Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 2 december 1952 - Nya metoder - Reaktorkemi, av SHl - Gjutsmidning av metaller, av SHl - Målning i aluminium, av SHl - Smältning av zinkmalm i elugn, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■1036
TEKNISK TIDSKRIFT
Det tredje förfarandet är extraktion med lösningsmedel.
Om en urannitratlösning försätts med kaliumnitrat, blir
uransaltet betydligt mer lösligt i eter än i vatten och kan
därför extraheras med den förra. Ur den erhållna
eterlösningen kan urannitrat extraheras med vatten i frånvaro av
kaliumnitrat. Genom upprepad extraktion kan man
erhålla mycket rent uran. På samma sätt kan uran och
plutonium skiljas från klyvningsprodukterna. Plutonium kan
sedan reduceras till trevärt, varigenom det blir olösligt i
eter och kan skiljas från uranet genom en nv extraktion.
Extraktion ger skarp separering och kan utföras
kontinuerligt eller periodiskt, men metoden medför svåra
problem vid ordnandet av effektivt strålningsskydd. Utom de
vanliga riskerna tillkommer nämligen eld- och
explosionsfaran vid hanterandet av det lättflyktiga och brännbara
lösningsmedlet. En explosion kan givetvis få katastrofala
följder genom att radioaktivt material sprids ut över ett
stort område. Extraktionsmetoden har vidare olägenheten
att man måste arbeta med mycket stora vätskemängder.
I praktiken kan kanske bästa resultat uppnås genom en
kombination av två metoder, t.ex. av extraktion med
jon-bytare eller med fällning (J F Flagg & E L Zërroski i
Scientific American juli 1952). SHl
Gjutsmidning av metaller. Vid tillverkning av
metallföremål möter man ofta fall i vilka ingen av de
konventionella tillverkningsmetoderna är fullt tillfredsställande.
Det kan t.ex. hända att man vill utföra en artikel med en
form som bäst lämpar sig för gjutning men av en metall
som passar bättre för smidning än för gjutning. De flesta
gjutbara metaller är inte smidbara, och de flesta smidbara
är inte gjutbara. Det är därför högst önskvärt att förfoga
över en bearbetningsmetod som är en kombination av
gjutning och smidning, och flera försök att genomföra sådan
"gjutsmidning" har gjorts.
Härvid gjuts metallen mellan matriser så konstruerade
att de på den stelnande metallen utövar ett tryck av samma
tvp som vid smidning. Enligt en nyare uppfinning föreslås
att hälla en viss mängd smält metall i den undre matrisen
och sedan pressa samman denna och den övre genom en
rörelse i två steg. Det andra av dessa skall utföras
betydligt långsammare än det första, och det skall börja
plötsligt när volymen mellan matriserna är något större än den
smälta metallens. För att hindra stark kylning av metallen
i den undre matrisen föreslår man att anbringa ett fint
pulver med värmeisolerande och smörjande egenskaper på
den undre matrisens eller båda matrisernas inre vtor
(En-gineers’ Digest juli 1952). SHl
Målning i aluminium. Nikos Bel Jon, en ung grekisk
konstnär, som numera är bosatt i San Francisco, har
utarbetat en metod att göra bilder i aluminiumplåt. Denna
rengörs och avfettas noga och etsas lätt med syra så att
Fig. 1. Aluminiummålning (gåva till J Edgar Hoover, chef
för Federal Bureau of Investigation).
dess yta blir matt. Bildens konturer förs över från en
teckning i fullstor skala till plåten genom att träkol pressas
genom små hål gjorda i teckningens linjer.
Plåtytan bearbetas sedan mekaniskt med tussar av
stålull eller andra slipmedel. Genom att rätt avpassa dessa
angrepps riktning och djup kan konstnären uppnå
reflexions-och brytningseffekter av egenartat slag. Han kan t.ex. få
fram spektralfärger som ersätter pigmenten vid målning.
Stor skicklighet fordras, särskilt därför att misstag i
behandlingssättet inte kan rättas till.
Ytor, som inte skall behandlas, måste täckas över och
den oskyddade metallen får inte beröras, då fingeravtryck
visar sig som mörka fläckar (fig. 1). Den färdiga
"målningen" överdras med en genomskinlig lack som skydd
mot luften.
Beskådade i dagsljus lär alster av denna konstart ge
intryck som är egendomliga nog, men sedda i ett mörkt rum
och belysta med färgat ljus skall de vara fascinerande.
När iakttagaren flyttar sig ser han hur bilderna får nya
skuggor och uttryck. Aluminiummålningar påminner något
om moderna arbeten i färgat glas, men de har ett
karakteristiskt djup, en lyster och förmåga att suggerera rörelse
som är säregna (Light Metals okt. 1952). SHl
Smältning av zinkmalm i elugn. Många försök att
smälta zinkmalmer i elugn har gjorts. Härvid har man
följt två huvudprinciper. Enligt den ena av dessa sker
smältningen genom att låta elströmmen passera genom
chargen, varvid denna inte bringas till smältning och
ingen slagg bildas. Enligt den andra används så hög
temperatur att chargen smälter fullständigt och återstoden
fås i form av smält slagg; den erforderliga höga
temperaturen uppnås genom en kombination av motstånds- och
ljusbågsupphettning.
Den förra typen av smältprocess har med framgång
använts i fullstor skala i USA. Vid genomförande av den
andra typen har man mött svårigheter vid kondensation
av de bildade zinkångorna. Man får nämligen zinken
i form av zinkdamm blandat med zinkoxid. Man har
därför måst smälta ned zinkstoftet genom en särskild
process. Detta förfarande har genomförts i teknisk skala i
Trollhättan och Sarpsborg i Norge under ca 40 år.
I USA har man nu utarbetat en ny elektrisk smältmetod
för utvinnande av zink. Den kallas Sterling-processen
efter Sterling Hill-gruvan och påstås ha betydande
fördelar framför tidigare använda metoder. Malmen
underkastas först oxiderande röstning och blandas sedan med
kol och flussmedel i noggrant avvägda proportioner.
Blandningen förvärms till 850—900°G i en roterande ugn
som värms med koloxid erhållen som biprodukt vid
smältningen. Härvid bortgår flyktiga ämnen ur kolet,
Fe203 reduceras till FeO och CuO till Ci^O eller Cu.
Något kol- och malmdamm avgår tillsammans med ångor
av zink, bly och kadmium. Dammet samlas i mekaniska
filter och återförs i processen eller bearbetas på kadmium.
Elugnen beskickas med den förvärmda blandningen som
delvis smälts med ljusbågar. Man håller en temperatur
på 1 300—1 350°C och reglerar tillsatsen av flussmedel så
att man vid denna temperatur får tillräckligt lättflytande
slagg, medan chargen förblir i fast form. Zinkoxiden
reduceras innan nedsmältning sker, och den erhållna
zinken går bort i ångform, medan smält järn samlas på
ugnens botten. Gaserna från ugnen skall ha så låg
kol-syrahalt som möjligt och onödig utspädning av dem
måste undvikas. De leds in i en kondensor där de möts
av en dusch av smält zink. Kondensorns temperatur hålls
vid 500°C genom kylning med vatten i rörslingor
nedsänkta i den smälta zinken. Genom denna anordning
uppnås effektiv kondensation av zinkångan till smält
zink som gjuts i tackor.
En fullstor Sterling-ugn har varit i drift sedan juli 1951.
Man har härvid smält olika malmer och
malmkoncentrat. Ugnen har körts med upp till 4 500 kW, men detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
