Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 14 oktober 1952 - Andras erfarenheter - Sprödhet hos anlöpt martensit, av SHl - Svetsade aluminiumrör, av SHl - Nya metoder - Våtkolning av torv i flera steg, av Wll - Piezoelektrisk bestämning av vibrationer i berg, av J Murkes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
854
TÉ3KNISK TIDSKRIFT
Ovan nämnda minimum i slagseghet efter anlöpning vid
ca 300°C har iakttagits hos stål med medelhög halt av kol
och legeringsämnen. Den tid stålet hålls vid
anlöpningstemperatur har någon inverkan, i det att längre tid ger
lägre slagseghet. Kylningshastigheten har däremot ingen
betydelse för slutresultatet. Detta minimum i slagseghet
är utmärkande för relativt hård anlöpt martensit.
Det uppträder vid anlöpningstemperaturer mellan 260
och 310°C för alla konstruktionsstål utom ett betecknat
HY-Tuf, för vilket minimum ligger vid 400°C. Orsaken
härtill är okänd. För att undvika denna typ av
förspröd-ning anlöper man icke stålen vid temperaturer inom det
kritiska temperaturområdet.
Enligt en tysk undersökning beror minimet i slagseghet
på utfällning av nitrider. Man tänkte sig därför att
för-sprödningen skulle kunna undvikas genom tillsats av
aluminium som bildar en olöslig nitrid. Utförda försök visar
visserligen att minimet försvinner vid en viss
aluminiumtillsats, men stålets slagseghet blir samtidigt genomgående
mindre med än utan aluminiumtillsats.
Detta förhållande har bekräftats vid en amerikansk
undersökning, och man drar därav slutsatsen att om
för-sprödningen beror på närvaro av nitrider, är
aluminium-nitrid lika skadlig som järn-, mangan- eller kromnitrid
vilka utskiljs vid anlöpningen. En bekräftelse av
nitrid-teorin kan bara erhållas genom försök med stål
innehållande mindre än 0,002 "/o kväve (P Payson i Iron Age
27 sept. 1951). SHl
Svetsade aluminiumrör. Aluminium har i många fall
stora fördelar ur korrosionssynpunkt. För att kunna
utnyttja dessa i rörledningar måste man förfoga över en
god metod att svetsa aluminium. Förr användes mest
syre-acetylenlåga eller syre-vätgaslåga varvid man måste
arbeta med starkt frätande flussmedel som är mycket
svåra att avlägsna fullständigt. Det är också betydligt
svårare att ta bort flussmedel från rör än från andra
aluminiumprodukter, t.ex. plåt.
Under kriget infördes emellertid bågsvetsning av
magnesium med volframelektrod i inert gasatmosfär, och
denna metod tillämpas nu med framgång på aluminium.
Flussmedel behövs inte då gasen, vanligen argon, skyddar
den smälta metallen mot oxidation. Bågsvetsning har
dessutom flera andra fördelar; den ger t.ex. smal
upphettningszon och tillåter svetsning i alla lägen.
I USA finns aluminiumrör av tre olika legeringar i
handeln. Dessa har valts på grund av sin svetsbarhet, sina
mekaniska egenskaper och sitt goda korrosionsmotstånd.
De har följande sammansättningar:
3S 63 S 61S
o/o Va °/o
Mangan ....................... 1,0—1,5 0,15
Kisel ......................... 0,60 0,2 —0,6 0,4 —0,8
Magnesium .....................................0,45—0,85 0,8 —1,2
Koppar ....................... 0,20 0,10 0,15—0,40
Järn .......................... 0,70 0,35 0,70
Zink .......................... 0,10 0,10 0,20
Titan ..................................................0,10 0,15
Krom ..................................................0,10 0,15—0,35
Andra ämnen ................ 0,15 0,15 0,15
Legering 3S-F kan inte värmebehandlas, medan 61S-T6
och 63S-T6 får sin hållfasthet genom sådan; 63S-T6 är den
billigaste härdbara aluminiumlegering som kan svetsas;
61S-T6 har högsta hållfastheten av de svetsbara
aluminiumlegeringarna.
För de flesta installationer i kemiska fabriker kan man
använda rör och rördelar av 3S-F. Flänsar görs dock helst
av 61S-T6 därför att detta material har större hårdhet och
hållfasthet. Börledningar för högre arbetstryck görs av
63S-T6 eller 61S-T6, i båda fallen med flänsar av 61S-T6.
Rör av vilken legering som helst kan svetsas i alla lägen.
Svetsar på fasta, horisontella rör är svårast att utföra och
bör så vitt möjligt undvikas. Som svetstråd kan 2S (kom-
mersiell renaluminium) eller 43S (legering med 5 °/o kisel)
användas för 3S-F, medan 63S-T6 och 61S-T6 alltid måste
svetsas med den senare tråden.
Aluminium är näst låglegerat stål det billigaste materialet
för rörledningar i kemiska fabriker. Det används t.ex. för
koncentrerad salpetersyra, vätesuperoxid, vatten, fettsyror,
terpentin, ammoniumnitratlösningar, isättika och furfural.
Eftersom man numera inte behöver använda besvärliga
skruvkopplingar utan kan svetsa rörledningarna, kan det
väntas att aluminiumrör skall få användning inom allt
flera områden (D R Cheney i Metal Industry 23 nov.
1951). SHl
Nya metoder
Våtkolning av torv i flera steg. Vid en i Tyskland
ut-experimenterad metod för våtkolning av torv blandas
rå-torven med vatten och värmes under tryck i det första
steget till 200°C. Torvens kolloidala struktur brytes härvid
ner, så att torrsubstansen kan skiljas från vattnet på
mekanisk väg. Det varma vattnet återföres och användes igen
i processen, varigenom värmeförbrukningen minskas.
Genom fortsatt uppvärmning till 250—260°G får man en
exotermisk reaktion, varvid koldioxid och vattenånga går
bort. Den härvid utvecklade värmemängden uppges vara
så stor, att den räcker till första steget i processen och att
man dessutom får ett överskott, som kan utnyttjas för
kraftalstring.
Det erhållna torvkolet kan användas direkt, men man kan
också fortsätta värmningen av torv-vattenblandningén till
300°C och får då en generatorgas, varvid processens
verkningsgrad skulle bli 90 °/o. Värmer man till 325°C får man
en högvärdig gas med metan och etan som
huvudbeståndsdelar (Engineers’ Digest april 1952). Wll
Piezoelektrisk bestämning av vibrationer i berg. År 1949
konstruerade man i Ryssland en apparat avsedd för
upptagning av svängningsvågor, som alstras i berg vid vissa
spänningstillstånd. Den består av en givare, som placeras
i ett borrhål eller på annat sätt fästs vid berget, en
lågfrekvensförstärkare som är sammankopplad med en
högtalare och en elektrodynamisk anordning för registrering
av de uppfångade och förstärkta impulserna.
Givarens konstruktion är baserad på
seignettesaltkristal-lers piezoelektriska egenskaper. Piezoelementet, som är
apparatens huvuddel, består av två tunna plattor utsågade
ur seignettesaltkristaller; de är isolerade, täckta av
aluminiumfolier och inspända i ena ändan, medan den andra
kan vibrera fritt. Aluminiumfolierna är anslutna till
förstärkaren. Ju längre och tunnare plattorna är, desto större
blir apparatens känslighet.
De inkommande vibrationerna förstärks 600 000—700 000
gånger, vilket möjliggör mottagning av impulser på upp till
ca 400 m avstånd från alstringsstället. En speciell reglering
tillåter en begränsning eller utvidgning av apparatens
mottagningsradie från mindre än 1 m till 400 m. De förstärkta
vibrationerna kan höras i en högtalare eller registreras på
magnetofonband. Vidare kan de registreras på ett
pappersband (fig. 1) med inställbar frammatningshastighet.
Apparaten har hög känslighet, god mekanisk hållfasthet och
registreringsförfarandet är enkelt.
Sommaren 1950 genomfördes försök i en kopparkisgruva
i Ural för att prova apparatens användbarhet under drift-
Fig. 1. Impulsernas registrering på pappersband.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
