Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 2 september 1952 - Nya metoder - Tätning av plana dammluckor, av Sigurd Edholm - Elektronisk hastighetsmätare, av sah - Andras erfarenheter - Minskad apparatvikt genom effektiv kylning, av Wll - Svetsning med aluminiumbrons, av SHl - Högtemperaturljusbågar, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 september lf)52
707
listerna, först sedan luckan bragts i stängt läge, och att
de lättas från dessa innan luckan lyftes, vilket kan
åstadkommas med den anordning, som visas i fig. 1.
Den egentliga luckan vilar på tappar i en
ramkonstruktion, som är upphängd på vanligt sätt i luckspelet. Vid
sänkning av ramen hejdas luckan av en tröskel och skjutes
av vattentrycket mot tätlisterna, vilket möjliggöres genom
att tapparna glider i snedställda urtagningar i ramen. Vid
lyftning av ramen tvingas tapparna och luckan tillbaka
mot strömmen innan luckan följer med uppåt.
Sigurd Edholm
Elektronisk hastighetsmätare. Enligt en brittisk
uppfinning mätes ett flygplans hastighet genom luften genom
bestämning av den tid som behövs för att joner, som har
alstrats vid en punkt på flygplanet, skall av luftströmmen
föras till en annan punkt.
I uppströmspunkten placeras ett radioaktivt material,
som avger alfapartiklar, vilka joniserar molekylerna i den
passerande luftströmmen. Nedströms placeras en elektrod,
som står under 250 V växelspänning. Allt efter elektrodens
polaritet i ett visst ögonblick attraherar den antingen de
positiva eller de negativa jonerna i den passerande luften.
Den luftström som har passerat elektrodern kommer
alltså att bestå av alternerande grupper av positiva
laddningar med få negativa laddningar, och grupper av negativa
laddningar med få positiva laddningar. Då luftströmmen
sedermera passerar en andra elektrod, som är placerad
ytterligare ett stycke nedströms, kommer att i denna
induceras en periodiskt varierande spänning.
Då avståndet mellan elektroderna är fast, kan
lufthastigheten enkelt bestämmas genom mätning av fasskillnaden
mellan den spänning som är påtryckt den första elektroden
och den spänning som induceras i den andra (Engineers
Digest juni 1952). sah
Andras erfarenheter
Minskad apparatvikt genom effektiv kylning. Olika
hjälpapparater i flygplan, främst transformatorer, kyls
med luft, men i de vanliga apparaterna är luftströmningen
laminär och kyleffekten mycket dålig med
temperaturverkningsgraden endast 2—20 "/o på luftsidan.
För att förbättra kylningen har man gjort experiment
med så stora lufthastigheter att man får turbulent
strömning och därigenom högre värmeövergångstal. Man
använder därvid särskilda kylplattor, som luften får passera.
Genom metalliska förbindningar transporteras värme
genom ledning från de apparater som skall kylas till
kyl-plattorna.
Vid tryckförlusten på kylluften 0,07 at har man kommit
upp till 70 "Vo och vid 0,7 at till 90 °/o
temperaturverkningsgrad. Värmeöverföringen är så effektiv, att kylplåtens
temperatur kan hållas så låg som 20°G över kylluftens.
Temperaturstegringen i den värmeledande konstruktionen
är ca 5°C så att apparatens övertemperatur blir alltså
endast 25°C.
Som följd av den effektiva kylningen har man kunnat
minska transformatorernas dimensioner avsevärt. För en
1 100 VA trefastransformator har man kunnat minska
vikten och volymen ungefär till en tredjedel. I genomsnitt
räknar man med att genom denna effektiva kylning kunna
minska vikten på ifrågavarande hjälpapparater till hälften.
(Aviation Week 17 mars 1952). Wll
Svetsning med aluminiumbrons. Kopparlegeringar kan
bågsvetsas med svetstråd av aluminiumbrons. De erhållna
svetsarna har hög hållfasthet och utmärkt
korrosionsmotstånd. Gassvetsning är däremot olämplig, därför att ett
oxidskikt bildas på metallens yta. Aluminiumbronser av
tre typer har provats, nämligen enkla legeringar med 5—
7 »/o aluminium och små halter av järn, nickel eller man-
gan, legeringar med högre aluminiumhalt (9—11 %), som
också kan innehålla små mängder järn, nickel eller
mangan, och komplicerade aluminiumbronser med en
grundsammansättning av 10 % aluminium, 5 °/o nickel och 5 °/o
järn.
En enkel aluminiumbrons med 7 ’% aluminium kan fås
i form av plåt, rör, stänger eller tråd, men den används
inte till gjutning. Legeringar med högre aluminiumhalt
används mest till gjutna delar men kan också erhållas i
dragen form. Av de komplicerade legeringarna tillverkas
tjock plåt, pressade eller varmvalsade stänger, smidda eller
gjutna delar. Den första och sista typen av aluminium-,
brons har provats som svetstråd; den andra typen ansågs
inte lämplig för detta ändamål på grund av sin utpräglade
tendens att bli spröd.
Sandgjutna plattor på upp till 12 mm tjocklek av
komplicerad aluminiumbrons kunde utan svårighet bågsvetsas
med elektrod av samma material. Svetsarna blev starkare
än grundmaterialet. Goda svetsar erhölls också med
elektrod av enkel aluminiumbrons på valsad plåt av samma
material på upp till 12 mm tjocklek. Vid stumsvetsning av
tjockare plattor uppstod emellertid sprickor i svetsarna.
Orsaken härtill visade sig vara, att aluminiumbronsen blev
spröd vid uppvärmning. Denna egenskap gjorde sig
gällande, när svetsarna måste utföras i flera lager.
Sprödheten befanns vara störst vid 650°C, och man kunde
konstatera, att den orsakades av små mängder vismut eller
bly i legeringarna. Närvaro av bara 0,005 °/o bly medför
ett betydande fall i slaghållfasthet vid 650°C, och
detsamma gäller för så litet som 0,0006 °/o vismut. Fullt
tillfredsställande stumsvetsar av 25 och 50 mm tjocka plattor
kan emellertid göras med svetstråd innehållande 0,001 °/o
bly och 0,00015 <Vo vismut.
Svetsning med enkel aluminiumlegering (7 ’%
aluminium) är ganska svår att utföra, därför att bronsen flyter
trögt och ojämnt. Komplicerad legering med högst 10 °/o
aluminium flyter däremot mycket lätt och ger utmärkta
svetsar (E C Mantile i Engineering 5 okt. 1951). SHl
Högtemperaturljusbågar. I en vanlig stabil ljusbåge
blir temperaturen vid anoden 4 200°K och vid katoden
3 600°K. ökar man strömstyrkan, stiger bara katodens
temperatur upp mot anodens. I en gnista blir temperaturen
betydligt högre under ett kort tidsintervall; strömtäthet,
spänningsfall och jontäthet kan också bli mycket större i en
gnista än i en stabil ljusbåge. Vid en strömstyrka på 250 A
går strömtätheten i en gnista sålunda upp till 29 000 A/cm2,
medan den bara blir 500 A/cm2 i en ljusbåge.
När man ökar en stabil ljusbåges strömstyrka breder den
ut sig, och dess strömtäthet växer inte. Förhindrande av
dess utbredning bör därför öka dess strömtäthet och
därmed dess temperatur. Denna slutsats bekräftades redan för
30 år sedan, när tyskarna H Gerdien och A Lotz uppnådde
en betydande ökning av den stabila ljusbågens strömtäthet
genom att låta den passera ett hål i en vattenkyld
kopparplåt (fig. 1). Vid denna anordning införs vattnet under
tryck genom fyra tangentiella kanaler, så att det genom
centrifugalkraften hålls kvar vid hålets yta. Det rinner
sedan ut längs plåtytorna och bildar kylande skikt på dessa.
Ljusbågens strömstyrka kan höjas till 500 A i ett hål med
3 mm diameter, varvid ljusbågens blir ca 2 mm och dess
strömtäthet alltså 10 000 A/cm2. Spänningsfallet i den del
Fig. 1. Kanal för
Gerdien-Ijusbåge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
