Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 34. 23 september 1952 - Nya metoder - Bilkarosser av plast, av sah - Halvmjuk vakuumförpackning, av SHl - Sötvatten ur havsvatten, av SHl - Tryckdriftning av små hål, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
778
TÉ3KNISK TIDSKRIFT
de mera populära bilmärkena skulle förbruka praktiskt
taget en hel årsproduktion av glasfiber.
Första steget vid tillverkningen är byggandet av en
modell i trä och gips, varvid stor omsorg ägnas åt modellens
vtkvalitet, då denna bestämmer karossens slutliga finish.
Modellen förses därefter med ett vaxlager och däröver
ett lager av polyvinylacetat, vilka är avsedda att hindra att
formen — som är nästa steg i tillverkningen — fastnar vid
modellen.
Ovanpå dessa skyddslager penslas ett lager snabbhärdande
plast, och på detta fem lager glasfibermattor och glasväv.
Flytande polyesterplast penslas på mellan varje lager
under utglättning, för att undvika inneslutningar av
luftbubblor. Laminatet genomhärdas i infraröd strålning, och
sågas sedan på tvären i två halvor, vilka förses med
flänsar så att formen noggrant åter kan sättas ihop. Formen
bearbetas invändigt till en felfri yta, som även den
övertäcks med ett lager vax och ett lager polyvinylacetat.
Karossen tillverkas enligt samma procedur som formen,
med ett första lager snabbhärdande plast, ett par lager
glasfibermatta och ett par lager glasväv, med flytande
polyesterharts som bindemedel. Då karossen har blivit
ge-nomhärdad, vilket sker snabbt med hjälp av
infraröd-strålande lampor, tas den ur formen. Slutbearbetningen
består i att grader slipas bort, ytan poleras och lackeras i
förekommande fall.
Det har visat sig att plastkarossen har en hållbarhet och
seghet som överträffar metalls. Vid svåra kollisioner
uppstår dock sprickor, som emellertid kan lagas lätt och
snabbt (sprickkanterna slipas rena och sprickan fylls med
plastimpregnerad glasfiber, som härdas). En 40 cm lång
spricka, som uppstod hos en provkaross då den avsiktligt
kördes mot ett träd vid 40 km/h, kunde repareras på
mindre än en timme (British Plastics juli 1952). sah
Halvmjuk vakuumförpackning. Under senare år har
man alltmera börjat använda mjuka
vakuumförpackningar för baconskivor, ost, kött i skivor och liknande
matvaror. I allmänhet är förpackningsmaterialet av Pliofilm
(hvdroklorkautschuk) laminerad med cellofan eller annat
lämpligt material. Varan läggs in i höljet för hand,
varefter förpackningen evakueras och varmförseglas i en
specialapparat.
En amerikansk firma använder nu en variant av denna
förpackningstyp avsedd för lunchrätter. Höljet (fig. 1)
består av en rund eller rektangulär botten av bleckplåt med
uppvikta kanter, ett genomskinligt färglöst * saranfolium
och en färgad ring av kartong med vilken plasten fastgörs
vid bottnen. Denna halvmjuka förpackning kan evakueras
och förslutas med konventionella apparater för stela
vakuumförpackningar.
Fig. 1. Förpackningar innehållande 10—12 runda köttskivor.
Den liknar närmast en upp-och-nedvänd glasburk med
metallock och kan lätt öppnas genom att man skär loss
plasten från bottnen. Det sägs att den håller maten frisk
lika bra som andra förpackningar, medan kombinationen
av metallbotten och saranhölje ger särskilt gott skydd mot
uttorkning, som varit det största problemet vid förvaring
av uppskuret kött (Modern Packaging febr. 1952). SHI
Sötvatten ur havsvatten. En amerikansk firma har
tillkännagivit att den utarbetat en metod att i stor skala
avlägsna saltet ur havsvatten med jonbytare. Då det skulle
bli för dyrt att använda vanliga jonbytare på grund av
havsvattnets höga halt av joner, har jonbytarmaterialet
fördelats på en plastmembran, varigenom jonbytaren kan
regenereras elektrolytiskt och processen genomföras
kontinuerligt. Alla andra hittills kända jonbytarprocesser är
periodiska på grund av nödvändigheten att regenerera
jonbytaren med kemikalier.
Membranens sammansättning och processens mekanism
har inte avslöjats. Troligen sker vattnets avsaltning i
princip genom utbyte av katjoner mot vätejoner och anjoner
mot hydroxyljoner vid jonbytarna på membranens ena
sida. Samtidigt regenereras jonbytarna genom elektrolys,
varvid saltvattnets joner tillsammans med en del av vattnet
passerar genom membranen och avlämnas på dess andra
sida.
Membranerna framställs i kontinuerliga banor 0,25—1 mm
tjocka. De är av två slag, för absorption av katjoner och
för absorption av anjoner. Det påstås att membranerna har
praktiskt taget obegränsad hållbarhet, om de inte skadas
genom mekanisk åverkan. Vid avsaltningen pumpas
vattnet in i en apparat innehållande membraner och kommer
ut i två strömmar, av vilka den ena, uppgående till två
tredjedelar av ingående vatten, är sötvatten, medan den
återstående tredjedelen innehåller salterna.
Sötvattensdelen kan användas i fabriker eller till
bevattning, medan saltvattensdelen kan utnyttjas som råvara vid
framställning av magnesium, koksalt och andra kemikalier.
Metoden uppges vara användbar för rening av lösningar
av icke-elektrolyter, t.ex. socker, glycerol och andra
organiska föreningar, och för återvinnande av material ur
industriellt avfallsvatten, t.ex. ättiksyra ur de utspädda
lösningar som fås vid framställning av acetatcellulosa.
Man beräknar kostnaden för sötvattnet till 15—25 öre/m8
vid ett elkraftpris på 1,5 öre/kWh. Vattnets pris förefaller
väl högt för bevattningsändamål, men man lär nu på några
platser i USA betala ända upp till 26 öre/m3.
Energikostnaden blir emellertid lägre för bräckt vatten. Ehuru
membranerna tål hög strömningshastighet är det mest
ekonomiskt att använda relativt låg, då energiförbrukningen
härvid blir mindre. Man lär kunna komma ned till 5,4 kWh/m8,
vilket är en femtedel av energiförbrukningen vid
indunstning med värmepump. Troligen lönar det sig dock inte att
utnyttja metoden för framställning av vatten med förhöjd
salthalt, om tillgången på sötvatten är god (Business Week
1 mars 1952, Chemical & Engineering News 3 mars 1952,
Scientific American apr. 1952). SHI
Tryckdriftning av små hål. Man kan göra små,
oregelbundet formade hål genom driftning (fig. 1). Härvid
borras först ett litet runt hål, som sedan utvidgas och ges
slutgiltig form med driften. Denna måste härvid vara väl
fastspänd i vertikalläge. För att åstadkomma detta borrar
man upp kolven till en press, så att hålet rymmer två
tredjedelar av driftens längd. I hålet inpassas noga en
ytterhylsa med två mässingsplattor som skiljs åt av en
innerhylsa och i vilka hål tidigare gjorts med samma drift
men med stora begynnelsehål. Den undre plattan är
fastsatt med en stoppskruv, och ytterhylsan är på samma
sätt fäst i kolvens hål. Under kolven placeras arbetsstycket
i en hållare som lämnar plats för driften, när denna gått
genom hålet i arbetsstycket.
Driften sätts in i styrningarna, varvid en tredjedel av den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
