Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 14 oktober 1952 - Nya material - Specialglas för ellampor och elektronrör, av SHl - Filtade textilier för industrin, av SHl - Sintrad titankarbid, av SHl - Utskiljningshärdat rostfritt stål, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
858
TÉ3KNISK TIDSKRIFT
deformeras. Det är också möjligt att med lödglaset fästa
glimmerfönster vid vanligt soda-kalkglas, vilket är av
värde vid tillverkning av Geiger-rör. Ett glas av denna
typ med deformationstemperaturen ca 400°C har
sammansättningen 63,7 fl/o PbO, 16,5 »/o ZnO, 14,6 n/o Be03, 5,8 ®/o
SiOo.
Aluminatglas har framställts av kalciumaluminat
tillsammans med litet kiselsyra för att hindra kristallisation.
Kalcium kan delvis ersättas med magnesium. En typisk
sammansättning är 6,0 «/o Si02, 40,8 •/« ALA,. 48,2 °/« CaO, 5,0 <®/o
MgO. Utmärkande för glas av denna typ är att de har stor
genomsläpplighet för ljus med en våglängd på ca 5 ,u.
Alla kända borat-, fosfat- och silikatglas är
ogenomskinliga för denna infraröda strålning.
Aluminatglas har mycket hög deformationstemperatur
(860°C). Det kan inte blåsas till kolvar eller dras till rör,
men det kan pressas till plattor som sedan kan slipas och
poleras. Det är alltså möjligt att av det göra fönster, som
sedan kan fästas vid ändan av rör av sodaglas med det
lidigare nämnda lödglaset.
Aluminosilikatglas utan alkali används mest för
inner-rör till högtryckskvicksilverlampor.
Deformationstempera-turen för glas av denna typ har höjts undan för undan,
och man har nu nått fram till ett glas som tål 750° C
obegränsad tid utan märkbar deformation. Det är inte svårt
att göra glas med så hög deformationstemperatur i liten
skala på laboratoriet, men mycket arbete fordrades för
att nå fram till sammansättningar som kunde hanteras i
industriell skala (J E StanwoäTH i Industrial Chemist dec.
1951). SHl
Filtade textilier för industrin. På senare tid har man
framställt flera material bestående av filtade konstfibrer
med och utan plastbindemedel. De är avsedda till filter,
isolatorer eller mellanlägg i batterier eller kondensatorer
och till armeringsmaterial i plastlaminat. De kan också
tänkas få användning som billiga tyger, läderersättning,
syntetiskt sämskskinn m.m. Hittills har dock inga sådana
tillämpningar rapporterats.
Den intressantaste nyheten är en metod att framställa filt
av kontinuerlig fiber av smält plast. Denna rinner under
påverkan av tyngdkraften genom fina hål (0,025 mm i
diameter). De erhållna fibrerna sträcks och kyls med
varmluft som blåses mot dem med hög hastighet. Deras
diameter som kan gå ned till 0,1 /< bestäms av luftströmmens
hastighet. Fibrerna får falla på ett transportband och
bildar då en sammanhängande filt, därför att de naturliga
virvelströmmarna i luften gör att de faller oregelbundet
eller hoptrasslade. Genom reglering av luftströmmens
temperatur kan man erhålla fibrerna klibbiga eller fullt
härdade; i senare fallet fastnar de inte ihop.
Metoden kan tillämpas på nylon, polyeten, Dacron,
poly-styren och polysiloxaner. Den utarbetades särskilt för
att erhålla ett filtermaterial som förmår avlägsna 0,3 ,/<
partiklar ur luft eller andra gaser. För detta ändamål är
materialet fullt tillfredsställande, men det bör också kunna
användas som elektriskt isolationsmaterial. Man har
framhållit polysiloxanfilts lämplighet som isolator i
strömbrytare och transformatorer fyllda med flytande
polvsil-oxan. Filtens användbarhet begränsas framför allt av dess
låga hållfasthet (dragbrottgräns 14 kp/cm2).
Ett annat filtat material har framställts av en smälta av
lika delar aluminiumoxid och kiseldioxid enligt en process
liknande den man använder vid tillverkning av stenull.
Fibrerna har ned till 1 diameter och är 25 ,m långa, men
de uppträder på samma sätt som ca 10 mm organiska
fibrer, troligen på grund av elektrostatisk attraktion. Man
filtar samman de oorganiska stapelfibrerna under tillsats
av ett plastbindemedel på en pappersmaskin. Som
bindemedel kan man också använda bentonit och får då ett helt
och hållet oorganiskt material. Produkten, som mera
liknar papper än filt, har större hållfasthet än den tidigare
nämnda och är billigare än andra jämförbara material
inklusive glasfiberpapper (Tekn. T. 1952 s. 464). Det
"keramiska papperet" smälter vid 1540°C och
rekommenderas som elektriskt isolationsmaterial vid hög temperatur.
Dess dielektriska egenskaper gör det också lämpligt till
mellanlägg i oljefyllda kondensatorer.
En tredje typ av syntetisk filt har framställts av
syntetiska stapelfibrer med ett termoplastiskt bindemedel.
Genom en värmebehandling som nätt och jämnt ger
produkten tillräcklig kohesion får man en porös filt som är
lämplig som armeringsmaterial i laminat, särskilt
fenoplast-laminat. Olika typer av filt har erhållits genom
användning av asbest, glasfiber, Dynel, saran. Orion och Vinyon.
Flera kombinationer av dessa fiberslag har också
framställts för olika ändamål (Chemical & Engineering News
19 maj 1952). SHl
Sintrad titankarbid. Vid framställning av hårdmetaller
använder man metaller, vanligen kobolt eller nickel som
bindemedel för karbider. Detta anses nödvändigt för att
hårdmetallerna skall få tillräcklig hållfasthet. Metallerna
är emellertid strategiska material, och man har därför
försökt att göra formstycken av enbart karbider, bl.a.
titankarbid.
Det använda materialet erhölls genom upphettning av
titanhydrid TiH„ tillsammans med grafit till 1 900—2 100°C
i vätgasatmosfär. Den erhållna produkten, som i ett fall
innehöll 78,5 «/o titan, 18,4 ’%> bundet kol och 1,3 «/o grafit,
maldes och siktades, varefter formstycken 2,5 X 1 X 0,5
cm pressades vid 180 kp/cm2 i grafitform upphettad
elektriskt under ca 30 s till 2 600—3 000°C genom direkt
ledning.
Man erhöll på detta sätt sintrad titankarbid utan
metalltillsats. Dess skjuvhållfasthet vid temperaturer upp till
1 200°C är ungefär densamma som vid tillsats av 5—10 °/o
kobolt eller nickel. Titankarbid sintrad med 20 "Vo kobolt
har däremot något större hållfasthet. Skjuvbrottgränsen
stiger med fallande kornstorlek hos det sintrade pulvret.
För enbart titankarbid erhölls följande värden:
Kornstorlek V Täthet •/• Resistivitet mikrohmcm [-Skjuv-brottgräns-] {+Skjuv- brottgräns+} kp/cm2 Hårdhet Rockwell A
44—74 08,0 78,3 5 150 88—89
37—44 99,5 72,0 0 400 88—89
8—37 100 72,1 7 000 91—92
2—8 100 68,2 8 700 92,5—93,5
Det visade sig mycket svårt att framställa finare pulver
utan att förorena karbiden. Det är emellertid tänkbart att
man genom att använda renare karbid med mindre
kornstorlek kan öka formstyckenas hållfasthet ytterligare, så
att denna t.o.m. blir högre än för titankarbid med 20 lo/o
kobolt (f W gläser & W Ivanick i Journal of Metals
apr. 1952). SHl
Utskiljningshärdat rostfritt stål. Två typer av rostfritt
stål som kan utskiljningshärdas har funnits i marknaden
i ett par år. De har betecknats 17-7 PH och 17-4 PH, kan
lätt kall- och varmbearbetas och får vid värmebehandling
lika god hållfasthet som kolstål och låglegerade stål. Vid
förhöjd temperatur upp till 370°C har de minst lika goda
mekaniska egenskaper som de bästa andra
konstruktionsmaterial. Deras korrosionsmotstånd är större än härdbara
rostfria ståls och under vissa betingelser lika stort som
18-8-ståls. De båda stålsorterna har följande
sammansättning:
C Cr Ni Al Cu
•/o •/o %> 0/o »/o
17-7 PH _____ ...... 0,07 17,00 7,00 1,10 _
17-4 PH ..... ...... 0,04 16,50 3,50 — 3,50
Båda stålsorterna fås i mjukglödgat tillstånd A
("annealed") genom upphettning till 1 025—1 050°C och kyl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
