Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 13 maj 1952 - Legeringsmetallernas malmer — förekomstsätt, brytning och anrikning, av L E Berglund - USA:s nyaste bombplan - En projektor för molnreklam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456
TEKNISK TIDSKRIFT
metall. På samma sätt är det med övriga
föroreningar.
Anrikningen av volframmalmer, som kan
förefalla ganska enkel på grund av
volframminera-lens höga specifika vikt — volframit 7—7,3,
scheelit 5,6—6,0 — kompliceras dels av den ringa
halten av det åtråvärda malmmineralet, dels av
den rikliga förekomsten av föroreningar. Ett
utbyte i ett anrikningsverk för scheelit på 60—70 %
anses bra. För volframit räknar man med att
utbytet bör ligga över 70 %. Den vanligaste
anrikningsmetoden är våtmekanisk anrikning med
efterföljande separering av råsligerna med
stark-strömsmagneter. För volframitslig gäller det
vanligen att avlägsna medföljande tenn, som är
mindre magnetiskt än volframiten. Den
omag-netis’ka scheeliten skall oftast befrias från
sulfider. Då såväl kopparkis som svavelkis är för
litet magnetiska vid vanlig temperatur, måste
man upphetta råsligen till 500—600°C för att få
dessa mineral magnetiska, varefter de borttas på
magnetiska separatorer.
Även flotation används för anrikning av såväl
scheelit- som volframitmalm. Bäst lyckas man
med vissa scheelitmalmer, av vilka man
framställer högprocentiga råsliger, som sedan
slutrenas på magnetiska separatorer. Volframiten är
däremot betydligt svårare att flotera och man
får sällan koncentrat med mer än 20 % W03.
Dessa måste renas ytterligare, innan de kan
säljas.
I USA byggde man under kriget kemiska
fabriker, i vilka man renade volframmalmer med 3—
18 % W03. På detta sätt framställde man
syntetisk scheelit, som var mycket ren, men som
också blev betydligt dyrare än de naturliga
schee-litkoncentraten från anrikningsverken.
Det stora problemet vid anrikning av
volfram-malm på våtmekanisk väg är, att
volframmine-ralen är synnerligen spröda och därför efter
krossning och målning företrädesvis återfinns i
de finare kornklasserna. Vid Yxsjö Gruvor har
problemet att tillvarata den finmalda scheeliten
ägnats mycket arbete. En stor förbättring i
utbytet uppstod, när man för några år sedan
övergick till slambord av diagonaltyp. En annan
anrikningsmaskin, som länge betraktats närmast
som ett museiföremål men som med framgång
använts för finnialet gods, är rundhärden.
Under kriget framkom i Kanada en helt ny
maskin — Denver Buckman Tilting Table för
tillvaratagande av tenn ur avfall från ett
flota-tionsverk för bly och zink. Detta bord har i
Yxsjö givit synnerligen gott resultat med mycket
finkornigt gods (80 % mindre än 200 mesh). I
Yxsjö torde man behandla en av de mest
lågprocentiga volframmalmer, som överhuvudtaget
bryts i världen. Då malmens sammansättning
dessutom är ganska komplicerad ur
anrikningssynpunkt, är man tämligen nöjd med ett utbyte
av 67 %. Tjällmo-malmen är betydligt mera
lätt-anrikad och för den är utbytet något över 70 %.
Volfram, som är en av de strategiskt viktiga
metallerna, används mest för legerade stål, bl.a.
snabbstål. Dessa har dock på senare tid mött
stark konkurrens från hårdmetallerna, vilka som
bekant innehåller stora mängder volfram. Ett
annat viktigt område för hårdmetaller är till
bergborr, även om ännu så länge relativt litet av
volframproduktionen åtgår för detta ändamål.
Även glödlampsindustrin förbrukar en hel del
volfram. Metallen användes även för en rad
krigsindustriella ändamål.
Titan
Titan är en metall, som på senaste tiden fått
allt större betydelse. Förut har metallen
knappast räknats till legeringsmetallerna men under
senare år har man börjat tillverka titanlegerade
högtemperaturstål. Titan förekommer
synnerligen rikligt i jordskorpan, men högre
koncentrationer av titan är ganska sällsynta. De
titan-mineral (Tekn. T. 1950 s. 1021), som hittills
varit föremål för brytning, är ilmenit FeTi03
och rutil Ti02. De oerhörda tillgångarna av
titan-järnmalm har först på allra sista tiden börjat få
ekonomisk betydelse.
Rutil och ilmenit, som oftast förekommer
tillsammans, påträffas dels i fast berg, dels i sand
på havsstränder. Exempel på fyndigheter av
första typen är Piney River och Roseland i
Virginia samt Kragerö i Norge och Baie St. Paul i
Kanada. De största havssandförekomsterna finns
i sydvästra Indien, Brasilien, Florida, Australien,
Portugal m.fl. länder. De viktigaste
producentländerna är USA, Indien och Norge.
Den gruva, som levererar mest ilmenit, är
Taha-wus i staten New York, som tillhör National Lead
Co. USA:s produktion av ilmenit uppgick 1950
till 454 000 t med en halt av över 50 % Ti02.
Kanada ser ut att bli en av världens största
producenter av titan; man bygger för närvarande ut
ilmenitfyndigheten Allard Lake i Quebec, som
anses vara den största titanfyndigheten i världen.
Även i Sverige finns några titanfyndigheter,
bl.a. Kramsta och Routevare. Dessa bearbetas
icke, men enligt den inventering av svenska
titan-malmsförekomster, som järnbruken gjort,
framgår, att dessa fyndigheter i en framtid kanske
kan bli föremål för brytning. Däremot anses
ti-tanjärnsförekomsterna icke vara av någon
betydelse för en eventuell produktion av titan inom
landet.
USA:s nyaste bombplan, Boeing XB-52, har åtta
reaktionsmotorer, väger över 150 t, har kostat 75 M$ att få
fram, och förbrukar 200 kW för sin elutrustning, övriga
data är hemliga.
En projektor för molnreklam har konstruerats i
Tyskland. Den utvecklar 4,5 milj. normalljus och kan på 5 km
höjd projicera en text, som är synlig inom 12,5 km radie.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
