Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 14 oktober 1952 - Hur borrningstekniken har förbättrat bergbrytningen, av Yngve Hagerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
836
TÉ3KNISK TIDSKRIFT
Fig. 1.
Borr-plan vid [-kanalsprängning; vertikalskärning.-]
{+kanalspräng-
ning; verti-
kalskärning.+}
lär man nyligen ha kommit fram till vissa
samband, som torde komma att få praktisk betydelse.
För att bottnen skall "slå ut" ordentligt borras
hålen i regel till ett djup av 1—2 m under lägsta
pallsulan och till bottenladdning används ett
kraftigare sprängämne än högre upp. Av samma
anledning hålls pallväggen så vertikal som
möjligt. En jämn botten skulle även kunna erhållas
med hjälp av horisontella långhål drivna från ort
belägen i nivå med dagbrottets sula. Härigenom
skulle också mindre håldiameter erfordras för de
vertikala hålen, eftersom diametern i sista hand
bestäms av erforderlig laddningsvolym vid
borrhålens botten.
Vid en järnmalmsfyndighet i Kanada28 har
denna princip tillämpats vid utsprängning av en
540 m lång och 30 m bred kanal med ett största
djup av ungefär 28 m. Det gällde att tappa ur en
sjö belägen över fyndigheten. En tunnel av
dimension 2,1 X 2,1 m drevs genom den planerade
kanalens mittplan med sulan belägen 0,9 m
under kanalens botten (fig. 1). Från tunneln
borrades 2X3 diamantborrhål med 13,5 m längd i
plan vinkelräta mot kanalens längdriktning och
med de understa hålen i plan med kanalens
botten. Avståndet i kanalens längdriktning mellan
hålraderna var 0,9 m. Från dagen borrades
likaledes med diamantborrmaskin vertikala hål med
ett avstånd i varje rad på ca 3 m (avståndet till
kanthålen dock 1,5 m) och ett radavstånd av
1,8 ni.
De horisontella hålen fulladdades till hela sin
längd. De vertikala hålen laddades upp fullt till
ca 8 m från mynningen, i övrigt till en
tredjedel, dvs. med två pinnar mellan patronerna.
Skjutningen skedde momentant med två
vertikala hålrader i taget och motsvarande
horisontella hål samtidigt; kanthålen lämnades varje
gång till påföljande salva för att botten skulle
slå ut även efter kanalens väggar. En jämn
botten erhölls utom efter väggarna, vilket man dock
ansåg sig kunna ha avhjälpt, om de horisontella
bottenhålen borrats 0,3 m in i väggarna och de
vertikala kanthålen borrats ned till 0,9 m under
kanalens botten.
Med den ökade användningen av storborrhål
har grytskjiitningen undanträngts, vilket kan
noteras som ett framsteg i säkerhetshänseende. Vid
införandet av storhålsborrningen vill man
givetvis så långt möjligt utnyttja fördelen av att
skjuta stora salvor, som ger bättre berglossning
och glesare avbrott för lastning m.m. I dagbrott
belägna nära tätbebyggelse gällde det då att
nedbringa markskakningarna. Detta gav impulsen
till kortintervalltändningens införande i Sverige.
Metoden innebär att de enskilda laddningarna i en
salva eller de skilda laddningsserierna
(borrhålsraderna) i en salva initieras med en varierande
fördröjning av storleksordningen 3—50 ms,
vilket har visat sig avsevärt nedbringa
markskakningarna. Dessutom uppstår mindre
kringkast-ning och mindre skut under i övrigt lika
förhållanden. Metoden vinner snabbt terräng inom
alla slag av sprängningsarbeten, vilket till stor
del beror på det utvecklingsarbete, som här har
bedrivits av Nitroglycerin AB.
Vid mindre dagbrott kan införandet av
hård-metallborrning motivera ett större borrhålsdjup,
dvs. något högre pallar samt tätare
borrhålsplacering, det senare för att minska gryt- och
skut-skjutning".
Underjordsbrytning
Liksom vid dagbrytning kan även vid
underjordsbrytning hårdmetallborrningen motivera ett
något större borrhålsdjup och en tätare
borrhålsplacering oberoende av vilken metod som
används. I hur stor utsträckning
brytningsmetoderna modifierats i dessa detaljer torde vara svårt
att säga. Fördelarna med en tätare
borrhålsplacering genom minskad skutskjutning är dock i
regel så uppenbara att man har anledning
förmoda att denna möjlighet utnyttjats. Tidigare
har berörts hur tillredningsarbetena modifierats
och utvecklats genom en vidgad användning av
olika kombinationer av omväxlande laddade och
oladdade hål för uppskjutningar.
Särskilt vid skivrasbrytning och
skivpallbryt-ning kan fjäderstålet utnyttjas för att erhålla
större borrhålsdjup och därigenom minska
tillredningsarbetena. Med hänsyn till befintliga
tillredningar tar det dock tid innan sådana
omställningar kan ske.
Den förbättring inom borrningstekniken, som
möjliggjort användande av långborrhål vid
sprängning under jord torde dock vara av den
största betydelsen i fråga om
brytningsmetodernas modifiering och utveckling, vare sig hålen
görs med hammarborrmaskin, med skarvade
borrstänger eller med diamantborrmaskin. Med
djupa spränghål kan man från ett fåtal och mot
bergras säkra maskinuppställningsplatser nå den
malm som skall utbrytas. Stora malmpartier kan
färdigborras innan laddning och skjutning
börjar. Då ett stort antal djupa hål skjuts samtidigt
mot en stor fri yta erhålles en hög berglossning
per borrmeter och kilogram sprängämne. Genom
långhålsborrning kan man dessutom få ned
malmpartier, som ej skulle kunna nås på annat
sätt för en rimlig kostnad.
Långhålsbrytningen kom också först till
användning just för utvinning av kvarlämnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
