Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 13 maj 1952 - Legeringsmetallernas malmer — förekomstsätt, brytning och anrikning, av L E Berglund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 maj 1952
451
Legeringsmetallernas malmer
— förekomstsätt, brytning och anrikning
Bergsingenjör L E Berglund, YxsjÖberg
De metaller, som här kommer att behandlas,
är kobolt, krom, mangan, molybden, nickel, titan,
volfram och vanadin. De är alla strategiska
råvaror och tyvärr är vårt land icke helt
självförsörjande med någon av dessa metaller. De enda
legeringsmetaller, som framställs regelbundet
inom landet ur svensk råvara under normala
tider är mangan, volfram och vanadin. Sett mot
denna bakgrund kan det kanske vara av intresse
att ta reda på, varifrån vi få dessa råvaror, och
hur deras malmer bryts och anrikas. I
redogörelsen tas ringa hänsyn till Sovjet, ty därifrån är det
svårt att få tillförlitliga uppgifter.
Kobolt
De amerikanska myndigheterna har klassat
kobolt som strategiskt material nummer ett.
Tillgången är mycket knapp, varför priserna stigit
kraftigt och ransonering av kobolt har införts i
USA. För närvarande framställs 95 % av
världsproduktionen i belgiska Kongo, Nordrhodesia,
USA, Kanada och franska Marocko, men man
har också fått kobolt som biprodukt vid
smältning av kismalmer i flera länder, bl.a. Sverige.
Den största producenten i världen är belgiska
Kongo, där Union Minière du Haut Katanga
bryter svart koboltoxid tillsammans med oxidisk
kopparmalm. Gruvorna heter Ruashi, Kabolela,
Kamoto, Kolwezi och Kipushi. Union Minière
producerade 1949 ej mindre än 4 350 t kobolt.
Man gör ett koppar-koboltkoncentrat, som smälts
i smältverket i Jadotville. Råkobolten raffineras
sedan i bolagets anläggningar i Oolen, Belgien,
eller i Niagara Falls, USA. Kapaciteten för dessa
tre verk är 7 500 t/år koboltmetall. Union Minière
har malmreserver för 40—50 år med nuvarande
produktion.
Den näst största producenten i världen är
Rho-kana Corp. i Nordrhodesia. År 1949 producerade
man här 1 000 t smältkobolt innehållande 450 t
kobolt, som sedan raffinerades i Storbritannien.
I bolagets gruva, N’kana, utgöres
malmmineralen av kopparsulfider med 0,15 % kobolt i
form av carrolit. Man gör två koncentrat av detta
Föredrag i avd. Kemi och Bergsvetenskap den 9 november 1951.
553.4
622.34
622.7
mineral, det ena med hög koppar- och låg
kobolt-halt, det andra ett koboltkoncentrat med låg
kopparhalt. Dessa behandlas separat i
smältugnarna.
Härnäst som koboltproducent i Afrika kommer
franska Marocko, där Bou-Azzer i Anti
Atlasbergen är den enda gruvan av betydenhet. Här
är malmen mestadels mycket rik med halter upp
till 12 % kobolt, men andra brytvärda malmer
med halter av 0,75—1,25 % finns också. Malmen
förekommer mest som små körtlar av rik malm,
men man har också förhoppningar att finna
större malmkroppar av fattigare malm.
Malmmineralen utgörs av speisskobolt CoAs2 och
skutterudit CoAs3. Koncentraten från denna
gruva skeppas till Belgien. Produktionen i
Bou-Azzer uppgick 1949 till 230 t kobolt.
Kanada är en av de äldsta koboltproducenterna
i världen. Här producerades omkring 1910 ca
1 000 t/år metallisk kobolt som biprodukt i
silvergruvorna kring staden Cobalt i Ontario. Efter
1922 har produktionen legat nere i detta distrikt,
men tack vare ett utomordentligt skickligt och
framgångsrikt arbete av några geologer har
gruvbrytningen återupptagits i distriktet under de
senaste åren.
När jag besökte Cobalt-distriktet i slutet av
augusti 1951, kunde jag konstatera, hur man
överallt var febrilt sysselsatt med att rensa upp
de gamla gruvorna och bygga om de gamla
anrikningsverken. Man koncentrerade sig dock på
silvret och kobolten var endast biprodukt.
Koboltådror utan silver bröt man helt enkelt icke,
trots att det ibland kunde vara decimeterbreda
ränder av koboltmalm.
Malmmineralen utgörs här huvudsakligen av
koboltarsenider. Produktionen av kobolt i
Kanada var 1949 300 t, men den beräknas stiga
mycket snabbt. Koboltmalmen anrikas
tillsammans med silvret. Om silverkoncentraten höll
över 6 % Co, fick man betalt för kobolten med
88 ct/lb kobolt, men gick den ned till 2—3 % Co,
fick man i stället betala smältavdrag.
I USA har Bethlehem Steel Co. varit den största
producenten av kobolt från inhemska malmer.
Kobolten har kommit från kiser i magnetit-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
