Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 14 oktober 1952 - Optisk registrering av skiktade lösningars koncentration, av Harry Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14. oktober 1952
847
av ett sfäriskt linssystem. Därför använder man
inte cylinderlinser i dessa apparater såvida de
inte är utrustade också för derivataregistrering,
vilket ofta anses önskvärt.
Två kommersiella elektroforesapparater är
grundade på olika modifikationer av Jamins
interferometer. I båda anordningarna ger ett
sfäriskt linssystem en optisk bild av cellen. Den ena
(fig. 9 a), konstruerad av schweizarna Labhart,
Staub9 och Lotmar16, arbetar med
monokromatiskt ljus, som går fram och tillbaka genom
cellen. Med denna apparat kan interferogrammen
fotograferas (fig. 10) och arkiveras. Cellbilden
är vriden 90°. Antalet fransar från minimum till
minimum i franstäthet anger mängden av en
komponent. Eftersom alla fransar går vinkelrätt
mot cellens längdaxel, kommer man emellertid
inte åt mindre enheter i optisk tjocklek än en
ljusvåglängd.
I den andra apparaten (fig. 9 b), konstruerad
av tysken Antweiler17, används vitt ljus. Man får
alltså här endast 4—5 synliga, färgade fransar
och kan inte fotografera interferogrammet, utan
man måste med manuell inställning av den ena
interferometerplattan justera till lika optisk
väglängd punkt för punkt genom cellen. I gengäld
är inställningens noggrannhet betydligt bättre än
en ljusvåglängd, sannolikt av samma
storleksordning som ovan nämnts för
Rayleigh-inter-ferogrammen. Det bör här framhållas, att de
senare förenar möjligheten av fotografering och
arkivering med hög precision.
Funktionsdiagram eller derivatadiagram
Det är inte lätt att avgöra vilken typ av
registrering som är ändamålsenligast. Följande fakta är
emellertid obestridliga, och det lönar sig därför
att på grundval av dem söka komma fram till
en slutsats.
Om man bara är intresserad av
koncentrationens derivata, är det onödigt att låta en optisk
anordning registrera koncentrationen och sedan
derivera denna. En sådan metodik kan endast
försvaras om den ger större precision än den
direkta derivataregistreringen. Är man däremot
bara intresserad av koncentrationen, är det
onödigt att låta en optisk anordning registrera
deri-vatan och sedan integrera denna. Detta kan
likaså endast försvaras, om man därigenom vinner
större precision än vid direkt
koncentrationsregistrering.
Den noggrannhet med vilken man
experimentellt kan mäta en derivata av en viss ordning är
alltid mindre än den som kan nås för derivatan
av närmast lägre ordning. Om man genom
experimentella mätningar känner en viss funktion
med precisionen 1 : 1 000, får man vara glad om
man kan bestämma dess derivata med en
precision av 1 : 100, och andra derivatan kan man
kanske inte fastställa bättre än på 1 : 10.
Går man emellertid motsatt väg, från derivata
till funktion, kan man inte räkna med
motsvarande stegring i precisionen. Integrerar man en
derivatakurva som bara är känd med precisionen
1 : 100, kan inte integralkurvan heller få större
precision än 1 : 100. Man minskar alltså
noggrannheten gencm att mäta en storhet via dess
derivata. Det faller inte en ingenjör in att i ett
fordon installera en skrivande hastighetsmätare för
att genom integrering bestämma den
tillryggalagda vägsträckan. Det är icke blott obekvämt, utan
också onoggrant. På samma sätt är det med
brytningsindex. Detta förhållande har icke i
tillbörlig utsträckning beaktats av de kemister som
vill erhålla koncentrationsregistrering.
Derivataregistreringsmetoderna har nyligen
genom teoretiska och experimentella
undersökningar visats ge systematiska fel, och detta just i
derivatakurvans viktigaste del, toppen18-19. Detta
gäller både snedspaltmetoden och skalmetoden.
Saken kan uttryckas så, att icke blott forskaren,
utan också naturen själv har svårigheter när det
gäller att utföra en derivering på rätt sätt.
En räknemässig derivering av ett
funktionsdiagram kan, om den utföres riktigt, ge åtminstone
samma noggrannhet som en direkt
derivataregistrering, och den erhållna derivatakurvan är då
fri från de systematiska fel som just nämnts20.
Detta kan också uttryckas så, att om man låter
ljusstrålen själv utföra deriveringen, har den
ungefär samma svårigheter att hålla den relativa
precisionen som den mänskliga arbetskraften
utrustad med matematiska kunskaper och
räknemaskin.
I de allra flesta fall har man direkt användning
för både funktionen och dess derivata21. Att
förklara detta skulle leda för långt, då det intimt
sammanhänger med de kemiska
problemställningar för vilkas lösning registreringsmetoderna
utvecklats, men man kan ånyo åberopa
parallellen med fordonet. Föraren har direkt intresse av
att ha såväl hastigheten som den tillryggalagda
sträckan direkt avläsbara när han så önskar.
Använder man alltså en
derivataregistrerings-metod, måste i regel dess kurvor integreras, och
använder man en integralmetod, måste i
allmänhet dess kurvor deriveras under utvärderingen.
Av det ovan anförda kan man dra följande två
slutsatser. Om man måste använda bara en
mätmetod, skall företräde ges åt en
funktionsregi-strerande sådan. Om möjligt bör
kombinationsmetoder utvecklas som på en gång ger
registrering av både funktionen och derivatan. Den
Fig. 10. Interferogram från elektroforesancilys av
cerebro-spinalvätska, erhållet med Jamin-interferometer modifierad
av Lotmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
