Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 13 maj 1952 - Legeringsmetallernas malmer — förekomstsätt, brytning och anrikning, av L E Berglund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 maj 1952
typer, av vilka den ena är sedimentära malmer
med oxidiska manganmineral av Tschiaturi-typ.
Tschiaturi, som ligger i Kaukasus, är en av
Rysslands två stora manganfyndigheter. Den andra
betydelsefulla fyndplatsen är Nikopolområdet i
Ukraina. Även denna förekomst är av den
sedimentära typen och malmmineralet är
huvudsakligen pyrolusit Mn02. De ryska tillgångarna
uppskattas till några hundra miljoner ton.
Fyndigheter, som kan ha varit av ungefär samma slag
som de ryska, finns vid Postmasburg i
Sydvästafrika. De senare har dock undergått en så stark
metamorfos, att helt nya malmmineral har
bildats, t.ex. braunit.
Den andra typen av manganfyndigheter är
late-ritiska vittringsprodukter av silikat och
karbonat. Till denna typ hör manganmalmen i Indien,
Brasilien och på Guldkusten. I alla dessa tre
länder begränsas produktionen dock av brist på
transportmedel. Under de allra senaste åren har
amerikanarna undersökt Brasiliens järn- och
manganmalmstillgångar och funnit, att de två
största manganmalmsfyndigheterna på västra
halvklotet ligger där. I Morro de Urucum i Måtto
Grosso-området räknar man med malmreserver
av 33 Mt högprocentig manganmalm med 45,6 %
Mn och 11 % Fe. Den andra fyndigheten ligger
i Serro do Navio-distriktet och håller 7 Mt. 50 %
manganmalm som består av manganoxider.
Manganmalmer av vittringstyp anrikas oftast
helt enkelt genom borttvättning av gångarterna,
varefter de större malmstyckena utskrädes som
styckemalm. När manganen förekommer i
hårdare bergarter, måste malmen krossas och
anrikas på våtmekanisk väg med sättmaskiner och
skakbord. I några fall använder man sig av
torr-krossning och sedan separering på
starkströms-magneter, t.ex. i Philipsburg, Montana. Men även
flotation används för anrikning av mangan
("soap-f lotation").
Manganmalmen indelas i fyra kvaliteter:
"batterimalm" med mycket hög manganhalt (ca
70 % Mn02), malm lämplig för
ferromangantill-verkning med minst 45 % Mn och förhållandet
Mn : Fe minst 7 : 1, malm lämplig för
framställning av spegel järn ("Spiegeleisen") med 10—
40 % Mn och en kvalitet för gjuteritackjärn med
5—10 % Mn.
Sverige har aldrig varit någon större producent
av manganmalm. Den bästa gruvan har varit
Långban, där man brutit ca 9 000 t/år malm med
ca 30 % Mn. Härav har man fått styckemalm
men även ganska mycket högprocentiga
mangankoncentrat. Även Spexeryd och Bölet har varit av
en viss betydelse för vår manganförsörjning, och
man hoppas att genom ytterligare
undersökningar finna ny malm i dessa gruvor. Även i Dalsland
har som bekant manganmalm brutits på flera
ställen bl.a. i Kesebol (35—48 % Mn). Dessutom
finns på flera håll i landet järnmalmer med
1—10 % Mn. Sådana gruvor är Ställberg,
Bast-kärn, Tuna-Hästberg m.fl.
Molybden
I motsats till de flesta andra legeringsmetaller
finns molybden i rikliga mängder i USA. Före
kriget behärskade Climax Molybdenum Corp.
totalt världsmarknaden och deras gruva i
Climax, Colo., gav 85—90 % av världsproduktionen.
Som nummer två i världen kom under 1930-talet
Knaben i Norge, som gav ca 10 %. Resten kom
från några smågruvor i Kanada och Marocko.
Efter kriget förändrades situationen helt. Utah
Copper, ett dotterbolag till Kennecott, som ju
bryter världens största gruva, Bingham i Utah,
hade utarbetat en metod (Tekn. T. 1938 s. B 72)
att ta vara på de 0,05 % MoS2, som man hade
i sin kopparmalm. Då man emellertid bryter och
anrikar över 100 000 t/dygn malm i Bingham,
blev Utah Copper så småningom världens största
producent av molybdensulfid.
Det mest svårlösta problemet var att nedbringa
kopparhalten i molybdensulfidsligen, så att man
fick ett prima koncentrat med mindre än 0,4 %
Cu. Nu använder man samma anrikningsmetod
vid Chiles stora koppargruvor. Detta land har
blivit den näst största producenten av
molybdensulfid i världen.
På allra sista tiden har emellertid Climax ökat
sin produktion och torde snart återta sin
position. Där bröts före 1946 ingen malm, som höll
mindre än 0,6 % MoS2, men man lär ha sänkt
sina fordringar, så att man nu bryter malm med
en genomsnittshalt av 0,4 % MoS2. Även det är en
malm, som knappast överträffas av någon gruva
i världen. I Climax torde man för närvarande
bryta ca 15 000 t/dygn malm genom
blockras-brytning. Malmen består av en intrusion i skiffer
av granit och porfyr, som är rikt impregnerad
med molybdensulfid. Detta mineral är ju mycket
vanligt överallt i världen, särskilt i kvartsgångar,
men det är sällan förekomsterna är brytvärda.
I Sverige har under båda världskrigen
molybdensulfid brutits på några platser. Den bästa
fyndigheten var Uddgruvan utanför Grängesberg.
Den är nu slutbruten. De andra fyndigheterna
kan inte brytas ekonomiskt under normala tider.
För närvarande bryts ingen molybdenmalm i
Sverige.
Anrikningen av molybdensulfid bereder i
allmänhet icke några större svårigheter, bortsett
från problemet att avlägsna koppar ur
flotations-koncentraten vid de gruvor, där man har
kopparkis i malmen. I Knaben löstes detta problem
på flotationsteknisk väg. Vid Binghamn
använder man en kemisk process för att rena det vid
flotationen erhållna
molybdensulfidkoncentra-tet.
Under nuvarande brist på volfram har man med
framgång ersatt denna i stål med molybden som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
