Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 12 augusti 1952 - Överumsstål — ett aducerat gjutjärn med originella egenskaper, av Claes Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 augusti 1952
639
Överumsstål — ett adueerat gjutjärn
med originella egenskaper
Överingenjör Claes Berg, Overum
Överums Bruk i Kalmar län var ursprungligen
järnbruk, men i början av 1800-talet satte man
där i gång tillverkning av maskiner och redskap
för lantbruket, framför allt hästplogar. Vid
mitten av 1920-talet var det emellertid tydligt att
jordbruket stod inför en mekanisering. För att
möta de nya krav som härvid ställdes på
lantbruksredskapen måste man vid överums Bruk
övergå från den gamla, nästan hantverksmässiga
tillverkningsmetoden till en modern, maskinell
och mera rationell drift.
Material i traktorredskap
Genom jordbrukets mekanisering ställdes man
också inför ett annat väsentligt problem —
nödvändigheten att höja konstruktionsmaterialets
kvalitet. Som envar förstår är det nämligen stor
skillnad i påkänningar för en hästplog och en
traktorplog. Det gällde därför att finna material
med lika hög kvalitet som hos dem som de
främsta utländska tillverkarna av traktorredskap
använde.
Början gjordes härvid med den största
material-posten, det smidda stålet som ingår i ramverk,
åsar, axlar och stag. Till dessa delar används nu
ett manganlegerat kolstål, som efter
värmebehandling har en dragbrottgräns på ca 150
kp/mm2 och 8 % förlängning.
Den näst största materialposten är den som går
till slitdelarna, dvs. de delar som nöts mot
jorden och därför slits mycket fort. Till en början
valdes de i utlandet använda stålkvaliteterna,
men så småningom övergick man till ett
manganlegerat kolstål och ett kiselstål med relativt
hög kiselhalt. Slitdelarna som utsätts för
särskilt stora påfrestningar vid körning mot stenar
härdades till en hårdhet av ca 370 Brinell.
Fastän detta material är likvärdigt med det som
används i de bästa amerikanska redskapen,
försökte man att komma ett steg längre. Många av
slitdelarna är nämligen komplicerade och därför
svåra att smida. Kunde man gjuta dem, skulle
tillverkningen bli enklare och billigare.
Visserligen hade amerikanarna tidigare försökt
Bearbetning av föredrag i avd. Kemi och Bergsvetenskap den 7 mars
1952.
669.131.8
använda gjutgods, i regel kokillhärdat, men de
hade måst övergå till stål i redskap för svensk
marknad. Gjutgodset har nämligen så liten
seghet, att det alltför ofta brister i de steniga svenska
jordarna. Man hoppades emellertid att genom
särskild behandling av gjutgodset kunna få fram
ett material med lika god hållfasthet som det
smidda stålets och kanske med större slitstyrka
än dettas.
Gjutna slitdelar
Först undersöktes möjligheten att använda
grått eller melerat gjutjärn, men man insåg snart
att det är omöjligt att på denna väg framställa
ett smidbart gods med tillräcklig seghet. Då
smidbarhet är synnerligen önskvärd, övergick
man därför till att undersöka aducergodsets
möjligheter.
Sammansättningens betydelse
Vid härdning av aducergods i vatten får det en
utmärkt martensitisk struktur men många
härd-sprickor. Visserligen kan man till en del
undvika sprickbildningen genom att härda i olja,
men materialets hårdhet blir då otillräcklig vid
de dimensioner som ifrågakommer. Det återstod
därför bara att undersöka betydelsen av mate-
Draqbrotrqräns
kp/mm2
Fig. 1. Fosforhaltens inverkan på dragbrottgränsen för
värmebehandlat aducergods.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
