Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 3 februari 1953 - Böcker - Liv på andra himlakroppar? av SHl - Das elektrische Widerstandsschweissen, av R Gunnert - Messung der Oberflächengüte, av VK - Investigation on building fires, bd 3, av Sten G A Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 februari 1953
81
lider den dock av täta upprepningar som är en smula
tröttande. På s. 108 står t.ex. om Jupiter: "Skivan är inte
cirkelformig utan tydligt avplattad och rotationen sker
kring den korta axeln som bildar rät vinkel mot de
parallella bältena. Avplattningen tyder på att planeten befinner
sig i snabb rotation. Den kostaste axeln är rotationsaxeln;
bältena blir sålunda parallella med Jupiters ekvator."
Vid beskrivning av villkoren för livets existens ger förf.
en sammanfattning av organisk kemi som är så starkt
förenklad att den innehåller flera felaktigheter. På s. 36 ges
t.ex. en strukturformel för en enkel sockerart i vilken en
kolatom är femvärdig. I samband härmed anmärks att
grupper med sex kolatomer tycks vara mycket stabila.
Bland raka eller grenade kolkedjor är emellertid de med
sex kolatomer inte mer stabila än andra. Förf. påstår
också (s. 37) att fettsyror vanligen har kedjor med sex
kolatomer. De i naturen rikligast förekommande fettsyrorna,
såsom stearin-, palmitin- och oljesyra, har dock 18 eller
16 kolatomer per molekyl.
Avsnittet om organisk kemi utmynnar i konstaterandet:
"Hur steget tas från de komplexa ämnena till den levande
cellen vet vi inte." Det borde därför vara fullt tillräckligt
för sammanhanget att ånge de betingelser, under vilka
äggviteämnen, som anses vara en nödvändig förutsättning
för liv, kan existera. Redogörelsen för den organiska
kemin, som är bokens svagaste del, synes ganska onödig,
och framställningen hade vunnit på att den utelämnats. De
delar, som handlar om astronomi är däremot både roande
och högst intressanta.
Bokens papper och tryck är av hög kvalitet, och dess
bilder är utmärkta. Priset synes högt i förhållande till
bokens omfång. SHI
Das elektrische Wiederstandsschweissen, av Walter
Brunst. Springer, Berlin 1952. 290 s., 408 fig. 42 DM.
Man hälsar varje ny bok inom svetsningsområdet med
tillfredsställelse, nota bene om den har ett klart, riktigt
och koncentrerat innehåll. Detta kan man med gott
samvete säga om föreliggande bok.
Efter en kort översikt över samtliga svetsmetoder och
speciellt motståndsvetsning behandlas på ett
intresseväckande sätt metallerna, deras egenskaper och
värmebehandling. Tonvikten är härvid lagd på stål och lättmetaller.
Motståndsvetsningens teoretiska förutsättningar behandlas
med utgångspunkt från i beröringsytorna utvecklat värme
och svetsgodsets elektriska motstånd. Teoretiska och
praktiska synpunkter på transformatorer för svetsmetoden
meddelas. Intressant är behandlingen av
temperaturfördelningen vid motståndsvetsning.
De olika motståndsvetsmetoderna, såsom punkt-, söm-,
press-, stuk- och brännsvetsning, behandlas på ett
förtjänstfullt sätt. Man saknar dock i samlingen
stumsöm-svetsning. Särskilt ingående har förf. behandlat
punktsvetsning. Detta har sin naturliga förklaring i att mycket
av punktsvetsningens principer går igen i de andra
metoderna.
Man studerar med intresse och behållning kapitlen om
olika elektroder och deras inverkan vid svetsning av olika
metaller, om kontrollorgan vid punktsvetsning och om det
metallurgiska skeendet.
Illustrationsmaterialet är av hög kvalitet.
Boken kan rekommenderas till alla, som har behov av
och intresse för speciellt teoretiska synpunkter på
motståndsvetsning. R Gunnert
Messung der Oberflächengüte. Ihre praktische
Anwen-dung auf die Funktion zusammenarbeitender Teile, av
Georg Schlesingier. Springer, Berlin 1951. 248 s., 154 fig.,
48 tab. 31,50 DM.
Vid serietillverkning till snäva toleranser har
ytjämnheten ägnats allt större uppmärksamhet. Man är fullt på
det klara med dennas betydelse vid lagerytor m.m. som
utsätts för nötning. Däremot är man i allmänhet tveksam
om den praktiskt acceptabla mätmetoden vid
ytjämnhetskontroll. Förf. avser att ge ledning i denna fråga. Ett stort
antal ytjämnhetsmätningar utförda vid flyg-, bil-,
verk-tygsmaskins- och instrumentindustrier m.m. tjänar som
underlag för en diskussion av olika mätinstruments
användbarhet.
Först genomgås definitioner på olika mätstorheter. Förf.
använder parallellt måttenheterna mikrotum och De
instrument, som studerats är Abbots profilometer, Brushs
och Talysurf-ytjämnhetsmätaren, Tomlinsons ytindikator,
Schmaltz’ ljussnittmikroskop, jämförelsemikroskop enligt
Leitz—Wetzlar, Klemm, Busch—Rathenow samt Vickers.
Vidare lämnas uppgifter om Zeiss interferensmikroskop,
Zeiss—Mechau ytindikator, ett avtrycksförfarande samt en
snittmetod enligt Nelson, baserade på litteraturstudier. C E
Johanssons ytindikator har däremot ej behandlats.
Förf. förefaller vara förespråkare för den registrerande
Talysurf-ytjämnhetsmätaren, med vilken även de flesta
jämförande proven utförts.
Vid finbearbetningsmetoder, såsom diamantsvarvning,
slipning, polering, hening, finhening och lappning,
diskuteras och exemplifieras uppnåbara ytjämnheten Ytorna
efter de skilda bearbetningarna illustreras med
profilkurvor, vilket utan tvekan kan anses vara mycket åskådligare
än enbart uppgifter om profildjup, fyllnadsfaktor etc. Man
noterar med tillfredsställelse att förf. synnerligen noga har
angivit bearbetningsbetingelserna.
Verkstäder som sysslar med finbearbetning av
maskindetaljer bör inte försumma att ta del av denna mycket
goda handbok. VK
Investigation ön building fires, bd 3: Radiation from
building fires, av R C Bevan & C T Webster. Nat. Build.
Stud., techn. Pap. No. 5. HM Stationery Office, London
1950. 24 s., 10 fig. 1 sh.
Denna rapport behandlar grundläggande frågor rörande
eldsvådors spridning från en byggnad till en annan genom
direkt värmestrålning. Strålningens teori beröres relativt
flyktigt och huvudsakligen i avsikt att definiera en
"formfaktor", som beskriver hur värmeintensiteten på den
mottagande ytan beror på dennas storlek och läge i
förhållande till värmekällan. Som förutsättning för alla kalkyler
har antagits att en eldsvåda i en byggnad har
temperaturen 1 000°C, en siffra vilken anses experimentellt
verifierad.
För att få ett för experimentella mätningar lämpligt
referenssystem har sambandet mellan "formfaktorn" och
temperaturen hos en guldskiva bestämts vid 1 000°C
värmekälla. Därefter har man bestämt vid vilket värde på
formfaktorn som olika material, t.ex. trä, antändes. Detta
värde kallas det kritiska värdet på formfaktorn. Mätningar
som utförts vid verkligen inträffade eldsvådor visar god
överensstämmelse beträffande den kritiska formfaktorn
med laboratoriemässigt erhållna resultat.
På grundval av formfaktorn utförs intressanta
principstudier över olika bebyggelsetypers
konflagrationskänslig-het, dvs. relativa lätthet att överföra eldsvåda från
byggnad till byggnad. Genom diagram får man således en
uppfattning om hur formfaktorn varierar med byggnadernas
höjd, längd och fönsteryta samt med avståndet mellan
byggnaderna (dvs. gatubredden).
I flera tabeller visas de teoretiskt beräknade "säkra"
avstånden mellan byggnader, när samma faktorer varieras.
Här finner man bl.a. att man i stenhusbebyggelse kan
minska säkerhetsavstånden till ungefär hälften genom att
använda eldhärdiga fönsterrutor i stället för vanligt
fönsterglas. Diagrammen och tabellerna kan givetvis icke
omedelbart tillämpas praktiskt, då de är uppgjorda utan
hänsynstagande till olika konstruktionssystems inbördes
brandsäkerhet, mängden av brännbart material etc. Dessa
faktorers inverkan diskuteras dock och det synes vara förf:s
åsikt att denna inverkan icke kan vara så stor, att den
rubbar tendenserna hos de framlagda resultaten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
