Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 25 november 1952 - Debatt: Surterasets orsaker, av Bertil Löfquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■1016
TEKNISK TIDSKRIFT
Debatt
Surterasets orsaker
Jordskredet vid Surte på morgonen den 29 september
1950 var en naturkatastrof, som vållade stora materiella
skador. En stor areal med åkrar och villabebyggelse
förhärjades. Väg-, järnvägs- och kanaltrafiken lamslogs. Att
endast ett dödsoffer krävdes får betraktas som en lycklig
tillfällighet med tanke på att husen åkte i väg över hundra
meter, stjälpte, klövs eller sjönk ner i marken.
Genom snabba och effektiva ingripanden av alla berörda
myndigheter blev rasets direkta skadeverkningar av
relativt kort varaktighet. Vad som återstår är nu att förklara
rasets orsaker, varför det började och hur det kom att
utbreda sig över så stort område. Svaret på dessa frågor har
betydelse för de undersökningar, som i fortsättningen bör
göras för att lokalisera skredfarliga områden längs Göta
älv och kanske även på andra håll. För att åtgärder mot
ras skall bli effektiva måste man i första hand förstå
skredens mekanik. Surteraset lämnar härvid det bästa
åskådningsmaterial, man kan önska sig. Området var väl
kartlagt och raset bevittnades av många personer.
Undersökningarna av Surteraset har utförts av Statens
Geotekniska Institut och resultaten föreligger nu i tryck*.
De yttre förhållandena kring raset beskrives utförligt och
klarläggande. Av stort intresse är de skildringar, som
lämnats av 25 ögonvittnen inom och utanför rasområdet. Man
får en mycket levande bild av hela det dramatiska
förloppet. Raset började i övre delen, ett stycke nedanför
den slutliga raskanten och fortplantade sig ända ned till
älven, så att en stor areal på en gång var i rörelse. Raset
pågick i ca 3 min.
I ett särskilt kapitel beskriver E Mohrén de geologiska
förhållandena i älvdalen. Därefter redogöres för borrningar,
provtagningar och undersökningarna av lerans egenskaper.
Så långt är allt gott och väl, men när man övergår till
den väsentliga del av utredningen, som skall förklara
orsakerna till vad som skett, måste man tyvärr konstatera
stora brister. Dessa beror huvudsakligen på att den enligt
min åsikt mest sannolika rasorsaken förbigåtts, nämligen
nollfriktion i mo- eller finsandlager på grund av högt
grundvattentryck i dessa. Hela undersökningen har
härigenom blivit ensidig, och en tillfredsställande förklaring
till rasets stora utbredning har icke kunnat ges. Här skall
endast denna huvudfråga diskuteras.
Förf:s förklaring av rasförloppet går i korthet ut på
följande. I den fastställda sannolika glidytan ligger
skärspänningarna i marken inom ett mindre område i övre delen
av raset, där lutningen är starkast, nära under lerans
skärhållfasthet, som här är ca 2 t/ms. I övrigt är
skärspänningarna på hela den 300—400 m långa sträckan ner till
älven endast ca 0,7 t/m2. Skärhållfastheten i mellersta
och nedre delen av glidytan är ca 3 t/m2.
Fältundersökningen har visat, att lergrunden är
genomdragen av tunna lager av mo eller finsand, i vilka ett visst
vattentryck förekommer. Skärprov med varierande
porvattentryck visade att lerans skärhållfasthet minskar 0,19
t/m2, då porvattentrycket ökar med 1 t/m2. Genom att
grundvattentrycket i sandlagren och därmed
porvattentrycket i de närmast liggande lerlagren ökat, har lerans
skärhållfasthet minskats. Raset har börjat i det nämnda övre
området, där hållfasthetsmarginalen är minst, och har
fortplantats nedåt älven på grund av en liknande försvagning
av leran längs den nedre delen av glidytan.
Denna förklaring må vara tillfyllest då det gäller
förloppet inom det brantare, mindre området men den synes
otillräcklig för att förklara, att ett praktiskt taget
horisontalt markskikt ca 400 m långt, 500 m brett och 20 m tjockt
* The landslide at Surte ön the Göta River, av Bernt Jacobson;
geologiskt kapitel av Erik Mohren. Roy. Swed. geotechn. Inst. Proc.
No. 5, Stockholm 1952. 121 s., 74 fig., 3 pl. 8 kr.
sätter sig i rörelse. Säkerhetsfaktorn enligt vanligt
betraktelsesätt är här 3/0,7 = 4,3. Skulle ras kunna inträffa vid
denna säkerhet, vore det mycket illa ställt såväl i
Götaälvdalen som på andra håll. Faktorn 1,3—1,5 anses i
allmänhet tillräckligt betryggande för lerslänter. Inom
glidzonen förekom i viss utsträckning kvicklera, men detta
torde endast ha påverkat raset som en sekundär faktor,
vilket förf. också påpekar.
En annan förklaring måste finnas, eftersom raset är ett
faktum — den finns i själva verket också nära till hands.
Man behöver endast flytta glidytan några millimeter eller
centimeter från leran till finsandlagren och således icke
a priori förutsätta, att det primära brottet har skett i
leran. Några enkla siffror skall visa tankegången.
Betrakta ett finsandlager 20 m under marknivån, vilket
är ungefärliga djupet för större delen av glidytan.
Lerlag-rens volymvikt är ca 1,6 t/m3. Vertikala trycket på
sandlagret blir 20 X 1,6 = 32 t/m2. Om sandens inre
friktionsvinkel är 35°, blir skärhållfastheten 32 X tg 35° = 32 X 0,7
= 22,4 t/m2, således stor jämfört med lerans 3 t/m2.
Detta gäller om grundvattentrycket är noll. Höjes
grundvattentrycket, minskar sandlagrets skärhållfasthet med
0,7 t/m2 för varje meters höjning. Vid ett
grundvattentryck av 32 m blir sandlagrets skärhållfasthet noll.
Ovan-förliggande lerkropp bäres av vattentrycket och kan glida
även vid en mycket liten marklutning eller liten
pådrivande kraft. Lerans skärhållfasthet intill sandlagret kan också
ha minskat men icke längre än till vad som motsvarar den
"sanna" kohesionen, vilken här lägst torde vara 1—2
t/m2. Sedan raset satts i gång, kan givetvis närvaron av
kvicklera i hög grad påverka det fortsatta förloppet och
glidytor även utbildas i leran.
Här förutsättes ett grundvattentryck av 32 m eller 12 m
övertryck över marknivån. Är detta orimligt?
Enligt uppgifterna i redogörelsen mättes efter raset
grundvattentrycket på fyra ställen. Med öppna rör erhölls på två
ställen 2.0 resp. 1,9 m övertryck över markytan. Med
por-trycksmätare registrerades 17,5 m vattentryck på 14 m
djup och 25 m på 18,5 m djup, således 3,5 resp. 6,5 m
övertryck. Det senare värdet erhölls på ett ställe i
rasområdets mitt strax nedanför den första sprickan.
Terrängen ovanför rasområdet höjer sig upp mot en
bergplatå, vars högsta delar ligger mer än 100 m över
markytan vid raset. Topografin utesluter således icke
möjligheten av övertryck på 100 m. Om grundvattentrycket efter
raset kan vara 25 m, ligger det inget orimligt i att anta,
att det före raset varit 32 m.
Man vill fråga förf., varför den här skisserade mycket
sannolika förklaringen överhuvudtaget icke behandlats.
Eller finns något i redogörelsen icke redovisat
undersökningsmaterial, som kullkastar tankegången? Frågan om
rasorsaken är icke enbart av teoretiskt intresse utan har
synnerligen viktiga praktiska konsekvenser, då det gäller
att lokalisera och säkerställa potentiella skredområden.
Utgår man enligt förf. från att glidbrottet sker i leran, kan
endast sådana lokaliteter misstänkas, där det finns
brantare lerslänter. Lerans skärhållfasthet undersökes och de
eventuella åtgärderna består huvudsakligen i avjämning av
slänten genom avschaktning eller läggande av tryckbankar.
Utgår man däremot från att glidning även kan ske i
sandskikt på grund av högt vattentryck i dessa, måste
även relativt horisontala arealer misstänkas.
Undersökningen går därvid i första hand ut på att fastställa läget
av eventuella sand- eller molager och att observera
vattentrycket i dessa. För att säkerställa ett sådant område
torde det helt enkelt vara tillräckligt att slå ned ett antal
öppna perforerade rör, anordna sanddräner e. d. Något
större vattenövertryck kan då ej uppkomma. Man
förhindrar exceptionella upptryck och förbättrar antagligen även
den normala stabiliteten.
Jag håller för sannolikt, att även flera tidigare skred i
Sverige — bl.a. det i redogörelsen beskrivna vid Svärta —
framkallats på grund av nollfriktion i sand- eller molager.
Bertil Löfquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
