Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 18 november 1952 - Grova mörsare och långskjutande kanoner, av Yngve Rollof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i
18 november 1952 969
Grova mörsare och långskjutande kanoner
Kapten Yngve Rollof, Danderyd
Extrema kanonkonstruktioner har haft en
märklig förmåga att fängsla inte bara fackmäns
utan även lekmäns intresse. Här skall därför
lämnas en del uppgifter på märkliga pjäser under
de båda världskrigen.
Före och under första världskriget
konstruerades extrema mörsare (kastpjäs med grovt och
kort eldrör) för att kunna bekämpa väl skyddade
befästningar med extra tunga granater.
Bombflyget hade ännu inte gjort sin entré på krigets
arena, och artilleripjäserna var därför det enda
medlet att föra en stor sprängladdning med god
precision till målet. Sedan första världskriget
stelnat i ett skyttegravskrig med fastlåsta
fronter, igångsattes konstruktion av långskjutande
pjäser.
Även under andra världskriget användes
extremt grova mörsare och långskjutande kanoner,
trots bombflyget, för speciella mål. Grova
mörsare konstruerades t.ex. i Tyskland för att krossa
Maginotlinjens fort, och långdistanskanoner
byggdes för att bl.a. skjuta över Engelska
Kanalen.
Ballistiska och konstruktiva problem
Konstruktion av grova mörsare erbjuder ej så
svårlösta ballistiska och konstruktiva problem
som långskjutande kanoner. Däremot kan de
metallurgiska problemen bli svårbemästrade, då
stora göt erfordras som utgångsmaterial.
Tack vare det på högre höjder snabbt
avtagande luftmotståndet kan skottvidden för grövre
kanoner ökas högst avsevärt genom skjutning med
övergrader (över 45°). På 20 km höjd är
lufttrycket 41,7 torr och på 40 km endast 1,9 torr,
varför förhållandena på dessa höjder praktiskt
taget är jämförbara med skjutning i lufttomma
rummet.
I lufttomma rummet erhålles maximal
skott-vidd vid 45° elevation enligt formeln
Vo2
Dmax = —• sin 2 E (1)
9
där Vo är projektilens utgångshastighet, E
elevationsvinkel och g jordaccelerationen.
Följande tabell visar den lämpligaste
elevationen (denna varierar även med pjäsens kaliber)
vid olika utgångshastigheter för att nå största
skottvidd med en 21 cm kanon, enligt uppgifter
623.416.6
623.421.4
som en amerikansk militärdelegation erhöll hos
Skoda år 1919:
V0 E
m/s grader
750 ....................... 42
850 ....................... 50
900 ....................... 52
> 1 600 ....................... 55
Utgångshastigheten bestäms bl.a. av
krutladdningens vikt, krutets energiinnehåll per kilo krut
och den del därav som kan omvandlas till nyttigt
arbete, dvs. till rörelseenergi hos projektilen.
Moderna krut har ett energiinnehåll av ca 700—
1 000 kcal/kg krut, dvs. en arbetspotens av
300 000—427 000 kpm/kg.
I en artilleripjäs med en utgångshastighet av
900 m/s kan man normalt anta att av krutets
energi ca 33 % används effektivt, ca 22 %
förloras till rekyl, genom uppvärmning av eldrör
m.m. och ca 45 % är kvar i krutgaserna, när de
lämnar kanonens mynning. Man kan minska
denna sistnämnda förlust genom att konstruera
ett extra långt eldrör, men då blir kanonen tung
och ohanterlig.
Om projektilvikten är P kg, laddningsvikten L
kg, krutets arbetspotens A kpm/kg och
utgångshastigheten Vo m/s, och om man vidare antar, att
en tredjedel av krutladdningen (krutgaserna)
rör sig framåt med projektilen, kan följande
uttryck erhållas
* • (p + ^• l) • Vo2 = 0,33 A L (2)
2 g \ 3 /
Denna ekvation ger en uppfattning om
ungefärlig utgångshastighet vid en viss projektil- och
laddningsvikt.
En stor skottvidd kräver stor utgångshastighet,
men denna medför i sin tur en kraftig ökning av
eldrörsförslitningen. Utgångshastigheten kan hö-
Pröje kr i I
Fig. 1. Principskiss över fler kammar kanon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
