Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 29 april 1952 - En fransk snabbmetallurgisk process, av Albert Portevin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 april 1952
397
En fransk snabbmetallurgisk process
Professor Albert Portevin, LIVA, Paris
Framstegen inom metallurgin är, liksom i alla
andra industrigrenar, resultatet av två
målsättningar: den tekniska, som avser att höja
tillverkningens kvalitet, och den ekonomiska, som vill
minska tillverkningskostnaderna. Oftast är dessa
två målsättningar motstridande, eftersom
strävan efter kvalitet innebär en ökning av
kostnaderna. Det är också sällan som dessa två mål
samtidigt kan nås, och en sådan prestation är
också en första rangens händelse.
Inom metallurgin kan kvalitet, som vi senare
skall visa, åstadkommas genom kemisk renhet
hos slutprodukten. Man kan t.o.m. numeriskt2
definiera framstegen på detta område genom den
ökning av några decimaler av renheten som har
åstadkommits under årens lopp. Hur lätt och
billigt denna ökade renhet kan åstadkommas beror
naturligtvis på de använda råvarorna.
Framsteget är med andra ord ur både teknisk och
ekonomisk synpunkt intimt förbundet med de
tillgängliga råmaterialen.
Å andra sidan är självkostnaden en funktion av
tillverkningsprocessen, och i synnerhet av
tillverkningstempot. Det är på detta sätt som
Bessemers snabbmetallurgiska konverterprocess blev
revolutionerande, liksom även dess fortsatta
utveckling genom Thomas, vars basiska
konverterprocess genom defosforiseringen innebar en ny
omvälvning. Båda dessa exempel ger på ett
slående sätt det genomgripande inflytande som
utövas av båda faktorerna snabbhet och kvalitet.
Vid stålframställning kan fyra typfall
förekomma:
framställning, grundad på rena råmaterial, av
kvalitetsprodukter; detta är fallet med den
svenska järnindustrin, som baseras på ytterst
rena mineral och sina skogars träkol;
självkostnaden är emellertid relativt hög;
framställning, grundad på förorenade
råmaterial, av produkter i handelskvalitet till låg
självkostnad genom massframställning; detta är
fallet för järnindustrin i östra och norra Frankrike
samt i Belgien och Luxemburg;
framställning, grundad på förorenade
råmaterial, av kvalitetsprodukter till relativt hög
självkostnad; detta är fallet för järnindustrin i
Frankrikes mellersta del och i Alperna;
framställning, grundad på förorenade
råmaterial, av kvalitetsprodukter; detta problem ansågs
669.046.556
tidigare olösligt, men synes nu ha fått en lösning
genom Ugine—Perrins snabbmetallurgiska
process.
Ugine—Perrin-processen
Denna baseras på tre grundprinciper: snabbhet,
automatism och reproducerbarhet, samt
slutproduktens oberoende av den använda
ugnsprocessen.
Snabbheten åstadkommes genom att ersätta
slaggens långsamma reaktion med metallsmältan
i en stor ugn med den nästan ögonblickliga
reaktionen mellan metallen och en syntetisk slagg,
som smältes separat i en slaggugn när metallen
och slaggen blandas i en skänk. Därigenom kan
man få en mycket stor produktionskapacitet med
en relativt liten slaggugn. Energiförbrukningen
för slaggsmältningen är för övrigt mindre när
den utföres för sig i en liten ugn än då man
förlägger processen till en stor ugn som även
innehåller metallen, varvid man avser att
åstadkomma dennas smältning samtidigt med slaggens
reaktion med metallen.
Genom denna ögonblickliga inverkan av slaggen
på metallen, vilken är fullt reproducerbar i tiden
och från det ena stålverket till det andra, får
man en slutprodukt av jämn kvalitet och så
oberoende som det är möjligt av den mänskliga
faktorn. Det tidigare hindret mot automatismen
var temperaturkontrollen, vilken är väsentlig
med hänsyn till temperaturens inflytande på
jämvikten mellan slagg och metall liksom för
götens kvalitet. Denna brist, som vidhäftar alla
stålprocesser, har emellertid avhjälpts genom de
metoder för temperaturmätning i ugnar som
nyligen har utvecklats i olika länder.
Vid stålets slutbehandling (desoxidering och
avsvavling) blir slutprodukten helt oberoende av
den ugnstyp i vilken stålsmältningen har skett.
Det erhållna stålets alla data blir med andra ord
desamma, antingen man har använt konverter,
martinugn, elugn, ljusbågsugn eller
högfrekvensugn, eller om processen är basisk eller sur. I
fråga om vätet har man konstaterat en minskad
tendens till "flakes", sannolikt beroende på
undertryckandet av andra slaggen, under vilken en
väteupptagning kan ske i elektrisk ugn.
Hittills har Ugine—Perrin-processen i
praktiken huvudsakligen tillämpats för följande tre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
