få ett
rikhaltigt och i många avseenden värdefullt innehåll, men
bidragen är ojämna.
Handboken omfattar den allmänna elektroteknikens och
teleteknikens grunder i olika avsnitt om teknisk
elektricitetslära och teleteknisk teori, mätteknik,
elektromaterial-lära och komponenter, mikrovågsteknik och pulsteknik,
elektronik och elektronrörs användning samt antenner
och vågutbredning och därjämte flertalet av teleteknikens
tillämpningsområden från telefoni och telegrafi till radar
och television. De grundläggande avsnitten är i allmänhet
betydligt mera omfattande än de avsnitt som behandlar
tillämpningar. Bland de förstnämnda finner man också
några av de bästa bidragen i boken.
Främst måste väl S Ekelöfs "Teknisk elektricitetslära"
sättas. Detta avsnitt, som även ur redaktionell synpunkt borde
stått främst i boken, har en för en handbok ändamålsenlig
koncentration och överskådlighet, men ger ändå i den
förklarande texten en tillräcklig bakgrund så att innehållet
bör kunna utnyttjas av tekniker på olika
utbildningsnivåer. Det sistnämnda, som väl är en förutsättning för en
större handbok i vårt lilla land, har i allmänhet beaktats
i de olika bidragen. Däremot brister det på flera håll i
koncentrationen.
Ett mycket värdefullt bidrag utgör kapitlen om
"Elektro-materiallära". Detta område brukar ofta glömmas bort i
elektrotekniska sammanhang, men här har H Liander, G
Malmlöw, E Björkman och B Särnö samlat en mängd
nyttiga data och litteraturtips och sammanfört dem med
en väl avvägd, beskrivande text. Det omfattande bidraget
borde dock gjorts ännu något större, genom flera uppgifter
om högfrekvensmaterial.
B Håårds bidrag "Teleteknisk teori" är intressant och
välskrivet, och belyser i stort sett tillfredsställande
bakgrunden för modern teleteknik — med ett undantag:
antenner och, framförallt, vågutbredning är mycket
styvmoderligt behandlade. Dessutom är figurerna
genomgående små och svårlästa; formlerna skulle också ha kunnat
presenteras på ett överskådligare sätt.
I detta sammanhang kan det vara lämpligt att påpeka de
allvarligaste bristerna i verket: den ofullständiga
redaktionella samordningen och bearbetningen. Vad som
saknas om vågutbredning och antenner i nyssnämnda
avsnitt hade man väntat sig finna i de särskilda kapitlen
om dessa ämnen, men även här är grunderna behandlade
mycket kortfattat. Man hade även gärna sett mera av de
praktiska synpunkterna i kapitlet vågutbredning. Nu har
en del av området kommit att falla mellan två stolar. Å
andra sidan finns onödiga upprepningar, ofta med
olikartad nomenklatur och varierande beteckningar, vilka bort
undvikas för att ge utrymme åt sådant som utelämnats
eller behandlats alltför kortfattat.
Mättekniken har presenterats i tre skilda uppsatser:
"Elektrisk mätteknik", "Teletekniska mätningar" och ett
kapitel under "Mikrovågteknik". Området blir därigenom
mycket ojämnt behandlat. Bäst tillgodosedd är den
elektriska mättekniken, om man därmed avser de mera
klassiska delarna av ämnet. Som nästan genomgående i
uppsatser om mätteknik har instrumentbeskrivningar fått
alltför stort utrymme i förhållande till mätmetodik och
praktiska synpunkter på mätningars genomförande.
Till de grundläggande delarna hör även de avsnitt som
behandlar elektronik elektronrörets användning och
förstärkare, samt elektroakustik, samtliga lättillgängliga och
överskådliga. Jag hade dock gärna sett litet mera om
specialrör, bredbandsförstärkare och taltransmission. I
"Elektronrörets användning" ingår ett kapitel om
amplituddetek-torer och ett kapitel om enkla förstärkarsteg; för
användningen som oscillator hänvisas till "Pulsteknik",
"Mikrovågsteknik", "Radiosändare", "Radiomottagare" och
"Radar" (!), där också en del återfinnes. Ett
sammanförande och utvidgande av dessa spridda delar skulle
liksom motsvarande redaktionella åtgärder på andra
områden underlätta användningen av boken och höja dess
värde.
Tillämpningsdelarna visar tydligt vilken del av
teletekniken som är mest stabiliserad och genomarbetad.
Avsnitten om telefoni och olika former av telegrafi är
fullständiga och väl avrundade enheter; de täcker den
ledningsbundna informationsöverföringen på ett
tillfredsställande sätt. Men nog borde väl radiolänkar givits något
mera utrymme än det lilla som återfinnes under
"Televisionsteknik".
Radiotekniken behandlas speciellt i ett antal avsnitt med
bl.a. rubrikerna "Radioteknik", "Radar",
"Radionavigation" och "Televisionsteknik". Man skulle här
genomgående ha önskat en fylligare behandling av tillämpningarna.
En del grundläggande delar kunde däremot, som tidigare
påpekats, uteslutits i dessa avsnitt. Servoteknikens
teletekniska grunder borde gjorts till föremål för ett särskilt
kapitel i denna del av handboken. Nu är detta viktiga
område knappast omnämnt.
Sammanfattningsvis kan sägas att ingenjörshandbokens
del 3 a ger en god och allsidig belysning åt väsentliga
delar av teleteknik och allmän elektroteknik och att den är
väl värd att rekommendera till användning. Dess brister
ligger huvudsakligen på det redaktionella planet. Bättre
koordinering av materialet, vissa uteslutningar och
kompletteringar, enhetligare nomenklatur och bättre
korrekturläsning skulle gjort de många bidragen större rättvisa.
Vår sparsamma teletekniska litteratur har dock fått ett
värdefullt tillskott, som (liksom flertalet nya handböcker)
kan bli ännu bättre kommande upplagor. Martin Fehrm
Byggförfattningar, av Harald Eveus & Nils Edling.
Carlsons Bokförlag, Stockholm 1951. 363 s. 21,50 kr.
Många gånger har på olika sätt framställts önskemål om
en överskådlig sammanställning i någon form av de många
författningar, som reglerar byggnadsväsendet. Denna
mycket välgrundade önskan söker denna bok tillfredsställa.
Förf. har sammanställt ca 20 författningar — de
viktigare, såsom Byggnadslagen, Byggnadsstadgan och några
till, i sin helhet och övriga i utdrag. Först kommer den
grupp författningar, som behandlar var man får bygga
(Byggnadslagen, den provisoriska strandlagen,
Fastighets-och jorddelningslagen samt väglagarna) och sedan den
grupp, som behandlar hur man får bygga
(Byggnadsstadgan, Hälsovårdsstadgan och andra författningar, som
reglerar byggandet i allmänhet, samt speciella författningar,
för exempelvis hotell och biografer). Vidare har i anslut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
